Stadsmuseer är en kategori för sig. De ska visa de obligatoriska fornfynden, de ska ha en eller flera modeller över staden, de ska berätta om när hela staden brann ner och vad som hände sedan. Utöver detta ska de ta hand om lokalbefolkningens kollektiva och personliga minnen så att de kan svara på frågan om hur den allmänna historiska utvecklingen kom att gestalta sig i just vår kommun. Eftersom lokalhistoria kan berättas på så många olika sätt uppstår en utställningsestetisk spelplan där resultatet inte är bestämt på förhand. Man får experimentera sig fram och se vad som händer.
Skövde stadsmuseum låg tidigare flott och centralt i rådhuset vid torget, där de enda nackdelarna gissningsvis var utrymmesbrist, hög hyra och konkurrens från Sveriges första och absolut vackraste kulturhus några kvarter därifrån. Numera huserar stadsmuseet i rejält tilltagna lokaler långt utanför stadskärnan, granne med köpcenter och industrier och utan någon annan kulturinstitution i närheten. Det kan man också vända till sin fördel. Ett sätt är att slå ihop magasin och utställning, nu när man har stora, öppna hallar till sitt förfogande.
Minnets magasin kallar Skövde stadsmuseum den utställning som fyller ett gigantiskt rum med föremål från golv till tak. Här har man ställt ut det mesta, från leksaker till jordbruksredskap, i en estetik som utnyttjar varje hyllplan maximalt. Intrycket blir en mosaik av disparata föremål som dels var för sig, dels tillsammans i en helhet nästan kastar sig över besökaren. Enligt en skylt är avsikten att besökaren ska uppleva ”tingens magi” och det kan man kanske kalla det. Jag gillar den här mångfalden, det här överflödet, den här tilltron till besökaren: Sök själv!
Här trängs nykterhetsnämndens beslagtagna brännvinspannor med sprattelgubbar, gunghästar, skridskor och ett dockskåp med en pytteliten plättlagg hängande på den lilla väggen. Här staplas uttjänta skrivmaskiner av märkena Halda, Continental och Sundstrand till ett torn och högst upp ovanpå dem, inklämt under taket, ett väldigt piano med levande ljus och noter. Här finns hela modeller och möblemang men mest delar av kyrkor, banker, biografer, konditorier och hem.
Människors forna liv reflekteras i målade porträtt och fotografier och fragment av det de lämnade: spinnrockar, slädar, cyklar, barnvagnar. En plansch föreställande ett barn i moderlivet samsas med gravstenar och allt som livet erbjöd däremellan: soppterriner, symaskiner, porslinsfiguriner, korgar och väskor och uppstoppade djur och emaljskyltar och en filmprojektor. Alltsammans möts till en prylarnas karneval och mitt i detta stormande hav står ett konferensbord flankerat av personalskåp.
Några dagar efter besöket på Skövde stadsmuseum ser jag en utställning som är så diametralt annorlunda att den kan sägas utgöra den andra extremen på den här skalan över föremålstäthet: inga föremål alls. Det är på södra Öland, där Statens fastighetsverk med lika delar professionell omsorg, gott omdöme och (såvitt jag kan bedöma) goda ekonomiska resurser förvaltar Ottenby kungsgård. Under sommaren har man i magasinet där visat utställningen Kungens skafferi, en mycket konkret, pedagogisk och estetiskt njutbar utställning – fast utan föremål.
Om jag hade svårt att slita mig från virrvarret på hyllorna i Skövde stadsmuseum så är det inget mot det nästan meditativa lugn som fängslar mig i Kungens skafferi. Här kan man skrida från skylt till skylt och bara andas, bara insupa de enkla fakta som presenteras så förföriskt snyggt: si och så många oxar, kalvar, får och lamm, harar, gäss, höns och viltfåglar, laxar, gäddor, fläsk, bröd, gröt, öl, ost och smör och mjölk, frukt och grönt och bär. Vilken matnyttig poesi!
Ett inslag är inte visuellt utan auditivt: en ljuddusch där man kan ställa sig för att svepas in i rösten som berättar om hur det var att arbeta på kungsgården förr i världen och höra ett brev med anvisningar från Gustav Vasa. Men det är också allt. Resten är färger, snirklar, får och kor.
När jag lämnar Kungens skafferi är det med en oväntad känsla av lätthet, som om jag befriats från något, föremålens samlade tyngd kanske. Och jag som verkligen gillar tingen och deras magi kan inte låta bli att uppskatta att någon gång också helt få slippa dem.
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är redaktionssekreterare på UEForum.
