Nobelmuseets fria tolkning av ikonen Marie Curie
Marie Skłodowska/Madame Curie
Nobelmuseet Stockholm 1109-1201
Formgivning: scenograf Katrin Brännström, arkitekt Erland Flygt
Grafisk form: Fredrik Skog
Textredaktörer: Aron Ambrosiani, Karl Berglund
Bygge/Teknik/Ljus: Transpond
Filmer: Katrin Brännström, Erland Flygt, Fredrik Skog
Utställningsproducent: Anna Stenkula
Inte vet jag vilken målgrupp Nobelmuseet vänder sig till med sin utställning om ”ikonen” Marie Curie. Men mig passade den perfekt. Jag hade just läst läsa-lätt boken Marie Curie. Forskaren som sprängde gränser och gläder mig redan i entrén över att återse Madame Curie (spelad av Gunilla Röör) stå och svettas över en jättegryta med pechblände som hon mödosamt rör om med ett järnspett lika högt som hon själv. Ur 10 ton pechblände-slagg lyckades hon under tre års tid isolera ett tiondels gram radium!
Utifrån denna försvinnande lilla mängd radium gällde det att snabbt dokumentera ämnets spektrallinjer och med extremt noggrant arbete bestämma dess atomvikt. I utställningens elegant stiliserade laboratorium (i verkligheten var det ett dragigt skjul) visas några av de instrument som användes i processen att fastställa ett nytt grundämne. Särskilt magnifikt är det hemmabygge som mätte radioaktiv strålning. Men nog hade man behövt en mer inlevelserik förklaring till denna världshistoriskt avgörande upptäckt – varför inte en tredje gestaltning på film med Gunilla Röör i huvudrollen.
För upptäckten av grundämnena radium och polonium, ett annat ämne som också fanns i pechblände, fick Marie Curie Nobelpriset i kemi 1911.
Fast Nobelkommittén avrådde henne från att komma och hämta priset. Hon var ju kvinna, och dessutom hade ryktet om att hon hade ett förhållande med en kollega och professor vid Sorbonne – som var gift nått ända till Stockholm. Marie svarade snabbt: ”Jag har fått priset för upptäckten av polonium och radium. Jag anser att det inte finns något samband mellan min vetenskapliga forskning och mitt privatliv …” och reste till Stockholm, där hon tog emot priset och hyllades av 300 kvinnor som ordnade en fest för henne på Högloftet på Skansen.
Också kring det första Nobelpriset – i fysik – som hon fick 1903 gjorde sig samhällets genusordning påmind. Franska Vetenskaps-akademin nominerade hennes man och en annan manlig fysiker, Becquerel, till ett delat pris för upptäckten och verkningarna av radioaktiviteten, vilket de äldre herrarna i Nobelkommittén tyckte var OK.
Då skrev Pierre Curie till Sverige att han gärna delade priset med Becquerel, men inte tog emot det om inte Marie – som visste mer om radioaktiv strålning än någon annan – också fick sin del av priset. Så blev det!
Man kan förstå att Marie Curie älskade sin man och saknade honom inte bara som ovärderlig forskarkollega, när han omkom i en trafikolycka 1906. Denna privata sorg gestaltar Gunilla Röör utsökt i en film som är byggd på Maries noteringar och dagboksanteckningar.
Madame Curie beskrivs som allvarlig och sträng, alltid klädd i mörka och slitstarka klänningar. Även sin brudklänning ville hon ha så enkel att hon efteråt kunde använda den i arbetet.
Men hon hade också ett leklynne – åtminstone som barndomsminnen. En helgul möbelinstallation svävar högt över utställningen och påminner om då Marie och hennes syster hängde upp alla möbler i taket i en äldre släktings prydliga salong.
Man lär alltså känna både polskfödda Marie Skłodowska och Madame Curie i Nobelmuseets installationsartade utställning, där konstnärliga tolkningar av hennes liv samsas med dokumentära filmer, dokument i original och faksimil, samt – mycket tacknämligt – hennes och Pierres vetenskapliga instrument, oftast byggda av Pierre, hämtade från Musée Curie i Paris.
På detta sätt når utställningen en skiftande publik: Damer i min egen ålder flockas framför filmen där Marie talar med sin döde make under sitt arbete i laboratoriet. En herre har gett sig attan på att med hjälp av en broschyr på engelska förstå hur Marie och Pierre Curie mätte radioaktivitet (se bilderna ovan). En 7-åring fingrar nyfiket på stenhögen, som skall föreställa pechblände-slagg och hans pappa förklarar: ”Hon måste koka så här mycket sten …”. Förhoppningsvis glömmer sonen snart pappans förklaring.*
Bild beskuren.
Själv förhäxas jag av det gröngula ljus som strålar från en bonbonskål. Glaset har fått sin färg och lyskraft av uran från pechblände (innan slaggen skickades till Marie Curie). Jag begriper med hela kroppen hur upptäckten av radium kunde skapa en hel industri av ”hälsopreparat” med radium i. Tänker att det är utställningar med föremål i original som ger de mest lärorika kickarna man kan få.
Men till vilken målgrupp – detta dubiösa ord – vänder sig de vita brasklappar (”härtill är jag nödd och tvungen”) som ockuperar väggarna? Dess gedigna texter av diverse vetenskapsmän, arkivarier och andra akademiker behandlar ”de stora sammanhangen” runt Curie på ett för utställningens konkreta gestaltning artfrämmande sätt.
Överhuvudtaget når utställningens olika texter, redigerade av museets tjänstemän, inte upp till installationernas och ljusdesignens artistiska nivå. Denna diskrepens mellan populärvetenskaplig text och konstnärlig rumsgestaltning är inte ovanlig i de många museiutställningar som idag vill förnya formspråket. Ambitiösa producenter som anar problemen kompletterar museets egna texter med inbjudna poeters. Men exemplen Sveriges historia på Historiska museet i Stockholm 2011 och Liv lust längtan i Borås museum 2009 visar att den ökade textmängden också ökar besökarens förvirring: vilka texter skall jag tro på?
Mitt råd blir: pröva med ”poetiska” texter rakt igenom. En ”läsvärd” inspirationskälla finns fortfarande att se i Karlstad. I basutställningen Jag Herulen – En värmländsk historia går den knapphändiga texten som är skriven av en av landskapets många framstående författare, hela vägen ton i ton med den skiftande scenografiska gestaltningen. Och det finns bara den texten.
Men tillbaka till Nobelmuseet. Trots den i mitt tycke valhänta textbehandlingen tar museet med Marie Skłodowska/Marie Curie flera skritt framåt och visar på nya framkomliga vägar för den populärvetenskapliga utställningsgenren. Den stiliga rumsinredningen, originalföremålens magi och ”det förtrollande ljuset från radium” gör att jag lämnar utställningen både glad och upplyst.
* Att koka 10 ton sten hade varit en omöjlighet även för en person som Madame Curie. Pechblände-slaggen som hon i verkligheten kokade bestod av jord. En brunsvart jordhög – gärna med lite tallbarr i – hade varit mer adekvat även för en konstnärlig installation än de gråa gatstenar som nu barrikaderar vägen in i utställningen.
Text: Eva Persson
Foto: Åke E:son Lindman
Eva Persson är UEForums chefredaktör.
PS! Jag rekommenderar Carin Svenssons bok Marie Curie. Forskaren som sprängde gränser (2010) till läsning både före och efter utställningsbesöket. Den finns i Nobelmuseets butik.
