Kroppens förföriska skal

El cuerpo vestido/Dressing the body
Permanent utställning på DHUB, Palau de Pedralbes i Barcelona

Curators: Teresa Bastardes & Sílvia Ventosa
Restoration & mannequinage: Carmen Lebrón
Cardboard mannequin assemblage: Carmen Lucini
Spatial design: Julia Schulz-Dornburg

Utan skönhetsideal inget mode. Genom århundraden har kläder sytts upp för att dölja, modifiera och framhäva människokroppen och samtidigt visa bärarens status, moral och livshållning. Och det som dikterar modets brytpunkter är de estetiska preferenser som ständigt växlar. Patrik Steorn for till Barcelona för att på djupet förstå vad modet gör med kroppen.

Vem är det som skapar mode? Är det modedesignern själv? Eller är det snarare modesystemet – den mångfald av aktörer och arenor som modevärlden utgörs av inom produktion, distribution och konsumtion av mode – som ger vissa plagg modestatus, medan andra plagg inte får del av modets symboliska värde. När det gäller modeutställningar har man dock ofta fått intrycket av att det är just den enskilda designern som skapar mode. De flesta omtalade modeutställningar som visats de senaste decennierna har haft modevärldens stora kreatörer som tema: Giorgio Armani, Yves Saint Laurent, Madelaine Vionnet, Alexander McQueen, Chanel osv. 

Samtidigt har ämnet modevetenskap eller Fashion Studies sakta men säkert växt fram och börjat etablera sig på universitet och designhögskolor med både teoretiska och föremålsbaserade studier av mode, kläder och trender i bredare kulturella, ekonomiska och sociala sammanhang. Med ny kunskap och nya perspektiv börjar dräktmuseer runt om i Europa och övriga världen att omvandlas till modemuseer med utställningar som inte begränsas till de utställda plaggen, utan som också vill gestalta de omgivande förutsättningar, idéer och föreställningar som bidrar till att skapa mode, och hur detta anammas av en aktiv publik.

Museu Tèxtil i d’Indumentària i Barcelona har nyligen flyttat sina samlingar och huserar nu tillsammans med Museu de les Arts Decoratives i Palau de Pedralbes. Den permanenta utställningen, som öppnade i december 2008, visar delar av museets samlingar av spansk och västerländsk textil och mode och kallas El cuerpo vestido/Dressing the body. Namnet antyder att utställningens curatorer, Teresa Bastardes och Sílvia Ventosa, har tagit ett bredare grepp på ämnet och fokuserar på hur kläder använts för att forma bilden av kroppen genom fem hundra år, från 1550 till 2000.

Entrésalen, där skräddarbyster visar på mångfalden i den västerländska modehistoriens skiftande kroppsideal.

Utställningen inleds med ett rum där man möter en skog av skräddarbyster och redan här bjuds besökaren in till att reflektera över kroppsidealens betydelse för modets utseende – och även det omvända. De följande mörka salarna visar dräkter och accessoarer i luftiga montrar med informativa och intressanta sammanfattande texter. Genom hela utställningen löper också en sorts anslagstavla där mängder av extramaterial finns samlat: modebilder, karikatyrer, närbilder, litterära citat och ytterligare fördjupande texter. Jag uppskattar verkligen att möjligheten till fördjupning hela tiden finns att tillgå, men det är plaggen i original som drar till sig min uppmärksamhet.

Utställningen är indelad i sju övergripande avsnitt som är både kronologiskt och tematiskt arrangerade och i varje del diskuteras en övergripande fråga: hur har kläder använts för att modifiera kroppens utseende? Curatorerna har identifierat fem olika sätt eller tekniker, för att åstadkomma en förändrad kroppsbild: öka, minska, förlänga, definiera och blotta. Varje del av utställningen diskuterar de sätt som under en viss period varit de mest utmärkande – mäns blottade ben under 1500-talet, kvinnors förlängda silhuett under tidigt 1800-tal, eller 1960-talets kroppsnära kläder för både kvinnor och män. Greppet används konsekvent men följsamt och inspirerar besökaren dels till att se närmare på de utställda dräkterna, dels till att göra jämförelser genom historien, in till vår egen tid. Varje monter har också en docka som bär ett plagg av en samtidsdesigner, för att visa på hur de historiska silhuetterna går att återfinna i vår egen tids mode. Dessutom finns i varje monter dockor vars kroppar modifierats för att visualisera tidens ideala silhuett med byst som är platt eller utskjuten, hög eller låg midja, smala eller breda höfter. Modeidealens och kroppsidealens skiftningar genom tiderna blir särskilt tydliga genom föremålens pedagogiskt genomtänkta urval och placering. 

Galleriet “Luxury and movement 1670-1789”. Inledningsvis syns dockor som visar modets rådande kroppsideal med utskjutande höfter, upptryckt byst och utdragen midja. Bilden i bakgrunden visar en av tidens förebilder inom mode. Den guldfärgade dockan bär ett plagg från vår egen tid men som anknyter till de historiska idealen.

Utställningen har en tydlig lokal förankring, då de allra flesta plaggen har sitt ursprung i Katalonien eller Spanien. När det gäller 1800-talet är det intressant att se hur de lokala modehusen i Barcelona gjorde både aftonklänningar och promenaddräkter som är fullt jämförbara med de som samtidigt gjordes av Worth i Paris. Dessutom finns en monter som diskuterar uppkomsten av spanska Majos och Majas – nationella stereotyper med bakgrund i den europeiska nationalismen kring år 1800. Ytterligare en monter är tillägnad spanske designern Cristobàl Balenciaga, vars arkitektoniskt konstruerade mode verkligen strukturerar kvinnokroppen. De till synes perfekta proportionerna i former och volymer som skräddats i tyger av högsta kvalitet har fortfarande en förförisk dragningskraft. Att fokusera det lokala i stället för att repetera modehistorisk kanon med fokus på Paris och London ger perspektiv på modets transnationella spridning och anammande.

Spanska Majas och Majos. En sorts dramatiserad och excentrisk version av en spansk dräkt som under 1700- och 1800-talen blev populär i de folkliga lagren i Madrid. Stilen som kallades Majo för män och Maja för kvinnor innefattade även en självmedveten attityd. De blev till ett slags spanska nationalsymboler och förkommer både i Bizets opera Carmen och i Goyas målningar.

Genom att utställningen fokuserar på relationen mellan kropp och mode kommer förvisso många aspekter av modevärlden och dess verkningar, designprocessen och materialens roll något i skymundan. Men valet av perspektiv innebär också att utställningen kommunicerar mer engagerat med sina besökare. Vår tids upptagenhet med frågor om kropp och om identitet är förmodligen en av de viktigaste förklaringarna till att mode blivit så kulturellt intressant det senaste decenniet. Den här utställningen tar de frågorna på allvar och söker verkligen ett samtidsperspektiv. Därför blev jag förvånad när jag i curatorernas programförklaring läste att de bjuder in utställningens besökare att ” … see from historical examples the absurdity of being a slave to the BODY and FASHION”. Den granskande hållningen gentemot mode är givetvis intressant, men den är formulerad på ett sätt som anknyter till en klassiskt kritisk hållning, där modevärlden framställs som ytlig, irrationell och maktfullkomlig. I ljuset av den formuleringen kan exempelvis den manipulerade provdockan förstås som en parodi över hur modet missuppfattat och förvridit den mänskliga, “naturliga” kroppen.

Oavsett denna oklarhet, som kan ha med översättning att göra, är mitt omdöme att glidningen mellan kropp och kläder kommer fram på ett riktigt intressant sätt i den här utställningen eftersom det inte är de fysiska kroppsidealen i sig som fokuseras, utan de kulturella kroppsidealen såsom de gestaltat sig via modet. Dessutom visar El cuerpo vestido att modeutställningar inte behöver handla om stjärndesigners, utan i stället kan sätta fokus på den som bär modet. 

Text och foto: Patrik Steorn

Patrik Steorn är konsthistoriker med särskild inriktning på modevetenskap. Han är verksam på Stockholms universitet.

Läs mer om på museets hemsida