Strindberg i centrum
Ny basutställning på Strindbergsmuseet
Producenter: Stefan Bohman, Erik Höök, Camilla Larsson
Form och utställningsteknik: Mats Norberg
Strindberg
Ombyggd fast utställning på Nordiska museet
Projektledare: Klas Rabe
Sakkunnig: Sigrid Eklund
Formgivare: Johan Rosenquist
Det har gått etthundra år sedan August Strindberg dog, ett faktum som gör 2012 till ett Strindbergsår. Även om man inte kan tala om någon större uppslutning kring minnet av Sveriges främste författare – från kulturpolitikens håll kommer endast småsummor – så finns det ändå mycket för den Strindbergsintresserade att ta del av. På Strindbergsmuseet visas nu den nya basutställningen och Nordiska museet har lagom till märkesåret byggt om sin gamla utställning.
Strindberg i centrum heter basutställningen på Strindbergsmuseet. Den inleds med en visuell berättelse om författarens liv, år för år. Vad han gjorde, hur han såg ut, vad han skrev, vem han var gift med, vilket av barnen som föddes och vad som samtidigt hände i världen och i Sverige. Det är snyggt och pedagogiskt (fast varför man ska svänga sig med engelska och kalla det ”timeline” när det skulle gå minst lika bra med tidslinje, det begriper jag inte).
Därefter följer ett inslag som åtminstone jag är barnslig nog att bli förtjust i: en siluett av Strindberg med begrepp på svängbara klossar. Här får besökaren själv snurra på etiketterna som alla är mer eller mindre försvarbara: Strindberg var både ateist och religiös, både normal och galen, både socialist och reaktionär, både kvinnohatare och genusdebattör och queer, både stridslysten och enstöring och fredsvän och så vidare. Särskilt uppskattar jag att etiketterna inte bara presenteras som motsatspar utan som ännu mer disparata trior: universalgeni – svensk – europé. Lika galet sant alltihop! Inom besökaren väcks misstanken att Strindbergsgestalten bara kan hanteras i sådana här skeva trioler. Det är en fruktbar insikt.
Från denna interaktiva barnhörna går man vidare genom utställningen där Strindbergs olika sidor presenteras i monter efter monter: Vännerna, Kvinna – man, Barnen, Samhällsklasserna, Vetenskaperna, Religionerna, Musiken, Målaren, Fotografen, Dramatikern. Strindberg har hur många aspekter som helst och att alla montrarna ändå fungerar tillsammans beror mycket på de tydliga rubrikerna och på estetiken: färgsättningen håller ihop ämnesområdena med grönt, lila, guld, rosa, lysande rött och orange. Ett flertal filmer, bildspel och en station där man får lyssna på musik som inspirerade Strindberg gör utställningen ännu mer levande och besökaren mer aktiv.
Sammantaget blir montrarna till välstämda prismor i en kalejdoskopisk helhet, tryfferad med alla dessa strindbergskt pregnanta citat som får en att studsa varje gång. Överallt syns instuckna böcker. Det är trångt och lite rörigt men väldigt trevligt. Jag kommer på mig själv med att tänka att var och en av de många aspekterna vore värda en egen utställning men då skulle resultatet förstås inte bli så här mångsidigt och spännande. Strindberg var själv kritisk till tidens knappologiska utställningsestetik så som den manifesterades bland annat på Historiska museet. Han skrev om ”… 2000 stenyxor, som äro varandra så precis lika att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra”.
När Strindberg i slutet av 1890-talet återvände från ”landsflykten” höll man som bäst på att uppföra Nordiska museets enorma centralhall. Han var vän med Nordiska museets grundare Artur Hazelius, även om ”vän” är ett problematiskt begrepp när det gäller Strindbergs relationer. Ett typiskt Strindbergscitat lyder: ”Vänner! De hör till livets kompromisser! Man kan ju inte vara ensam!”. Strindberg följde Hazelius projekt på nära håll, han donerade föremål och bidrog med inskriptioner till fasaden. När han dog 1912 hamnade mycket av Strindbergs hem på Nordiska museet. Därför har man under många år haft en permanent Strindbergsutställning på museet, en utställning som nu byggts om med anledning av märkesåret.
Men att det numera finns ett Strindbergsmuseum på Drottninggatan 85, i Strindbergs sista bostad, komplicerar det hela. På Nordiska museet kan man till exempel bara visa fotografier av huset där Strindberg dog och av den store författarens skrivbord, medan man på Strindbergsmuseet har det rätta skrivbordet på rätt plats med rätt ordning på pennorna. Vem vill studera ett fotografi när man kan komma den äkta varan fysiskt och sinnligt nära?
Det Nordiska museet har och som Strindbergsmuseet saknar är en större samling tavlor. I den ombyggda utställningen som helt enkelt heter Strindberg kan man nu visa upp hela 17 originalmålningar av Strindbergs hand, fantastiska allesammans. Lägg därtill omkring 15 av Strindbergs egna fotografier, två originalmanus (Fröken Julie och Ockulta dagboken), digitala kopior av dessa i skala 1:1 och så audioguidens levande röster som till och med spelar ett fragment av Fröken Julie rakt in i mitt öra. Med allt detta sammantaget blir det närmast obegripligt varför jag tycker att utställningen på Nordiska museet är så tråkig. På Strindbergsmuseet hade jag inte tråkigt en minut. Vari består skillnaden?
Nordiska museet har upplåtit ett galleri på ena gaveln åt Strindberg, en lite stökig passage mellan två långsidor som inte kan matcha den trångbodda intensiteten i Strindbergsmuseets lägenhet, den som dessutom ligger vägg i vägg med författarens sista bostad. På Nordiska museet ekar det av stojande barn och montrarnas tvära vinklar i grälla färger hotar att göra besökaren sjösjuk, så man stannar knappast till någon längre stund. Tio minuter, en kvart max, så har man sett hela utställningen. Ändå är texterna långa och de två digitala verken borde inbjuda till virtuellt bläddrande. Men stämningen infinner sig inte. Trots att Nordiska museet i en av rubrikerna tappert hävdar att Strindberg var ”mångsidig och kontroversiell” så får man inte riktigt den känslan.
Utställningen på Strindbergsmuseet ger en mycket fylligare bild av den obegripligt mångsidige Strindberg, möjligen just för att formspråket här är rakare och tätare. Tiden rinner iväg medan jag försjunker i de inbördes oförenliga men oupphörligt fascinerande sidorna av människan August Strindberg. På Nordiska museet spretar och sprakar formen, men Strindberg själv blir tämligen platt.
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är UEForums chefredaktör.
