Jacob Berzelius kemisten 1779-1848
Observatoriemuseet 111027-121231
Projektledare: Mirja Hagar Lausson
Formgivare: Katarina Mistal
Av upplysningstidens stilideal återstår inte mycket på svenska museer idag. Formspråket från den stora upptäckarlustens tidevarv uppfattas numera som överpedagogiskt och omodernt. Men grundtanken står sig väl: att driva kunskapsutvecklingen framåt och samtidigt sprida kunskaperna till alla, även vanligt folk. En genomtänkt utställningsestetik kan därför få upplysningsandan att återuppstå i ny kostym.
Mitt i Stockholm och högst upp på Brunkebergsåsen, en påtaglig rest från den senaste istiden, ligger ett förtjusande litet museum. Att klättra upp till en utsikt över takåsarna är ett nöje i sig, men man ska för den skull inte missunna sig ett besök på Observatoriemuseet. Det är inrymt i det gamla observatoriet, en arkitektonisk 1700-talspärla av Carl Hårleman. Han fick äran att rita Kungliga vetenskapsakademiens allra första byggnad. Även om denna upplysningstidens triumf inte längre är landets främsta plattform för studier av stjärnhimlen (Stockholm är för upplyst av elektriskt ljus) så fortsätter SMHI sina dagliga väderobservationer. Därför finns just här världens äldsta obrutna temperaturkurva: tre gånger per dygn sedan 1756.
Inne i museet tickar gamla ur och andra mätinstrument som bistått de trägna vetenskapsmännen ända från 1500-talet och hottentottfostret vilar i evig ro i sin glasburk i naturaliekabinettet. Här har taket öppnats mot himlavalvet, planeter har räknats och kometer fångats i stjärnkikarens lins. Förutom dessa stämningsmättade, tickande salar har Observatoriemuseet också ett rum för tillfälliga utställningar. Och där hittar man nu och året ut något helt annat – en modern utställning om kemisten Jacob Berzelius.
Berzelius är en märkvärdig person på många sätt. Han föddes 1779 och dog 1848 efter ett helt liv i vetenskapens tjänst. På en daguerreotyp från 1844 blickar han mot oss över en gigantisk tidsrymd, åtminstone om man ser till vetenskapens utveckling. Den hopknipna munnen och den bestämda hakan vittnar om hans inställning till arbetet: allt skulle utföras med villkorslös grundlighet. Till hans långa meritlista hör upptäckten av fyra nya grundämnen (kisel, selen, cerium, torium), införandet av dittills okända begrepp som ”protein” och ”katalys”, en doktorsavhandling om de medicinska effekterna av behandlingar med elektricitet, dubbla professurer, medlemskap i ett hundratal vetenskapliga akademier, en banbrytande lärobok i kemi, 250 vetenskapliga skrifter, 8000 läsvärda brev till andra skarpsinniga män … Ja, Berzelius skrev så klart och redigt att han invaldes i Svenska akademien också.
Men historien om Berzelius skulle inte vara så frestande att återge i en utställning om det inte vore för den unika omständigheten att han med varm hand lämnade allt till eftervärlden. Så här snart 165 år efter hans död finns rubb och stubb bevarat i en intakt samling: brev och böcker, vågar och preparat, ugnar och deglar i olika material och format, hans egentillverkade redskap och möbler (han kunde både blåsa glas, snickra och svarva), allt som fanns i laboratoriet när han dog och dessutom hans portabla reselaboratorium, en välutrustad låda som följde honom genom Europa. Klenoden bland allt detta är nog preparatskåpet med 123 lådor där preparaten ännu ligger kvar, till exempel en ekorrlunga.
Så hur skapar man en utställning av ett så rikt men samtidigt skört material? Hur visar man något så osynligt som beräkningar av atomvikter i ett rum som ser ut som insidan av en uppförstorad skokartong? Producenten Mirja Hagar Lausson, som också guidar i utställningen, har klokt nog inte försökt rekonstruera Berzelius hem och laboratorium. I stället har hon strävat efter att berätta om människan Jacob Berzelius och hans sökande efter materiens svåråtkomliga hemligheter. Med början i barndomen (Berzelius blev tidigt föräldralös) och skolårens triumfer och nederlag (han fick underkänt i flit och uppförande) får vi följa hans outtröttliga arbete mot allt mer imponerande forskningsbedrifter (det är Berzelius som uppfinner det kemiska språkets alfabet och som därmed lyfter kemin från en beskrivande vetenskap till en beräknande).
Än en gång visar det sig vara ett lyckat grepp att låta en konstnär hitta utställningens unika form, eller lösa utställningens unika formproblem, kanske man snarare ska säga. Katarina Mistal är både konstnär och formgivare och hon har verkligen blick för de där små förskjutningarna som gör så stor skillnad. Genom att snedställa långsidornas väggar till en parallellogram och på så sätt vrida rummets vinklar bara någon grad uppstår dynamik i det annars statiska utrymmet. Eleganta hyllor som smalnar av ut mot betraktaren ser ut att sväva vita som gas, värmeelementen trollas bort under montrarna, ljuset sveper skuggfritt ner från taket och på kortväggen längst in rullar en suggestiv film, ”Kemins själ”, av Katarina Mistal själv. Det är så flott gjort att det känns futtigt att klaga på något, men jag måste få påpeka att etiketterna inuti montrarna har så liten text att man endast med svårighet kan läsa dem.
Efter alla resor och alla böcker fattade Berzelius vid 56 års ålder beslutet att gifta sig med sin gode väns dotter Betty, 24 år. Den arma hushållerskan som under 18 år bistått honom i laboratoriet, och som eventuellt skulle kunna kallas vår första kvinnliga kemist, blev då uppsagd. Även om äktenskapet blev barnlöst verkar makarna ha varit lyckliga tillsammans. Ett brev till en av Berzelius vänner åtföljs av ett litet paket med rosa band runt och en sträng uppmaning att inte öppna det innan man läst en lång ”avhandling om nattmössans förträfflighet”. Alltsammans är överraskande skämtsamt, för den nattmössa det rör sig om och som också visar sig när man öppnar det lilla paketet är – en kondom.
Skojigt, eller hur? Men jämför det svala intresse du känner när jag nu berättar om kondomen, med den autentiska, intensiva här-och-nu-känsla du skulle få om du såg den på riktigt. Det är exakt det som gör utställningsbesök unika. I bästa fall får besökaren en upplevelse som inte går att få på annat sätt.
Sista ordet lämnar jag till Jacob Berzelius själv, en beundransvärd man som hade mycket klokt att säga även om annat än kemi: ”Medgivet att en fullkomlig precision aldrig kan uppnås, så är detta i alla fall det mål, mot vilket alla våra bemödanden bör riktas.”
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är UEForums chefredaktör.
