Arbetet för en hållbar framtid måste inte enbart handla om ekologi och förnybar energi. Det kan lika väl handla om hur museerna tar hand om sitt uppdrag att levandegöra kulturers historier till gagn för framtiden. Frågan om meningen med museerna är inte en gång för alla besvarad, inte ens av ICOM, International Council of Museums. Den måste hela tiden uppdateras. Samps interkontinentala museinätverk är en av få institutioner på museiområdet som lägger kraft i praktik och teori på att hålla frågan brinnande.
Samp, ursprungligen Sweden Africa Museum Project, har funnits i 25 år, från början som ett samarbetsprojekt mellan museer i Sverige och Afrika. Nu är Samp ett interkontinentalt nätverk som knyter samman museer i 46 länder i Afrika, Asien, Sydamerika och Europa. Sida har beskyddat Samp och utgjort ett tungt ekonomiskt stöd. Men Sida har också de senaste åren skurit rejält i stödet till kulturen och skickat ut viktiga projekt till den fria marknadens välvilja.
Sida gav Samp i uppgift att under den senaste stödperioden fullfölja en omorganisation som gör Samp till en NGO, Non Governmental Organisation. Det innebär alltså att man förväntas klara sig på nya ekonomiska resurser. Och jakten på fonder har börjat. Som avstamp finns en stadig blå rapport till Sida och alla andra. På alla ledder förmedlar den i text, bild, grafik och egensinnig formgivning visionen, missionen och de värderingar som styrt utvecklingen av verksamheterna i Samp. Den är inspirerande, livlig, med mycket att vrida och vända på.
I denna blåa bok kan man läsa en hel del om projekt, kurser, workshops, utställningar, rapporter, skrifter, utbildningsmaterial och filmer som avsatts under åren. Det imponerar. Mest kanske på grund av engagemanget för att skapa dialog, ömsesidig respekt, vilja att dela med sig och överskrida alla gränser, att se till att arbetet blivit meningsfullt och uthålligt ur både museets och samhällets perspektiv. Det gemensamma arbetet för att utforma redskap för utvärdering och planering har satt spår inte bara bland deltagarna i Samps projekt.
Nyligen fick Stockholm besök av en av medlemmarna, museichef för barnmuseet Sang Bata Sa Negros på Filippinerna, Lilibeth Cordova La’O. Hon förmedlade en lust, värme, kreativitet och energi, med resultat som lyste av viljan att bygga en hållbar framtid med barnen i en liten fiskestad. En av många ovärderliga resurser i Samp att dela erfarenheter med, att lära av.
Initiativtagare till Samp 1984 var Alpha Oumar Konaré, då student i Polen, senare president i Mali. Mötet med ett vitalt museiklimat i Sverige vid den tiden blev utgångspunkten för att bygga Samp som ett nätverk, där samarbete är kärnan, dialog med samhället runtom. Han hävdade att museet har en roll att spela i samhället, som spegel och som oberoende röst. Drivande kraft genom alla åren har Elisabet Olofsson varit. Utifrån sin museibakgrund med etnologi i botten har hon fått Samp att växa i kvalitet och omfattning både innehållsligt och geografiskt. Nu står hon inför utmaningen att driva arbetet vidare utifrån nya förutsättningar. Hur ska det gå? Jag har bett Elisabet Olofsson själv formulera svaren på mina frågor – vad händer, hur ser den närmaste framtiden ut, vad hoppas du, vad betyder det att vara en NGO, vad är det viktigaste med Samp, har Sverige ett särskilt ansvar?
Vad händer?
Vi arbetar med att följa upp de idéer och råd som Alpha Oumar Konaré gav oss i en intervju i mars 2011 (den finns i kortversion som filmklipp på hemsidan). I juni 2011 samlades tio kollegor, nuvarande och tidigare medlemmar av nätverket, för en brainstorming i Dar es Salaam. Två viktiga saker förverkligar vi nu. Dels en uppdatering av den strategiska planen med fokus på fyra områden och dels åtaganden från en grupp volontärer.
Vi fokuserar nu mer än någonsin på att endast göra det som ingen annan gör och att gå vidare med det som speciellt har utvecklats i Samp. Vi har ett vakande öga på oss själva så att vi inte startar något projekt eller någon annan aktivitet bara för att vi enkelt kan få pengar till det.
De tio volontärerna kommer från Filippinerna, Nigeria, Dominikanska republiken, Chile, Costa Rica, Sverige, Sydkorea och Tanzania. De arbetar främst över nätet, enskilt och i olika grupper och med åtaganden fram till slutet av 2012.
Anställda på museer i Azerbaijan, Filippinerna, Nigeria, Sydkorea och Tanzania har privat gett pengar och tid till nätverket. När så många visar att nätverket är viktigt för dem så måste vi se till att fortsätta.
Hur ser den närmaste framtiden ut?
Tillsammans med de tio volontärerna arbetar jag i år vidare med fyra huvudämnen för projekt som startar senare under året: museets roll i barns och ungas kreativa identitetsskapande, metoder för ”social development” med museer och deras möjligheter i fokus, strategiska processer för att avläsa museernas roll i samhället och hur vi skall kunna vidareutveckla och distribuera Samps innovativa och unika arbetsmetoder.
Vi kommer också att fortsätta arbeta med de drygt fyrtio kontakter för finansiering av nätverket som vi har spridda över hela världen. Det är privata personer, stiftelser, företag, statliga och mellanstatliga strukturer. Jag håller kontakt med medlemmarna och volontärerna och ser till att hemsidan förblir en viktig informationskälla.
Vad hoppas du?
Jag hoppas och tror att Samp fortsätter att arbeta enligt Konarés ursprungliga önskan och med det som nätverket har utvecklat. Att nya medlemmar är med i nätverket inte endast för att driva projekt tillsammans med andra utan för att de lockas av att arbeta med våra möten, seminarier, kurser och organisationen av nätverket. Jag hoppas att det även i framtiden kommer att finnas museianställda som ser möjligheterna i och lockas av utmaningen att vara öppna, lyssna, ta emot och dela med sig både till kollegor och till omvärlden, för att skapa nytt och förändra både för sig själva, för sitt museum och för sin omvärld. Jag tror att det finns idéer och resurser där som inte kommer helt till sin rätt och som fler behöver få tillgång till. Att nätverkets semi-virtuella kapacitet kan utvecklas vidare och kan inspirera andra att vara lokalt aktiva med en detaljerad och engagerad global medvetenhet. Att mindre museer i alla länder får möjligheter att engagera sig i nätverket.
Jag hoppas och tror att det även i framtiden skall vara värdefullt och möjligt att arbeta i takt med verkligheten, så att vars och ens lokala sammanhang får tid, rum och plats. Jag tror att museer överallt i världen har större roll att spela än vad de gör idag och det kan de använda nätverket till.
Vad betyder det att vara en NGO?
Begreppet NGO finns inte i svensk lagstiftning. En ideell förening är det som kommer närmast en NGO. År 2008 registrerades Samps interkontinentala museinätverk som en ideell förening. Det betyder att vi alltid arbetar direkt med varje intresserat museum oberoende av dess egen organisatoriska form. Den kan vara statlig, men kontakten med ministeriet eller annan nivå i statsapparaten får det enskilda museet ha och hantera själv. Där är nätverket inte inblandat. Det är alltid det enskilda museet direkt som skriver under och rapporterar alla medlemsåtaganden.
Nätverket har en stor frihet att arbeta i alla länder och att stödja museer även i länder med auktoritär styrning. Samps arbetssätt och mål är tydligt demokratiskt. Det gör att det kan vara svårt i vissa miljöer att fullfölja sitt medlemskap. Varje medlem måste arbeta enligt nätverkets värdegrund och vision.
Som NGO har vi i vissa fall svårigheter. Främst i alla kontakter kopplade till resor och tillstånd som visum. I dag är det i princip omöjligt för en fattig, ogift, ung museianställd utan akademisk utbildning att resa till ett europeiskt land om man kommer från Dominikanska republiken, Mongoliet, Azerbaijan och andra länder. Våra kollegor är utlämnade till tulltjänstemän, flygplatspersonal, representanter för flygbolag och ambassadpersonal som representerar ett stort antal länder på grund av Europas minskade intresse för länder utanför Europa. EU:s Schengenavtal är en snårskog och innebär ett stort antal varianter på visum. Det gör att någon under resans gång alltid kan hävda att det är fel Schengenvisum i passet. Det blir svårare för varje år och det finns ingen ansvarig för det här problemet. När vi hade Sida-finansiering kunde det i vissa fall underlätta och ge en korrekt hantering och behandling.
Vad är det viktigaste med Samp?
Det finns inget liknande nätverk. Det finns ingen annan möjlighet för institutioner från länder och sammanhang som är mycket olika vårt eget att utvecklas och förändras i dialog med andra. Det är en möjlighet att med gemensamt utvecklade arbetsmetoder reflektera och gå vidare i praktik och teori, inom museets alla arbetsområden. Ett projekt i Samp berör något av museets arbetsfält och görs alltid av tre museer från olika kontinenter och det görs av de tre tillsammans. Projektet måste vara nytänkande och samhällets utveckling står i centrum med utsatta människor i fokus. Projektgruppen byggs upp av museipersonal och personer från det omgivande samhället, ett projekt görs alltid tillsammans även på det lokala planet.
Nätverket är också unikt i sin organisationsform och det sätt på vilket medlemmarna deltar i nätverkets alla delar. Medlemmarna äger verkligen sitt nätverk. Föreningsadministrationen, som val, styrelsemöten och beslut, sker främst via mejl. Möten i nätverket skall främst vara till för att utveckla innehållet i museiarbetet. De ska inte vara administrativa. Detta innebär att nätverket är ett exempel på verkligt semivirtuellt arbete, det vill säga allt sker både över nätet och på fysiska och lokala platser.
Inom nätverket ifrågasätts och förbättras varje idé och metod, även de som har utvecklats inom nätverket. Det är en kunskapssfär med metoder för lyssnande och förbättring utifrån varje lokalt och globalt sammanhang.
Har Sverige ett särskilt ansvar?
Ja, det har Sverige. Det var till Sverige Konaré vände sig på 1980-talet. Han hade kunnat få pengar och stöd från Frankrike som har ett historiskt intresse i Mali och kunskap om landet. Konaré valde Sverige därför att Sverige stod för demokratiska institutioner, öppenhet mot mindre kända länder och kulturer, intresse för att hjälpa till att minska klyftorna mellan folk och länder och för solidaritet. Står Sverige för detta idag? Finns det någon eller några som vill stå för det idag?
Det är med svenska skattemedel som ett unikt nätverk har byggts upp, med metoder för utveckling av institutioner och samhällen, över alla slags gränser och grundat på ett globalt ansvarstagande med en stark lokal förankring och medvetenhet. På något sätt bör Sverige inte slänga bort medel som har satsats och erfarenheter som har samlats. Det skulle vara slöseri med resurser, pengar och människors professionalisering, ett oansvarigt beteende. Sverige har byggt upp något som kan fortsätta att fylla en funktion i vår globala värld och som är ett exempel på vad ett land kan åstadkomma – vad fungerande institutioner och professionella yrkesutövare kan göra.
Elisabet Olofsson intervjuades av Gunilla Lundahl.
Foto: Samp ©
Elisabet Olofsson (till vänster) är VD för Samp.
Gunilla Lundahl är författare och kulturjournalist.
Bilderna i artikeln är hämtade ur boken 2007-2011 Network Impact som kan beställas via Samps hemsida.
