De stora elefanthannarna

De första decennierna av 1900-talet är den mest dynamiska tiden i göteborgsk museihistoria. Fyra blivande museichefer kämpade parallellt för att skapa sig sina egna museer – och lyckades alla. De blev legender och en famille kallades de för ”de stora elefanthannarna”*. I dag är en klar majoritet av museicheferna i Göteborg kvinnor. Kan de också bli legendariska? Eva Persson bjuder på en spännande tillbakablick med relevans för framtiden.

Här – i före detta Ostindiska kompaniets hus – ligger i dag Göteborgs stadsmuseum som skildrar stadens kultur- och industrihistoria. När bilden togs var det också fyllt med bildkonst, etnografiska föremål och stora naturvetenskapliga samlingar. Snart skulle sådant få egna museer. 
Foto: Aron Jonasson, Göteborgs stadsmuseum, slutet av 1800-talet 

Göteborg befann sig för hundra år sedan i en av sina historiskt sett starkaste tillväxtperioder. Det traditionella handelskapitalet fick ge vika för industrikapitalet och de nya industrialisterna och redarkungarna fortsatte grosshandlarnas filantropiska verksamhet. Ja, de nästan tävlade om att stödja nya kulturella institutioner för att ge legitimitet åt den snabba teknisk-ekonomiska utvecklingen.

På stadens museum – Göteborgs Museum grundlagt 1862 – talade de yngre medarbetarna också om förändring och utveckling. Man måste spränga den encyklopediska institutionen med dess heterogena samlingar av naturhistoria, konsthistoria, etnografi, arkeologi och kulturhistoria. Tiden och den akademiska forskningen krävde självständiga museer för ämnesfördjupning och specialisering. 

Så bestämde zoologidocenten Leonard Jägerskiöld platsen för Naturhistoriska museet och konsthistorikern Axel Romdahl började planera Konstmuseet samtidigt som stadens fäder lockade ner Axel Nilsson från Nordiska museet för att realisera idén om Sveriges första – och fortfarande enda – specialmuseum för konstslöjd och konstindustri. Det fick sitt namn efter konsuln Wilhelm Röhss och grosshandlaren August Röhss, de två första donatorerna.

När stora samlingar på så sätt successivt försvann ur modermuseet i Ostindiska huset fick de etnografiska föremålen plats att ställas ut efter nya vetenskapliga och pedagogiska ideal företrädda av den internationellt kände indianforskaren Erland Nordenskiöld.

Under äventyrliga former reste Nordenskiöld över hela sydamerikanska kontinenten och samlade in föremål till Göteborgs Museum. Han dammsög vissa trakter enligt frustrerade forskare som kom efter honom. Föremålen skulle användas i forskning och folkbildning.

Nordenskiöld blev en pedagogisk pionjär med sina många tillfälliga utställningar – ett nytt utställningsformat på den tiden. Han ordnade föremålen geografiskt – kulturekologiskt med en modern term – och förklarade dem med ”folktypsfotografier”, landskapsbilder, kartor och – observera – enkla texter. Föremålsetiketterna är inte till för forskarkollegerna utan skall vara nöjsamma och lärorika för den stora publiken, manade han. 

Enligt en amerikansk kollega förvandlade Nordenskiöld Göteborgs Etnografiska Museum till en mönsterinstitution av världsklass och hans utställningsarrangemang, som enligt en fransk antropolog saknade motstycke i museivärlden, inspirerade Musée de l´Homme i Paris. 

Själv tycker jag att hans metod att också samla ofärdiga och rent av trasiga föremål för att illustrera tillverkningssätt och materialanvändning verkar innovativt ännu i dag.

Nordenskiöld fick den första professuren i etnografi vid Göteborg högskola 1923.

Erland Nordenskiöld må ha varit en ovanligt självständig tänkare men inte otypisk för ”museichefskollegiet” i Göteborg för hundra år sedan. De var vetenskapsmän och museimän, de lade grunden till eller utökade museets samlingar genom inköpsresor i Sverige, Europa och – som Jägerskiöld och Nordenskiöld – i fjärran världsdelar. De examinerade studenter vid Göteborgs högskola och populariserade sin forskning vid Göteborgs Arbetarinstitut. Att öppna museet för skolor och folkbildning var en hjärtesak för alla av dem. För att komma nära folket genomdrev Leonard Jägersköld till exempel att det nya Naturhistoriska museet skulle byggas i Slottsskogen, som var en populär utflyktsplats för arbetare och tjänstefolk. 

För hundra år sedan var det självklart att cheferna också var utställningskuratorer. Romdahl sågs ofta gå omkring i salarna och provhänga tavlor och lät måla om väggar när konstverken krävde det. Genom studieresor, gärna till Berlin, höll han sig à jour med tidens utställningsestetik och prövade den i Göteborg.

Axel Nilsson, som var både praktiskt lagd och en duktig tecknare och målare, inredde museet med egenritade montrar och möbler. Kollegan Jägerskiöld kallade honom en ”renässansmänniska” och skriver: ”När jag en gång visade det (Röhsska museet) för en dansk kollega och sa att det i stort sett var en enda mans verk, svarade denne att man borde förbjuda att däri gjordes några ändringar. Så bra var det.” 

Zoologen och friluftsmänniskan Jägerskiöld utvecklades till estetisk fundamentalist, han tyckte att texter i utställningarna var ”visuellt störande”. Konstprofessorn Romdahl finner hans utställningar vackra. Själv vägde han i sin ungdom mellan ett ”artistiskt” och ett ”vetenskapligt” framställningssätt, han såg dem som antagonistiska motsatser och blev aldrig den sortens förnyare av utställningsmediet som Nordenskiöld var.

Men till skillnad från Axel Nilssons installationer – de som borde vara förbjudna att göra ändringar i men som nu är helt försvunna – präglar Jägerskiölds och arkitekten Ernst Torulfs konstutställningsestetik fortfarande många salar i Naturhistoriska museet.

Romdahl, Jägerskiöld, Nordenskiöld och Nilsson tillhörde i egenskap av museichefer stadens elit. Genom sina nätverk och politiska diskussionsklubbar påverkade de utvecklingen även utanför museet. Ett exempel är jubileumsutställningen 1923 till 300-årsminnet av stadens grundläggning. Aldrig har en utställning av den karaktären gestaltat så mycket historia och aldrig har museerna haft större inflytande. I Minneshallen och på Minnesfältet utanför fanns under några sommarmånader vad man kallade ”Sveriges största museum”.

Axel Nilsson var idégivare och genomdrev med övermänsklig energi – som troligtvis bidrog till hans förtidiga död 1924 – att många av delutställningarna blev tekniskt-estetiska experiment och därmed förändrade museipedagogiken.

Och naturligtvis var de herrar i eget hus: Om arbetsförhållanden på Konstmuseet skriver forskaren Jeff Werner: ”Han (Romdahl) drev detta museum med ett minimum av personal, avskydde byråkrater och byråkrati, föraktade fasta arbetstider och förväntade sig att de anställda skulle göra mer än de var tvungna och gärna söka upp egna arbetsuppgifter som de fick arbeta fritt med.”

I dag är de stora elefanthannarna ersatta av honor, fyra av fem museer i kommunal och regional regi har valt kvinnliga chefer. Om detta är ett resultat av den ökade jämställdheten mellan könen eller en effekt av museernas minskade makt i samhället är en kontroversiell fråga. Onödig att besvara just nu när det finns stor chans att det kvinnliga nätverket kan åstadkomma något nytt och överraskande på den göteborgska museiscenen.

Text: Eva Persson
EP är UEForums grundare och ansvariga utgivare.

PS. Vad gör en museichef i Göteborg i dag? Vilka är de roligaste uppgifterna i arbetet? Vilka är de tråkiga? Arbetar en kvinnlig chef annorlunda än en manlig? Vilka kvalifikationer efterfrågas när man anställer en ny museichef? Läs ett reportage från dagens Göteborg i nästa nummer av UEForum.

Bara för nöjet att se  Hängningarnas historia

ÖVRIG LITTERATUR SOM LIGGER TILL GRUND FÖR ARTIKELN
Axel Romdahl, Som jag minns det. Göteborgsåren, 1951
Louise Brodin, Axel Nilsson. Museiman och föregångare, 2011.
*Louise Brodin är barnbarn till Axel Nilsson, och det var i hennes hem man talade om ”de stora elefanthannarna”.
Christer Lindberg, Erland Nordenskiöld, 1996
Mats Sjölin (red.), Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år, 2011
Anders Houltz Teknikens tempel. Modernitet och industriarv på Göteborgsutställningen 1923, 2003
Göteborgsutställningen 1923. Hågkomster och framtidsspår, 2006