Röhsska museet för mode, design och konstslöjd, Göteborg
Tillfälliga utställningar våren 2012
Röhsska museet är ett av Göteborgs äldsta och mest respektingivande museer. Under mer än hundra års tid har man här kunnat följa hantverksutvecklingen med dess tyngdpunktsförskjutning från slöjd till design. Och vad händer just nu? UEForum skickade Kristoffer Soldal till Röhsska museet för en vårspaning.
Foto: Alastair Philip Wiper
Jag minns ett reportage i teveprogrammet Kobra för tre, fyra år sedan. Den danska designern Henrik Vibskov hade blivit världskänd för sina performanceliknande visningar, hans nya kollektion var precis färdig och Kristofer Lundström begav sig till Danmark för att träffa honom. Mötet skedde på ett fält i skymningen, i närheten av en inspelningsplats. Omkring honom sprang stressade sminköser och statister i färgglada, surrealistiska dräkter. Vibskov höll sig någorlunda lugn. Det var ändå hans egna oemotståndliga värld – där mode mötte konst mötte galenskap – som väcktes till liv i det blöta och kalla gräset.
Förra året mottog han Torsten och Wanja Söderbergs pris – som delats ut sedan 1994 – och av den anledningen ställer Röhsska museet ut en kondenserad version av Vibskovs installationer och konsthantverk. Det är sakligt men resultatet är ovanligt lyckat. Föremål, bilder och installationer fyller en stor lokal i ett av museets annex. En stor fläkt brummar dovt i rummets bortre kortända. Längs med ena långsidan är väggen täckt, från golv till tak, av bilder från bakom kulisserna, från visningarna, från arbetet med kollektionerna och från Vibskovs privata album. Det låter möjligtvis trivialt men det är trevligt att bara låta ögonen välja riktning.
Minst en halvtimme tillbringar jag vid fotografierna. Enda besvikelsen är bristen på klädesplagg. Det är visserligen visningarna som har gjort honom berömd men jag tycker man kan begära mer än ett fåtal, stelt upphängda klänningar och några överdimensionerade plommonstop. Det är uppenbart att det är konstnären Vibskov som prioriteras.
© Helena Hörstedt
Fler klädesplagg finner man i The Black Whole som består av nio handgjorda dräkter av Helena Hörstedt. Den svenska designern, som grundade sitt eget märke 2004, har sedan examinationen från Beckmans designhögskola i Stockholm rönt stora framgångar utomlands. Den mycket sparsmakade utställningen är konventionellt genomförd, nio provdockor på rad, men är väl värd att kika närmare på.
Röhsska museet bjuder även på två mindre utställningar med föremål av samiskt ursprung. Erica Huuvas Luondu Hápme, 2008 års Asa Kitok-stipendiat, består av silversmycken och ställs ut i museets butik och showroom. Det är möjligt att den hade passat bättre i museets trapphall där Monica L. Edmonsons glaskonst ställts ut. I Murrini à La Gávlos möter den samiska traditionen det italienska hantverket. Glas är ett främmande material i den samiska kulturen och Edmonsons konst är därför ett intressant möte mellan två färgstarka, men tidigare separata uttrycksformer. Det är få föremål men trevligt i all sin enkelhet.
Foto: Mikael Ruthberg
Möten tycks vara ett återkommande tema i museets utställningar. I Bortom Underjorden, skapad av konstnären Torsten Jurell, möter den kinesiska samtidskonsten museets asiatiska samlingar och Jurells egna intryck av Beijing. Det finns en samhörighet, menar han, mellan samtiden och det förflutna och det här sker med underjordisk kommunikation. I första rummet står uppgrävda krukor uppradade. De är ålderdomliga men bevarade för eftervärlden. De bär på en berättelse som alltjämt har relevans för det kinesiska samhället, men även för vårt eget. I intilliggande rum hänger kimonos, tygstycken och knappar. Jurell tolkar det eviga resandet och drar paralleller till tunnelbanans rörelse och kommunikativa uttryck. Tunnelbanetågen talar till passagerarna. Jag känner när tåget saktar in och vaknar därför alltid i tid, skriver Jurell på ett av plakaten.
Bortom Underjorden är en innovativ omtolkning av museets samlingar, om än märkligt placerad högst upp i museibyggnaden. Den är samtidigt onödigt spretig. Etnografiska föremål har placerats längs med väggarna. I mitten av rummet har Jurell ställt sina egna konstverk; från drakfötter och masker till en mekanisk dockteater och de gula, karaktäristiska högtalartornen.
Är det här en uppdelning att föredra? Har Jurell och museet varit medvetna om hur utställningens budskap kan tolkas? Det går onekligen att läsa in ett helt annat budskap. Dessutom saknar jag den kinesiska samtidskonsten. Det neonljus som möter besökaren i trapphallen är ett av få föremål i utställningen. Lite ytligt för en utställning som handlar om djupet.
Text: Kristoffer Soldal
KS är masterstudent i historia och musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet.
