Christopher Polhem – tillbaka till framtiden
Tekniska museet, Stockholm från 111218
Projektledning: Lars Paulsson
Form: Sara Szyber
Produktion: Tekniska museet
På vår svenska 500-kronorssedel bligar han vänligt mot oss, vetenskapsmannen Christopher Polhem. Det har gått 350 år sedan han föddes, en oändlig tidsrymd vad teknisk utveckling beträffar, och ändå känns hans tankar och svårigheter snudd på samtida. Pia Cederholm gick till Tekniska museet för att lära känna honom bättre. Hon fick svårt att slita sig därifrån.
På Tekniska museet i Stockholm visas nu och tills vidare utställningen 100 innovationer, museets största satsning någonsin: 2 000 kvadratmeter, egen hemsida, interaktivitet och medskapande och rösträtt för hela svenska folket osv. Egentligen hade jag tänkt skriva om den utställningen men när museet precis ska stänga för dagen är jag ännu inte färdig med Christopher Polhem och utställningen om honom, Tillbaka till framtiden.
Har du aldrig besökt Tekniska museet i Stockholm bör du veta att det i princip är en gigantisk lada utkastad på en slätt, med en påtagligt omysig estetik. De som gillar Tekniska museet gör det för att den där lådan till byggnad helt saknar de märkvärdighetskomplex som brukar häfta vid mer vördnadsbjudande kulturmiljöer. Här finns inga uppförandekoder. I stället råder i museet oftast en lättsam, lekfull och högljudd stämning med den mest handfasta upptäckarglädje. Barn i alla åldrar och andra nördar är välkomna att pröva och pilla och testa och bygga och greja, allt under tjo och tjim.
Med en sådan utgångspunkt blir det begripligt att Polhemsutställningen inte bjuder på några serent inredda 1700-talssalar. Här är nyktert och modernt, i ljusa rum och klara färger och med hiskeliga akustikplattor i taket. Och man får ta på föremål för att pröva själv. Till en början blir jag också uppslukad av de pendlande kulorna i Newtons vagga och av trollsländans vinge sedd genom mikroskop men när jag ska testa den cartesianska dykaren förstår jag inte riktigt hur man gör. Trots att jag följer anvisningarna och drar i spaken lyckas jag inte förändra trycket på rätt sätt. Jag känner mig lite dum. En del av de andra pröva på-momenten i utställningen verkar inte riktigt fungera eller också är de för barnsliga, som när besökaren förväntas krypa in under skynket i en camera obscura eller klä ut sig i tidstrogna kläder.
Utställningen om Polhem vänder sig främst till barn, vilket en vuxen kan notera i det lätt infantila Totte badar-tonfallet som genomsyrar språket: ”Polhems liv”, ”Polhems tidiga år”, ”Polhem i Uppsala”, ”Polhem blir upptäckt”. Och visst höjer man på ögonbrynen inför den nästsista titeln i följande meritlista: uppfinnare, innovatör, industridesigner, entreprenör, gruvingenjör, teknikpedagog, vegetarian, vetenskapsman. Men på det hela taget är den här tydligheten i klara färger en av utställningens förtjänster, som i viss mån kompenserar för den uteblivna 1700-talsatmosfären. När Polhems egen tid gör sig påmind i några autentiska föremål måste man ändå häpna över hur vackra tingen var förr och hur fula de är nu. Eller är det delvis en falsk idealisering av det förflutna?
Polhems liv framstår i utställningen som en saga fast med tvetydigt slut. Fattig och faderlös råkar han lösa sfinxens gåta – han reparerar domkyrkouret i Uppsala – och det arbetet utgör hans betalning för kurser i matematik och mekanik. Som student är han vetgirig men inte särskilt lyckosam. Han lär sig aldrig latin trots hårda ansträngningar, han har svårt att läsa tjocka böcker och någon examen blir det inte. Ändå vet han precis vad som är nyckeln till framgång: ”det är i synnerhet till märkandes att, hjärnan af ingenting blir mera skämd och till sin tjänst odugelig än för mycket sofva.”
Idag hade den hyperaktive, ständigt frågvise och på allt petande Polhem definitivt fått en bokstavsdiagnos. Därtill kom hans läs- och skrivsvårigheter som i någon mån säkert berodde på att han skelade. Ovanligt för den tiden var att han inte åt kött, inte snusade och inte drack, så snusdosan och bägaren som tillskrivs honom användes kanske till något annat.
Efter lyckokastet med domkyrkouret blev han upptäckt, eller som han själv beskrev det, den bragden gjorde honom ”betrodd til mycket annat som sedan befordrat all min licka i werlden”. Han fick uppdraget att bygga en gruvmaskin i Falun och fast det och flera andra av hans mer grandiosa åtaganden inte föll ut riktigt som han tänkt, så gav Karl XI honom livstids lön. Skyltarna i utställningen innehåller föredömligt lättlästa sammanfattningar i den här stilen: ”Polhem skickas ut på en studieresa i Europa för att studera teknik och vetenskap. Får massor av intryck. När han kommer hem har Polhem sin storslagna plan klar. Sverige ska bli ett industriland.”
Uppenbarligen var Polhem en problemorienterad forskarnatur, som triggades av olösta vardagsbekymmer. Hur kunde man förhindra att kvinnor fick blåskatarr under långa predikningar i kalla stenkyrkor? Polhem uppfann en ny typ av lykta, en ”kjolvärmare”. Hur skulle man få upp fartyg på land för reparationsarbete? Polhem konstruerade ett upphalningsverk. Och hur i hela friden skulle man bära sig åt för att kontrollera tjänstefolkets brännvinskonsumtion? Polhem funderade ut en särskild kran, ”konstige tapp”, att sätta på tunnan. Men tiden var inte mogen för maskiner som hotade att stjäla arbetstillfällen och därmed levebröd. När Polhem konstruerade en maskin som i ett nafs kunde stansa ut alla små kugghjul som behövdes i hela Sverige sa urmakarna nej tack. De ville hellre fila till dem ett och ett för hand, som de alltid hade gjort.
Den stora visionen kom Polhem aldrig i närheten av, den om ett Sverige där allt skulle drivas av vattenhjul i strömmande vatten. För Polhem var vattnet vår största tillgång på vägen mot lönsamma industrier. Det sorgliga är att även om en del av hans tankar levde vidare på godset Stjärnsund, genom berömda lärjungar som Swedenborg eller i uppfinningar som Polhemslåset, så har också mycket av hans hårda arbete och snillrika tankevärld försvunnit. Man kan till och med undra om en egensinnig entreprenör av hans kaliber hade släppts in på universitetet eller i styrelserummen idag.
Det som imponerar på mig, både i utställningen om Polhem och i berättelsen om honom, är den kreativa pedagogiken. Hans mekaniska laboratorium med ett egenkomponerat alfabet av modeller som enkelt åskådliggör olika maskiner och rörelser kan mycket väl vara Sveriges första utställning, lysande väl tänkt och genomförd. Frågan är om vi kan matcha det i dag, trots att vi har tillgång till långt mer avancerade hjälpmedel. Ingenting är enklare än att med datorns hjälp åstadkomma ett tjusigt diagram. Här på Tekniska museet finns en visuellt rik faktatavla med befolkningspyramid, ståndssamhälle, krig, energi, jämförande invånarantal i svenska städer 1750 och 2011 och andra sorters oemotståndlig statistik. Sådant är väldigt fascinerande och kanske mer lättillgängligt än att försöka förstå sig på maskiner från tidigt 1700-tal, men för mig kolliderar det i huvudet när de moderna montrarna möter estetiken hos de gamla apparaterna i trä och järn.
Människan Christopher Polhem blir bara mer och mer märkvärdig för varje monter. Och gåtfull, närmast obegriplig. Trots den pedagogiska utställningen får jag inte grepp om honom, hans projekt och idéer och misslyckanden och succéer glider mig ur händerna. Nu hojtas det om stängningsdags i högtalaranläggningen men jag måste hinna ett varv till. De hundra innovationerna i den där andra utställningen får jag fördjupa mig i en annan gång.
Text och foto: Pia Cederholm
Vinjettbild: Petter Johansson & Sara Szyber
PC är UEForums chefredaktör.
