För hundra år sedan präglades Göteborgs museivärld av fyra mångfacetterade museichefer som gjorde avancerade insamlingsresor och nyskapande utställningsproduktioner. I förra numret av UEForum gav Eva Persson oss en inblick i en dynamisk tid och avslutade med en undran över vad museicheferna i Göteborg gör idag. UEForums Ingrid Miljand har frågat dem.
Göteborgs stadsmuseum ligger i det så kallade Ostindiska huset, och just där grundades det som då kallades Göteborgs museum år 1862. Under 1900-talets början inträdde en omfattande utvecklingsfas där delar av museets stora, breda samlingsskörd flyttades till nya museibyggnader. Axel Romdal skapade Göteborgs konstmuseum och Axel Nilsson grundade Röhsska museet. Leonard Jägerskiöld tog med sig de naturhistoriska samlingarna till det som skulle bli Göteborgs naturhistoriska museum. Då stora samlingar försvann från modermuseet i Ostindiska huset ställde Erland Nordenskiöld ut de etnografiska föremålen där efter nya ideal. Parallellt med detta grundades Göteborgs Sjöfartsmuseum av Nautiska föreningen. Eva Persson beskriver i sin artikel nämnda museichefer som eldsjälar, pionjärer, forskare, pedagoger, producenter, formgivare och konstnärer som införlivade nya tankar, ideal och arbetssätt.
Men vad gör en museichef i Göteborg idag?
– Förr var museichefen en vetenskapsman, men idag är det en person som leder verksamheten. Arbetet handlar om strategiska frågor, budget, verksamhetsplanering – det övergripande, svarar Cornelia Lönnroth vid Göteborgs stadsmuseum. Anna Rosengren vid Sjöfartsmuseet Akvariet ger en liknande arbetsbeskrivning och nämner också det stora förnyelsearbete med utställningar och lokaler som hon drivit under sin tid som chef.
Ted Hesselbom vid Röhsska museet tror dock inte att dagens museichefer skiljer sig så mycket från det tidiga 1900-talets.
– Arbetet handlar fortfarande om att samla, vårda och förmedla med en pedagogisk ambition. Den stora skillnaden idag är att vi nu på allvar försöker vara något som berör en mycket större och bredare del av stadens medborgare, berättar han, och nämner museets samarbeten med bland andra romska, samiska och finska föreningar.
Foto: Göteborgs konstmuseum
Att förvalta en institution med många år på nacken medför också särskilda ansvarsområden. Isabella Nilsson vid Göteborgs konstmuseum nämner bland annat fastighets- och magasinsfrågor.
– Många museer håller till i äldre lokaler som kan skapa komplexa problem vad gäller logistik, tillgänglighet, klimat och säkerhet.
Efter att först ha svarat ”Allt!” med ett skratt uppskattar Ann Strömberg vid Göteborgs naturhistoriska museum att 50% av hennes arbetstid läggs på personal och ledning, 25% på samlingsfrågor, pedagogik, utställningar och nätverkande samt resterande 25% på hennes arbete i ledningsgruppen för Västarvet som arbetar med regionens natur- och kulturarvsfrågor.
Foto: Anders Nilsson
Vilka arbetsuppgifter är roligast?
– Att visa det senaste av mode och design i en internationell kontext, svarar Röhsskas Ted Hesselbom medan både Isabella Nilsson och Ann Strömberg berättar att de stimuleras av att tala om och arbeta med museets visioner samt hitta de olika vägarna dit.
– Att se möjligheter hos både människor och projekt och att tillsammans med andra få möjlighet att realisera olika tankar och idéer, svarar Anna Rosengren. Flera av museicheferna uppskattar också nätverkandet, men en av de starkaste drivkrafterna verkar vara arbetet med att göra – och fortsätta hålla – sina museer angelägna.
– Det är en spännande utmaning, säger Cornelia Lönnroth som också uppskattar att ta itu med de strategiska frågorna.
Och vad är tråkigast?
Att göra ”allt” har förstås sina baksidor. Isabella Nilsson nämner bristen på tid att arbeta koncentrerat utan att bli avbruten av annat brådskande arbete. Flera av museicheferna är överens om att vissa typer av administrativt arbete slukar för mycket tid.
– Uppföljning, rapporter och statistik är roligt att följa, men inte alltid att sammanställa, svarar Ann Strömberg. Cornelia Lönnroth är inne på samma linje och undrar ibland vad all uppföljning egentligen syftar till. Anna Rosengren tror rentav att situationen på sikt kommer att bli ohållbar:
– Vi tilldelas hela tiden nya administrativa uppgifter som vi i vissa fall saknar både tid och kompetens för. Det handlar om lönehantering, rapportering av mål, framtagande och genomförande av olika handlingsplaner samt upphandling av externa tjänster som kräver specialistkompetens och lång framförhållning.
Ted Hesselbom tar också upp dagens politiska scen där historia och kulturarv ibland används som verktyg för att motarbeta mångfald. – Det tråkigaste är att förändring tar lång tid och att det finns värdekonservativa krafter som försöker stoppa den positiva utveckling som museerna går igenom just nu.
Göteborg har ovanligt många kvinnliga museichefer. Tror ni att en kvinnlig chef arbetar annorlunda än en manlig?
Museicheferna tror alla att det snarare handlar om individuella förutsättningar än kön och Ann Strömberg funderar över varför det verkar finnas så många kvinnliga museichefer i just Göteborg.
– Man har kanske inte använt det vanliga kontaktnätet utan breddat rekryteringsbasen och blivit tydligare med vilken kompetens man behöver.
– Jag tror att det mesta handlar om individen som sådan och dess kapacitet att ta ansvar för sitt eget agerande, men visst har jag under mina år blivit påtagligt medveten om manliga nätverk och ojämlikheten mellan hur män och kvinnor behandlas, svarar Isabella Nilsson.
– Jag tror att alla vi museichefer i Sverige idag gör ett bättre jobb, bland annat på grund av att vi tillsammans representerar fler olika genus, sexuella identiteter och etniska bakgrunder än tidigare, men det kan fortfarande bli mycket bättre genusrättvisa i museibranschen, svarar Ted Hesselbom.
Samtliga chefstjänster tillsattes under 00-talet och i de annonser som användes inför detta framgår det av önskemålen att alla museer har haft stora behov av förändring. Man hade i Sjöfartsmuseet Akvariet upplevt svikande besökssiffror, eftersatta utställningar och konflikter inom personalgruppen. Anna Rosengren, etnolog och tidigare intendent vid Göteborgs stadsmuseum, matchade museets önskan om en resultatinriktad chef med högre akademisk utbildning, nätverk och ledarerfarenhet.
– Museet hade haft en turbulent period med stora konflikter och en chef som kom att avsättas. Jag tror att ledningen uppskattade att jag hade kunskap om och erfarenhet av verksamheten, svarar Cornelia Lönnroth som vid tiden var utställningschef vid museet och blev uppmanad att söka tjänsten.
”Eva Persson ser tillbaka på en chefskultur som gått i graven”, summerade vi det lite dystert i UEForums förra nyhetsbrev. Snart har hundra år passerat och nog är det skillnad på att starta något nytt och att förvalta något gammalt. Axel Romdal avskydde byråkrater och byråkrati och föredrog att arbeta ensam på Göteborgs Konstmuseum. Idag har hans efterträdare Isabella Nilsson – liksom de andra – en omfattande administrativ börda. För snart hundra år sedan fanns också en uppsjö av generösa donatorer som idag lyser med sin frånvaro. Flera av museicheferna har också fått hantera mer eller mindre stora organisationsförändringar och interna konflikter på sina arbetsplatser, företeelser som inte sällan drabbar anrika institutioner.
Det finns måhända inte mycket tid att experimentera med konsthängningar och rita egna montrar idag, men nog finns det paralleller mellan dagens och gårdagens museichefer i Göteborg. Också dagens museichefer reser och nätverkar och den publika verksamheten uppdateras med nya grepp och perspektiv. Anna Rosengren har ryckt upp ett sömnigt Sjöfartsmuseum med prisade utställningar som lockar nya grupper till museet. Antalet besökare har fördubblats under hennes tid som chef. Ted Hesselbom hamnade i Göteborg Nonstops lista över mäktiga kulturpersoner i Göteborg år 2011, och det står i motiveringen att han ”satt en lite mossig institution i fokus och fått besökarna nyfikna på verksamheten”.
Å andra sidan har museerna idag också en egen historia att förvalta. Naturhistoriska museet planerar en ny basutställning, men de har parallellt med det nyligen genomfört en varsam renovering av den så kallade Däggdjurssalen med uppstoppade djur, varav de flesta blivit uppstoppade av konservatorn David Sjölander som arbetade vid museet åren 1928–1952. Även museets dioramor som konservator Olof Gylling började sammanställa för snart hundra år sedan nyinvigdes tidigare i år. Att förnya men samtidigt förvalta kanske är det korta svaret på vad museicheferna i Göteborg gör idag.
Text: Ingrid Miljand
IM är UEForums redaktionsassistent samt antikvarie vid Sveriges Fängelsemuseum.
