Under verket. Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet
Arkitekturmuseet, Stockholm 111208–120422
Utställningsform: Camilla Ed
Innehåll: Karin Åberg Waern
Projektledning: Lina Ahtola och Susanna Janfalk
Arkitekturkoordinator: Malin Zimm
Arkitekturmuseet i Stockholm vill fördjupa synen på stadens snart hundra år gamla stadshus, ritat av arkitekten Ragnar Östberg (1866-1945), och har med anledning av detta haft en omfångsrik utställning under våren. Ambitionen har varit att lyfta fram de hittills mer eller mindre dolda detaljerna och deltagarna i det gigantiska bygget, formgivarna, konstnärerna, byggarbetarna och inte minst den föregående debatten som påverkade bygget såväl tids- som utseendemässigt. Dessutom har man velat belysa hur huset används idag och känslan av hur det är att göra det man gör i Stockholms Stads eget hus.
Nästan på pricken hundra år efter att första spadtaget tas på Kungsholmen slår museet upp portarna för utställningen Under verket. Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet. Utställningens första del består av en träportal som för tankarna till de träbyggställningar som återfinns på bilder från själva stadshusbygget. Via den leds besökaren rakt in i den debatt som fördes kring byggnadens utförande och placering, illustrerat av stora silhuetter upphängda i luften, flankerade av pratbubblor med olika argument. Det är ett roligt och lättsamt grepp som på ett relativt enkelt sätt lyfter fram de meningsskiljaktigheter som fanns kring en byggnad som man idag tar för given.
Utställningen är fortsättningsvis uppdelad i olika rum med hjälp av tryckta vepor med bilder på ritningar, tegelstenar, rumsinteriörer och inte minst Ragnar Östberg själv. Efter den inledande debatten leds besökaren vidare till en liten rekonstruktion av Östbergs arkitektkontor där även ritningar över Stadshuset visas upp på såväl ”vepavägg” som i det för Arkitekturmuseet traditionella glasförsedda bordet av ljust trä. Vidare följer olika rum tillägnade olika delar av byggnaden och dess tillkomst. Till exempel tillåts besökaren fördjupa sig i tillkomsten av möbler av bland andra Carl Malmsten i ett av rummen, i ett annat lyfts textilkonstnären Maja Sjöströms verk till Rådsalen fram, ett tredje presenterar en djupdykning i den inte helt okontroversiella tillblivelsen av Guldrummets mosaik och dess upphovsman. Utställningen lyfter också fram byggnadsarbetarnas arbetsvillkor samt hur olika människor förhåller sig till byggnaden idag. Därutöver finns tre ytterligare avdelningar som återger fotografier, tillämpade på tre lite olika sätt.
Att man har valt just tryckta vepor för att dela in utställningsrummet är ett spännande och roligt grepp. Resultatet känns därmed fylligare än vid traditionella montrar mot vit bakgrund och gör det lättare att relatera till den verkliga byggnaden. Rummet blir också mer labyrintiskt till sin karaktär, som besökare vet man inte vad som väntar runt hörnet och att röra sig vidare i utställningen påminner väldigt mycket om att gå omkring i en verklig byggnad. Här finns både fotografier, verkliga ting som möbler och arbetsverktyg, textaffischer och rekvisita som levandegör Stadshuset. På många sätt återknyter utställningen till det verkliga objektet. Här finns Stadshusets alla detaljer och dess estetiska brokighet, pompösa inredning och typiska tegelstensmonumentalitet. Här finns inslag av obehandlat trä som för tanken till de byggnadsställningar som återfinns på fotografier från uppförandet. Här finns också känslan av sago- eller mytvärld, skapad tack vare de jordfärgade och lätt transparenta veporna, som knyter an till de på Stadshusets väggar återgivna sägenomspunna berättelserna om Stockholms grundande. Detta drömska, sagolika förstärks ytterligare av den sagolika, klingande musik som fyller rummet.
I utställningen återfinns tre olika fotografiska installationer. En återger två diaprojektioner sida vid sida, där ambitionen är att lyfta fram förebilder och efterföljare till Stadshuset. Så här pedagogiskt brukar man visa bilder för studenter i konsthistoria, men här går det aningen för fort för att man verkligen ska hinna tillgodogöra sig informationen. Ett annat rum, som är triangulärt till formen, återger projicerade fotografier tagna runt om i Stadshuset på en vägg. På övriga sidor återfinns kvadratiska speglar uppsatta likt mosaik över hela ytan, vilket utöver sitt skapande av rymd även känns som en symbolik över Stadshusets detaljrikedom, sammanfogandet av olika estetiska stilar samt mosaiken i Guldrummet. Dessutom är det svårt att släppa tanken på Stadshusets spegling i Riddarfjärden.
Det tredje inslaget av fotografi är också den del där bakgrundsmusiken hör hemma. Här får besökaren gå in i en mörk kub, ta av sig skorna och lägga sig på ett podium under en fotografiskt återgiven resa upp i Stadshusets torn. Känslan är hisnande!
Utställningens delar hänger ihop väl och känns genomarbetade. Även om man inte skulle orka sätta sig in i all information har man ändå stor behållning av den i och med att alla detaljer blir som en liten fest för ögat. Att museet även har en liten barnrunda att följa, där de yngre får möjlighet att upptäcka spännande detaljer och klä ut sig, underlättar verkligen för annars lätt uttråkade barn. Däremot fungerar inte helhetens anknytning till den del där man återger intervjuer kring människors erfarenheter av Stadshuset. Estetiskt avviker den med sina vita, kubiska pelare med blå kuber ovanpå från resten av utställningen som är myllrande och nästan jugendaktigt drömsk. Det var lätt att missa intervjuerna eller få uppfattningen att de inte riktigt hörde till. Om ambitionen med utställningen var att försöka ringa in vad Stadshuset betyder idag så hade det varit önskvärt att lyfta fram den delen tydligare. Särskilt som intervjuerna egentligen är museets största bidrag till förståelsen av byggnadens användning och symbolik, för själva byggnaden finns ju faktiskt att beskåda i verkligheten bara någon kilometer bort!
Text: Ewa Wadell
Foto: Emma Fredriksson, vinjettbild Åke E:son Lindman
EW har en fil.mag i konstvetenskap och estetik.
