Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år
Red. Mats Sjölin
Carlsson bokförlag
Min barndoms söndagar tillbringade jag till stor del på Göteborgs museer. När det inte var någon matiné vi absolut ville se tog min kusin Dag och jag spårvagnen, antingen till Naturhistoriska museet i Slottsskogen eller till de etnografiska samlingarna som var inrymda i Ostindiska kompaniets hus på Norra Hamngatan. På Naturhistoriska museet var det en bestämd sak som lockade: glasburken med de siamesiska tvillingarna, för evigt förenade i samma kropp, tyngdlöst svävande i sin konserveringsvätska. På ett nästan hisnande sätt markerade de skillnaden mellan det normala och det onormala, subjekt och objekt. En liten avvikelse i moderlivet och vi riskerade att hamna i en burk, för alltid dömda till demonstrationsobjekt för lystna blickar. Som människor kände vi oss kränkta av tvillingarnas öde. Men inte värre än att vi, så fort tillfälle gavs, upprepade våra besök hos tvillingarna, fascinerade som vi var av de existentiella frågeställningar museet väckte.
Det som lockade i de etnografiska och historiska samlingarna på Norra Hamngatan var något helt annat. Historien skyndade vi oss förbi, dystra rum med gamla skåp och gobelänger. Vårt intresse gällde Sydamerikas indianer, i synnerhet det som hade med deras jaktteknik att göra – pilbågar, spjut och fällor för smådjur. Vad var det för trä i deras bågar, hur långa var spjuten, och framförallt: hur konstruerade de sina fällor? Vi mätte, grubblade och försökte översätta tekniken till svenska förhållanden. Sedan byggde vi liknande fällor i skogarna runt Lerum, där vi bodde på somrarna. Vi var omväxlande indianer och forskningsresande – det stora föredömet var Erland Nordenskiöld vars samlingar dominerade den etnografiska avdelningen. Vad lärde vi oss? Kanske inte så mycket konkret, knappast något som gick att redovisa på skolans geografilektioner. Vad vi fick ut av våra museibesök var snarast en inställning, ett slags nyfikenhet på andra sätt att leva.
Att fånga det flyktiga är titeln på en skrift om Göteborgs museum som getts ut till museets 150-årsjubileum – det öppnades alldeles i slutet av 1861. I boken medarbetar en rad personer som på olika sätt är knutna till museet. Det har blivit en spännande skrift, med texter som diskuterar museernas roll i dagens samhälle, men också tillbakablickande artiklar som belyser museets tidiga utveckling och framväxt. De olika texterna kompletterar varandra på ett sätt som får läsaren att fundera över ett museums funktioner igår och idag.
Göteborgs museum var till en början en förenande beteckning på ett antal samlingar av olika slag – bruksföremål som använts av allmogen i Västsverige, arkeologiska fynd (”fornsaker”), föremål från främmande kulturer som på olika sätt nått Sverige, ting som har en självklar roll i rekonstruktionen av skriftlösa kulturer. För att dessa ting skall ha något att säga oss krävs det någon som ställer samman och tolkar; museets förste museiman var på samma gång arkeolog, etnolog och antropolog. Därtill behövs en bestämd plats att förvara tingen samt en ordning som gör det lättare att hitta i samlingarna. Museet är en sådan plats.
I Göteborgs fall var det Ostindiska kompaniets byggnad på Norra Hamngatan som fick härbärgera de första samlingarna. Platsen framstod som naturlig, det var i kompaniets regi som de första mer organiserade färderna till främmande kulturer företogs. Färderna var i första hand handelsföretag, men de blev i realiteten också vetenskapliga expeditioner med uppgift att insamla och katalogisera – på en av de första resorna till Kina medföljde en av Linnés lärjungar, Christopher Tärnström (som avled innan fartyget nådde sin destination).
I en vidare kontext framstår själva Göteborg, införsel- och utförselhamn för den långväga handeln, som en idealisk plats för ett museum. Göteborg var centrum i ett nät av förbindelser, det nationella projektet var mindre viktigt än det internationella. I Göteborg fanns inga kungliga slott, inga statliga institutioner av vikt, inget Skansen. I stället fanns en global anda, liksom materialiserad i Ostindiska kompaniets hus med dess anda från frihetstid och upplysning – den slående synpunkten framförs i en av jubileumsbokens uppsatser av idéhistorikern Mattias Bäckström.
Utvecklingen till museum underlättades av att det i kompaniets hus sedan tidigare, vid sidan av allehanda magasinerade varor, även inrymdes tillfälliga utställningar vilka under begränsad tid var öppna för besökare. Där fanns till exempel en mineralsamling, ett herbarium och ett antal fossiler. Kompaniets hus fungerade därmed under det tidiga 1800-talet som ett stort kuriosakabinett, det vill säga en plats för märkvärdiga ting vare sig nu dessa härstammade från mänsklig verksamhet eller direkt från naturen.
Det är i detta sammanhang glasburken med de siamesiska tvillingarna skall ses – som rester från en tid då håriga damer och katter med två svansar begapades på cirkus. Men det var naturligtvis ett stort steg att flytta dessa naturens sällsamheter till ett museum. Förflyttningen markerade en vilja att förstå. När min kusin och jag förundrades över de sammanväxta tvillingarna insåg vi samtidigt – i den vetenskapliga atmosfär som omgav alla preparat och etiketter – att fenomenet gick att förklara.
Men viktigast av allt var kanske att denna vetenskap inte var gömd i tjocka böcker – eller överhuvudtaget i skriven text – utan att den gick att visa upp, konkret och åskådligt. Och bäst av allt: man kunde själv fortsätta den verksamhet som dokumenterades på Naturhistoriska museet. Själv var jag under en tid i de tidiga tonåren ivrig fjärilssamlare. Med håv och glasburk med eter genomsökte jag ängarna längs Säveån på jakt efter sommarens skyggaste varelse: makaonfjärilen.
I en av bokens mest spännande uppsatser, ”Museets röst: om konsten att erbjuda kunskap”, reflekterar museipedagogerna Maria Forneheim och Håkan Strömberg över det möjliga i att skapa intresse hos skolungdomen för museets utställningar. De lanserar en term, ”den arrangerade lärandesituationen”, som de lånat av pedagogen Ferenz Marton. Den utgår från tanken att intresset väcks av själva aktiviteten. Genom att arbeta med en uppgift, till exempel leta efter en speciell fjäril och söka fånga den, blir eleven upptagen av fjärilens vanor, sätt att flyga och preferenser bland blommorna. Givetvis blir inte alla intresserade, men det kan rimligen inte heller vara målet. Väcks intresset hos en elev är hälften vunnet.
Under Göteborgs museums första tid, innan verksamheten splittrats upp i olika museer, fanns tanken att låta museet utgöra centrum i en ny högskola med säte i Göteborg. Det är synd att detta aldrig blev av. Kanske hade vi kunnat få en högskola med en helt annan inriktning än landets traditionella lärocentra i Uppsala och Lund, med deras textbundna studiekurser och katederföreläsningar. En högskola för en ny tid.
Text: Ronny Ambjörnsson
RA är professor emeritus i idéhistoria.
