Somliga bor utanför centrum. Oavsett etnisk bakgrund har var och en rätt till sin historia, sin kultur. Men vem ser till att romernas och samernas och alla andras kulturarv inte försvinner i tidens väldiga lavin? UEForum skickade Kristoffer Soldal långt, långt norrut för att ta reda på mer om det.
Jag befinner mig vid Norrbottens kust, där Luleälven mynnar ut i Bottenviken, för att delta i Kulturkonferens 2012 som riktar sig till kommuner och landsting. Om hösten är Luleå – Sveriges nordliga metropol om man får tro luleborna själva – en vacker stad. Trottoarerna är fuktiga, löven brinner i gult och rött och kylan dämpar den jäktiga trafik som passerar Luleås kulturhus där konferensen äger rum. Det är något av en kontrast. Stillheten utanför och det högljudda sorlet och skratten från konferensens deltagare som fyller byggnadens alla hörn och skrymslen.
För det är vind i seglen för Sveriges kommuner och landsting. Vid årsskiftet är det två år sedan den borgerliga regeringen införde en ny modell för hur statliga medel till regionala kulturverksamheter ska fördelas. Namnet är kulturverksamhetsmodellen och tanken är att föra det kulturpolitiska beslutsfattandet närmare medborgarna och skapa en mer anpassbar regional kulturpolitik. De flesta regionala instanserna verkar vara positiva till den nya inriktningen. Modellen ska ge lokala politiker och tjänstemän en mer betydelsefull roll i kulturpolitiken och det här märks i den stora sal – namnet Lilla Salen till trots – där vi samlats för att påbörja konferensens inledande dag. Det bubblar av entusiasm. Varje plats på läktaren är tagen och på scenen framför Luleå Internationella Kör några stycken från sin repertoar. En trevlig inledning på konferensen.
Kulturkonferens arrangeras årligen av Sveriges kommuner och landsting (SKL) som för några år sedan tog över stafettpinnen från Landstingsförbundet. Kultursekreterare, kommunpolitiker och representanter från statliga instanser möts för att diskutera dagsaktuella kulturfrågor och dra lärdom av varandras utmaningar och arbetet med kultur och kulturpolitik i regionerna. I år är kulturarv för framtiden konferensens tema.
– Kulturarvsarbetet har hamnat mer och mer i fokus i det kulturpolitiska samtalet, säger Louise Andersson, kulturansvarig på SKL och konferensens moderator, när jag ber henne beskriva den valda inriktningen. Samtidigt har kulturarvsproduktion politiska syften; den kan vara nationellt regisserad eller stärka enskilda gruppers ställning i samhället men även åskådliggöra de mänskliga erfarenheternas mångfald och medverka till ökad respekt och förståelse mellan människor, menar Andersson. Det här är särskilt viktigt att vara uppmärksam på om kulturinstitutionernas tolkningsföreträde ifrågasätts – en förutsättning som Andersson anser är en realitet för svenska museer, kulturinstitutioner och konsthallar. Därför behövs det ett samtal om den här typen av frågor.
Kulturarv för framtiden blickar därför inte bara framåt. En återkommande fråga som ställs under konferensens två dagar är vad kulturarv är i dag och vad som möjligtvis blir det i morgon. Här närmar man sig ämnet från två håll. Låt oss börja med det ena. Från ett övergripande perspektiv diskuteras vad som utgör kulturarvsbegreppets råmärken – alltså var kulturarv övergår i någonting annat – och hur vår definition av begreppet får konsekvenser rent praktiskt.
Den senare aspekten är särskilt relevant för den fascinerande berättelse som Valdimar Tryggvi Hafstein, isländsk docent i etnologi och gästprofessor vid Göteborgs universitet, presenterar under måndagsförmiddagen. Ämnet är immateriellt kulturarv och föredraget kretsar kring den invecklade och ännu inte helt utredda historien bakom Simon & Garfunkels El Condor Pasa. Singeln som ursprungligen hade rötter i sydamerikansk folktradition blev en stor succé internationellt och efterföljdes av hundratals nya tolkningar. I stort sett varje stad hade gatumusikanter som spelade just El Condor Pasa. Men rättigheterna till låten ifrågasattes; inte minst från Hugo Banzers militärdiktatur i Bolivia som i ett brev till UNESCO påstod att kulturimperialismen utarmade och kapitaliserade på landets immateriella kulturarv.
Det här var prekära anklagelser. Hade ett icke-demokratiskt statskick möjlighet att avkräva rätten att återanvända och omtolka ett kulturarv som tillhör folket? Och hade de en poäng när de påstod att låtar som El Condor Pasa ekonomiskt och kulturellt utnyttjade svagare länders position i ett globalt sammanhang? Det vi behöver komma till insikt om, anser Tryggvi Hafstein, är när skyddandet av ett kulturarv inte blir ett hinder. Med andra ord: förstå hur vi ska gå tillväga för att bevara ett materiellt eller immateriella kulturarv utan att ett annat går förlorat.
För att förstå kulturarvets konsekvenser måste begreppet skärskådas, en utmaning som Qaisar Mahmood brottas med när han talar om kulturarvets janusansikte och vad kulturarv har för roll i ett mångfaldssamhälle. Tiden är en mycket viktig beståndsdel i kulturarvsproduktionen, enligt Mahmood, och han definierar kulturarv som ”att utsätta saker och berättelser i ett tidsmässigt sammanhang”. Det är en intressant tanke även om jag har svårt att förstå vad det tillför till de redan etablerade teorierna om kulturarv och kulturarvsproduktion. Precis som med uttrycket kulturarva, som ofta nämns under konferensen, är det en definition som används helt utan reservation. Det får åtminstone mina varningsklockor att ringa.
På den punkten är Mikela Lundahl, forskare vid Göteborgs universitet, mer tydlig även om föreläsningen i stort präglas av akademisk skepticism. Det här ska inte uppfattas som kritik utan speglar snarare den position som forskare, museitjänstemän och kulturinstitutionsanställda befinner sig i idag. Expertrollen är inte längre aktuell, menar Lundahl och utvecklar de viktiga resonemang som Mahmood har fört dagen innan. Det går inte att förneka att de talar till helt rätt grupp. På läktaren sitter många som direkt berörs av de ansträngda förhållandena som uppstår mellan kulturinstitutioner och medborgare. Var slutar kommuners och landstings ansvar och var tar något annat vid?
Kulturkonferensens programutbud erbjuder även ett annat perspektiv på kulturarv för framtiden och ett sätt att närma sig de svåra frågor som temat ger upphov till. En stor del av programmet tillägnas osynligt kulturarv, immateriellt kulturarv och de nationella minoriteternas kulturarv; ämnen som traditionellt har förbisetts av kulturinstitutioner och andra offentliga instanser.
– Vi har velat göra en konferens som bjuder på rikliga tillfällen att reflektera kring kulturarv i bred bemärkelse, svarar Louise Andersson när jag frågar varför det här är viktigt att lyfta fram. Sex valbara sessioner finns att tillgå och de sträcker sig ämnesvis från bland annat tillgänglighet och funktions- och rörelsehindrades historia till hur kommuner och landsting kan stödja fristadsförfattare och infria de krav som minoritetslagstiftningen ställer på kulturinstitutionerna.
Jag har möjlighet att besöka två sessioner och väljer först att lyssna på Kristina Lindholms, antikvarie på Bohusläns museum, och Richard Magito Bruns, fil. lic. i konstvetenskap, föreläsning om hur lokala instanser kan uppmärksamma och lyfta fram resandefolkets historia. Lindholm berättar om utgrävningarna i skogsområdet Snarsmon, på gränsen mellan Sverige och Norge, och om projektet Skandinaviska resandekartan som är tänkt att bli en geografisk förteckning över de lämningar som resandefolken under historiens gång har bidragit till. Det här är ovanliga inslag i ett annars skralt utbud. Trots att det är romskt kulturår i år har få satsningar gjorts – både på lokal och på nationell nivå.
Förutsättningarna för samerna i Norrbotten är visserligen annorlunda jämfört med romerna men även här är motsättningarna mellan kulturarv och ekonomiska intressen tydliga. De ständigt nya fynden i Malmfälten tvingar tätorter till omlokalisering och den livsviktiga järnvägen som förbinder gruvorna med den europeiska marknaden skär rakt genom renarnas betesmarker. Malmindustrin är en ekonomisk realitet, det verkar alla vara överens om, men hur det här påverkar samernas levnadssätt och kulturarv är en diskussion som fortfarande väcker känslor. Inte minst när vissa beslut tas över hundra mil därifrån.
Om kultursamverkansmodellen faller väl ut är satsningen en injektion för landets kommuner och landsting. Innebär det här att den regionala tillhörigheten och den lokala förankringen stärks? Och vad betyder det här för vårt gemensamma kulturarv, för de nationella minoriteternas kulturarv och det kulturarv som inte har starka och högljudda beskyddare på lokal nivå? Det är ingen underdrift att påstå att konferenser som denna är av oerhörd betydelse för det kulturpolitiska och kulturarvpolitiska samtalet. Utan dem riskerar vi att upprepa våra misstag.
Text och foto: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.
