Livets kalla smycke
Nobelmuseet Stockholm 121002–130127
Produktion: Literaturhaus München, Lutz Dittrich
Gestaltning: Unodue, Costanza Puglisi, Florian Wenz
Intendent på Nobelmuseet: Anna Busch
Ett karaktäristiskt ljusblått färgtema håller samman utställningen om Herta Müller som visas på Nobelmuseet i Stockholm. Ewa Wadell gick dit och mötte inte bara en författares liv och verk utan också en beskrivning av tillvaron för den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Det går inte att skilja det ena från det andra eftersom Müllers författarskap är så påtagligt genomsyrat av de egna erfarenheterna av fascistiska påtryckningar och övergrepp.
Nobelmuseets utställning Livets kalla smycke, om 2009 års nobelpristagare i litteratur Herta Müller (född 1953), kommer raka vägen från Tyskland, närmare bestämt från München via Berlin och Lübeck. Det är stiftelsen Literaturhaus München som står bakom utställningen och det märks inte minst på att den är producerad på tyska. För den som inte behärskar det tyska språket finns möjlighet att hyra en audioguide mot en kostnad, eller att låna ett texthäfte med översättning till svenska och engelska. Viss information finns visserligen på svenska i själva utställningsmontrarna men det mesta är ändå på tyska och till viss del på rumänska.
Foto: Bettina Flitner
Utställningen skissar kronologiskt upp Herta Müllers bakgrund, uppväxt och karriär i och utanför Rumänien. Rent estetiskt är det snyggt och väl sammanhållet. Dokument och fotografier exponeras i glaskuber infattade i relativt likformiga, ljusblå och fristående trämontrar. I kuberna finns ytterligare små block med korta förklarande texter som till viss del beskriver det man tittar på. Förmodligen ska valet av ljusblått förstärka känslan av kyla, vilket måste ha varit ett adekvat uttryck för samhällsklimatet för minoriteterna, men det är också en färg som understryker medvetenhet och intellekt, något som säkerligen anspelar på Müller själv. Därtill finns det ett antal skärmar för fotografi eller videoprojiceringar och så några, antagligen museets egna, glasbordsmontrar samt en vitmålad vägg med Müllers inramade textcollage. Genom hela utställningen hänger även, nästan som en ryggrad, en vajer med alla de akter som den rumänska säkerhetspolisen Securitate fört om Müller sedan 1983, med bland annat iakttagelser, brevkopior, planritningar och artiklar. Till skillnad från det övriga materialet är inte detta översatt alls.
Utställningssalen med sina pelare och valv påminner faktiskt om en skogsdunge, något som förstärks av utställningens montrar och projektionsdukar, och Securitate-akterna fungerar lite som en upptrampad stig att följa. Men det är inte helt lätt att hitta någon given väg att vandra. Det underlättar inte heller att texthäftet och utställningen inte följer samma ordning mot slutet. Kanske kunde man ha varit tydligare med kronologin eller själva stigen. Samtidigt kan det vara en poäng att inte göra det i det här fallet. Livet är i sig inte lätt att överblicka, ens för den som levt det, och framför allt måste det framstå som en snårskog om man likt Müller levt under ständiga hot, uttalade och outtalade, under övervakning fast med en ambition att komma undan den så mycket det bara går. Man har förmodligen inte tid att lägga livet till rätta om man hela tiden måste kasta oroliga blickar över axeln.
Ordens makt är annars det som genomsyrar hela utställningen. Inte bara för att Müller är författare utan för att ord har en sådan enorm makt. Vem som får säga vad, hur det får sägas, när och inte minst det skrivna ordet. Securitates enorma akt över Müller med sida upp och sida ner visar också dess potential. Därför är det synd att det inte finns någon översättning av själva akten. Att det hade varit ett för stort projekt att översätta allt är begripligt, men några översatta nedslag i dokumenten borde ha varit möjligt. Det kunde ha varit intressant att få ta bättre del av båda sidor, såväl förtryckarens som den förtrycktas, för att därigenom få ytterligare förståelse för hur fascism fungerar och manifesteras.
Hade det enbart varit en utställning om Müllers liv och gärning hade man kanske kunnat bortse från det hela. Men syftet är också att redogöra för minoritetens liv i Rumänien och där utgör förtryckarnas formuleringar, kartläggning och beskrivning av minoriteten en annan sida av samma mynt. En intressant vinkling, för besökaren själv att undersöka eller för utställarna att själva presentera, hade kunnat vara hur språkbruket medfört eller underlättat förtrycket av medmänniskor. Det finns ett sådant inslag, i en monter nämns förbudet att använda ordet resväska i samband med den tyskspråkiga minoriteten, men det är lite klent.
En annan fråga som återstår är hur Müller och andra författare kunde verka i Rumänien, få sina böcker i tryck och tillåtas besöka Väst? Det framkommer inget tydligt svar på hur detta gick till. Överlag är det svårt att få grepp om hur detta förtryck gestaltade sig, vad som var tillåtet och inte, samt varför. Det är synd, för det är ett viktigt ämne i en tid då alltfler främlingsfientliga politiska partier vinner mark i Europa. Vem som i framtiden kommer att utmålas som främling är ju heller inte givet.
Att översätta en utställning som kommer i ett redan färdigt format bjuder förstås på ett dilemma. Det finns både estetiska och praktiska saker att ta hänsyn till. Men att utställningen inte är fullt tillgänglig på svenska eller engelska är helt klart en stor nackdel. Visserligen finns allt översatt i ett texthäfte men det är mycket bläddrande i en dåligt upplyst sal och att sitta med hörlurar framför en video på ett annat språk med översättningen på papper i handen är ett rent omöjligt projekt. Antingen tittar man inte på videon alls eller också får man inget ut av budskapet. De pappmonterade tidningsartiklarna är snygga men man tittar inte på dem eftersom de är på tyska och helt saknar översättning. Att dessa inte är översatta är på sätt och vis begripligt, men någon slags sammanfattning på svenska hade underlättat. Sammantaget är det synd, för utställningen är snyggt producerad och visuellt tilltalande medan innehållet är intressant och brännande. Det är egentligen bara i den språkliga tillgängligheten som det brister och den blir därigenom även en liten demonstration av språkets exkluderande potential. Men det var väl inte meningen?
Text: Ewa Wadell
Foto (där ej annat anges): Karin Jonsson ©Nobelmuseet 2012
EW har en fil.mag i konstvetenskap och estetik
Läs mer om vandringsutställningen här.
