A Day in the World
Galleri 5, Kulturhuset, Stockholm 121110 – 130127
Producent: Marcus Erixon
Formgivare: Brigitte Lardionois, Val Williams och Marcus Erixon
Tusentals fotografier tagna under en och samma dag i maj, på olika platser i världen, av såväl professionella som amatörfotografer. Syftet med det var att samla information om hur vi lever våra liv på jorden och sammanställa det till ett öppet arkiv, för att underlätta för forskning som kan bidra till större förståelse och öppenhet mellan olika kulturer. I linje med detta ingår även att material placeras i en så kallad tidskapsel i Falu koppargruva. Ewa Wadell har sett fotoutställningen om 2012 års bäst dokumenterade dygn.
Vid första anblicken framstår utställningen A day in the World på Galleri 5 i Stockholms kulturhus som visuellt tråkig. Fotohistoriskt tar den avstamp i den av Edward Steichen curerade utställningen Family of Man 1955 på Moderna museet i New York, via svenske fotografen Jeppe Wikströms projekt En dag i Sverige 2003, som även den visades på Stockholms kulturhus. Den nya utställningen är dock enbart en del av en större helhet, inkluderande bland annat ett stort fotoarkiv på Internet och en parallell utställning på Världskulturmuseet i Göteborg.
Huvuddelen av Kulturhusets utställning består av stora grälla fotografier upptryckta på vepor, med bifogade bildtexter, som kontrasterar mot de vitmålade galleriväggarna. Den relativt nya tekniken att använda tygvepor som främsta material tycks bli alltmer dominerande i utställningssammanhang. När bilder ska projiceras på stora ytor är det behändigt och begripligt på alla sätt, för det måste underlätta enormt att ha en enda yta att fixera i stället för de traditionella posters som limmas upp bit för bit likt en tapet. Fotopapper finns heller inte hur stora som helst.
Att använda vepor fungerar bra i utställningsrum när man använder dessa som rumsindelande bakgrund snarare än huvudobjekt, som Arkitekturmuseum gjorde i Under verket om Ragnar Östberg och Stockholms stadshus tidigare i år. Här känns det i stället lite snålt. Man har velat samla ihop så många fotografier som möjligt till ett internetbaserat arkiv, baserat på människors frivilliga insatser, och man har förmodligen inte betalat ett öre för de bilder som används. Tryckta vepor kanske är en dyr teknik, men på nära håll ser de billiga ut med sina sydda kanaler för trälister. Dessutom framträder pixlarna i bilderna lite för tydligt, något som förstärker den tryckta vepans redan lite suddiga karaktär, men främst är det känslan av syntetmaterialet som irriterar. Det känns som ett budgetalternativ. Om det har någon praktisk orsak framgår inte men kanske är det meningen att veporna ska vikas ihop för att placeras i kapseln och då är materialvalet mer motiverat. I sådana fall hade man kunnat göra någonting mer estetiskt tilltalande av utställningsrummet, som nu till största delen består av kala vita väggar.
I en annan del av utställningen trängs mängder av bilder i A4-format tryckta på papper av postervariant. Till den här delen finns inte mer information än den bildbaserade samt fotografens namn och angiven geografisk position. Här kommer själva vitsen med utställningen, att verka för ökad global förståelse via foton kombinerade med informativ text, på skam. Man får helt enkelt hitta det intressanta på egen hand och lita på att det räcker med indelningen i teman. Det är ju just detta som Jeppe Wikström (i en artikel i Wired) själv menar är problemet med det enorma flödet av bilder på Internet: att de saknar förklarande text. Om man tvivlat på insikten i den kommentaren tidigare, så gör man det nog inte längre när man går igenom den här delen av utställningen. Det intressanta är just, som Wikström är inne på, bilden i kombination med text. Det är svårt att få ut något av vardagliga situationsbilder eller överexponerade maträtter utan någon ledtråd kring sammanhanget.
Det är först när man börjar läsa de tillhörande korta texterna till respektive storformatsfotografi som utställningen blir intressant, kanske främst för att man då faktiskt slutar tänka på den trista utformningen. Det är små inblickar i privata sfärer som ger bilderna liv och som till viss del kan få betraktaren att fundera kring likheter och olikheter mellan alla världens människor. Utan det korta citatet skulle kvinnan från Mongoliet lika väl kunna tolkas som vilken amerikan som helst där hon sitter i det västerländskt inredda kontoret. Tveeggat blir det dock när man kan läsa om mängden antidepressiva mediciner som skrivs ut i USA och samtidigt betrakta den deprimerade amerikanska vita kvinnan som ibland inte orkar upp ur soffan. Är detta, som det ofta påstås, en sjukdom som beror på västvärldens överflöd? Det kan vi inte veta säkert och redan de gamla grekerna tampades med det de då kallade för lättja. Tyvärr stödjer det idén om att västvärldens bekvämlighet borgar för depression och uppgivenhet, medan fattigare kulturer borgar för livsnödvändig strävsamhet och avsaknad av depression. Men är det verkligen så och hur överbrygger detta iscensättande av materialet, snarare än förstärker denna och liknande skillnader i inställningen till våra kulturer? Det hade kunnat vara intressant om utställningen i någon form hade spunnit vidare på sådana frågor.
Rent utställningsmässigt hade det kunnat vara snyggare om storbildsfotografierna fyllt ut bildrummet mera genom att placeras närmare varandra, men frågan är om det inte faktiskt är själva materialvalet som utgör det stora hindret rent estetiskt. Hade man i stället valt de traditionella ramarna hade också möjligheterna att göra en intressant hängning ökat. Vepor hade kunnat fylla ut rummet genom att skapa rum i rummet och därigenom också förstärkt ”nutidens” flyktighet genom sin skirhet. Syftet med utställningen är ju just att försöka fånga den flyktighet som livet består av för att göra den till en sökbar databas och för att därigenom sporra till forskning om och förståelse för en omvärld och vardag bortom glitter och glamour.
Genom att uppmuntra så många som möjligt att plocka fram sin kamera och dokumentera sin verklighet ett givet datum har man velat frysa en liten bit av det pågående flöde som tiden utgör. Tanken att sedan lägga dessa fotografier i en tidskapsel som omsorgsfullt försluts för att sedan förvaras långt nere i Falu koppargruva känns väldigt amerikansk men ganska intressant. Kapseln finns utställd på Kulturhuset med beskrivning över hur detta ska gå till men inte något om hur länge den är tänkt att förvaras där. Är det meningen att den ska överleva mänskligheten eller ska den ge en framtida generation tillgång till ett fragment av livet under det tidiga tredje årtusendet efter Kristus? Kanske är detta framtidens hieroglyfer?
Med tanke på att detta är ett omfattande projekt med samtidiga utställningar i Stockholm respektive Världskulturmuseet i Göteborg, projicerade digitala ”utställningar” på 73 olika offentliga platser i världen under två dygn i oktober, ett omfattande fotoarkiv tillgängligt på Internet samt den planerade tidskapseln som väl synlig förmodligen ska locka nya besökare till världsarvet i Falun, kunde man ha önskat en lite mer påkostad estetisk utformning på Kulturhuset. Men kanske gick pengarna åt till hyran av de olika reklampelare och digitala billboards som användes under de 48 timmarna? Det är svårt att tro att tanken är att man ska förlora sig så i bildmaterialet och de tillhörande beskrivningarna att man helt glömmer bort utformningens torftiga estetik. Faktum är att utformningen av hemsidan där arkivet finns är trevligare även om den också lämnar en hel del att önska, bortsett från att det alltid är tidsödande att söka igenom beta-versioner av arkiv i en era som tycks översvämmas av digitalt åtkomliga arkiv och databaser.
Utställningen saknar, förutom fotografernas egna beskrivningar av sina alster, textbaserad information. Det är egentligen bara kring tidskapselns utformning, innehåll och placering som det finns någon djupare information. Därutöver finns även lite information om projektets initiativtagare och verkställare inne i ett mörkt hörn. Eftersom detta är ett litet utvalt axplock av alla de fotografier som skickats in till projektet blir man nyfiken på hur urvalsprocessen sett ut. Är det fotografiska kvaliteter som ligger till grund, eller innehållsmässiga? Är urvalet statistiskt representativt för antalet bidrag från respektive världsdel? Vad är tanken bakom att ett dominerande antal bidrag kommer från USA och Storbritannien? Vi överöses med representationer från USA men ser sällan bilder från Ulan Bator. Om ambitionen är att öka förståelsen mellan människor i olika länder, kan det nog vara en vits att låta lite mer marginaliserade kulturer få större utrymme i ett sådant här sammanhang. Man hade också kunnat tänka sig att det varit intressant med ett tidsmässigt utsnitt i fotomängden. Nog hade det kunnat vara maffigt att se foton tagna i exakt samma ögonblick presenterade tillsammans, antingen som bildspel i storskärmsformat eller i ett collage.
Projektet är en satsning av den svenska stiftelsen Expression of Humankind där man lyckats knyta till sig kändisar som sångerskan Robyn, ärkebiskop Desmond Tutu och tungviktarfotografen Lars Tunbjörk för att skänka trovärdighet och dignitet åt projektet. Tyvärr känns det som om ambitionen med det hela faller med den bristande entusiasm som återspeglas i utställningens utformning. Det saknas tydliga urval och grupperingar, resonemang kring etiska aspekter i urvalet och en tydlig redogörelse för vilka som gjort sållningen och de premisser som legat till grund för urvalet. Utställningen i sig gör nog ingen till en bättre människa även om det är intressant med de små berättelser som fotografier och citat utgör. Förhoppningsvis kommer fotoarkivets bidrag på den punkten bli större, men det beror ju till stor del på av vem, hur och varför bilderna kommer att användas i framtiden. Tyvärr medför detta att utställningen får karaktär av att inte stå på egna ben utan i stället framstår som en del av marknadsföringen av fotoarkivet och själva projektet. Det är synd, för ambitionen att överbrygga mänskliga skillnader är värd mer än så.
Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag i konstvetenskap och estetik
