Mathias Strömer är konsulent för curatoriell praktik på Riksutställningar. Under ett och ett halvt år har han arbetat med förberedelserna till en ny utbildning, ”Critical exhibition studies”, som startar till hösten. Det är en tvärvetenskaplig kurs som ska ägna sig åt att undersöka idéer om utställningsmediet, både i teori och praktik. Visst låter det spännande? Vi på UEForum vill förstås följa den utvecklingen på nära håll.
Jag träffar Mathias Strömer i Riksutställningars lokaler i Visby och medan han berättar om den nya kursen visar han mig runt i de spatiösa, vackra och mycket ändamålsenliga rummen. Här är som upplagt för stora utställningsprojekt, vilka ytor, vilka möjligheter! Men nu är det ju så att Riksutställningar har ett ”förändrat uppdrag”, i vilket det inte längre ingår att bygga egna utställningar. Så vad sysslar de med här ute på Gotland?
– Nej, vårt arbete syns inte på samma sätt längre, instämmer Mathias Strömer. Riksutställningar har nu mer av en konsultroll där vi hjälper till med omvärldsbevakning, lärarhandledning, målgruppsarbete, installation, transport, hängning, tillgänglighetsfrågor, miljöaspekter, informationsmaterial och så vidare. Tidigare, när vi byggde egna vandringsutställningar, hade vi en direkt relation med besökarna. Nu har vi den relationen med de konsthallar och museer och institutioner som vi ger stöd och råd. Vi har blivit en myndighet för branschen.
– Men det är inte bara nackdelar med det, poängterar Mathias Strömer. Det förändrade uppdraget är visserligen lite abstrakt och diffust, men samtidigt ger det oss också frihet att skapa något nytt. Att vi inte bygger utställningar längre har frigjort tid för utveckling. Och tid är en förutsättning när man ska planera en helt ny utbildning. En annan fördel är att samarbetet med institutionerna faktiskt är smidigare från Visby, för härifrån blir det lättare att hålla ett regionalt perspektiv. Man blir ingen noll-åtta som kommer uppifrån och lägger sig i! Det är faktiskt en konkret förändring i relationen till utställningsvärlden.
Mathias Strömer är den ende i personalen som är kvar från tiden i Stockholm. Det aktualiserar frågan hur man tar tillvara kompetensen hos en sådan här myndighet. Riksutställningar arbetar aktivt för att sprida sin kunskap, till exempel under Intensivdagarna som hålls i Visby varje år, och att starta en högskoleutbildning är förstås ett led i det arbetet. Men klivet in på det akademiska fältet kräver en akademisk samarbetspartner, något som HDK, Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet, kan bidra med. På så sätt blir det på sikt också möjligt att doktorera inom ämnet kritiska utställningsstudier.
Ekonomiskt är det en rätt krävande kurs och man har också fått löfte om en stadig budget. Dels behöver man anlita många gästlärare, dels tänker man inte snåla med materialet i de praktiska momenten.
– Om vi behöver stora mängder frigolit så vill vi kunna köpa in en miljövänlig sort, exemplifierar Mathias Strömer. Det där kan vi inte riktigt veta på förhand.
– Man kan inte styra innehållet för mycket, menar han, som vill se att varje omgång av kursen får en egen inriktning. Deltagarna, projekten och även föreläsarna kommer att skifta och det ger en grogrund för nya idéer varje gång.
Ytterst syftar kursen till att åstadkomma fruktbara möten mellan olika kompetenser – att sätta människor i förbindelse med varandra. Därför är blandningen av studenter och yrkesverksamma, teori och praktik, design och pedagogik, konst och vetenskap så central. Det här är verkligen tvärvetenskap!
Vi kommer in på ett ämne som känns väldigt angeläget just nu: kunskapsöverföring mellan generationerna. En hel generation av skickliga producenter och formgivare är på väg ut ur utställningsbranschen. Med sig tar de sin samlade erfarenhet som då försvinner – om man inte kan organisera projekt där en nestor som till exempel Björn Ed föreläser för och handleder yngre kollegor. Det är meningen att vi ska arbeta tillsammans, förklarar Mathias Strömer.
Jag frågar Mathias Strömer vad han vill uppnå med utbildningen, vad han vill ska hända. För studenterna hoppas han att kursen blir en bro in till utställningsvärlden, till exempel för någon som har läst design och som kan upptäcka en yrkesbana här. För de redan yrkesverksamma vill han se att denna vidareutbildning visar sig i mer medvetet genomtänkta utställningsprojekt. Och för samtliga ska kursen ge ett kraftigt utökat nätverk att använda sig av i fortsättningen. Det är en kurs som ska öppna dörrar inom branschen och mellan olika nischer så att de kan befrukta varandra.
När jag lämnar Riksutställningar och går ut i vårsolen känner jag mig oväntat optimistisk. I dessa fantastiska lokaler som bara tycks stå och vänta på utställningsprojekt kommer det snart att hända något. Här ska byggas utställningar igen, trots allt. Det är en trösterik tanke.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
