Rubriken ”Do anthropological, anatomical and pathoanatomical exhibits speak?” lockade Inger Hammer att cykla ut till Ulleråkerområdet och leta upp Medicinhistoriska museet i Uppsala. Det visade sig bli en cykeltur med tankeväckande konsekvenser.
Det var en av vårens allra första riktigt varma och soliga dagar och det kändes egentligen helt fel att mitt på dagen sätta sig bakom fördragna gardiner och lyssna på ett föredrag. Men jag ville gärna höra vad Maie Toomsalu, projektansvarig vid Tartu universitet, hade att berätta i ämnet. En liten grupp (de flesta troligen medlemmar i Medicinhistoriska föreningen som anordnade föredraget) samlades i det mörklagda rummet för en powerpoint-presentation. Det vi fick ta del av var resultatet av hennes arbete ”Exhibition of medical collections as a communicator of health awareness”.
Maie Toomsalu redogjorde för en undersökning av effekterna av de medicinhistoriska samlingarna på hälsomedvetenheten. Hon kunde visa att museet lyckats påverka sina besökare. Det låter ju intressant! Hur har man fått föremålen att tala? Jag väntar mig att få ta del av ett experimenterande med utställningsmediet. Men det visar sig att de uppmätta effekterna troligen i hög grad berodde på en entusiastisk guide och inte sättet att exponera föremålen. Tydligen är det inte så självklart att museernas föremålssamlingar används i utställningar som vänder sig till en allmänhet för debatt och reflektion. Åtminstone inte i Estland. För i Sverige är det väl annorlunda?
Efter föredraget går jag runt i museet. Huset byggdes ursprungligen för att inrymma Upsala Centralhospitals administration. På bottenplanet låg en samlingssal och överläkaren hade sin tjänstebostad på övre planet. Sedan mars 2013 är de två museerna Medicinhistoriska och Psykiatrihistoriska sammanslagna och drivs av Uppsala läns landsting och Uppsala universitet. På hemsidan kan man läsa att ”Medicinhistoriska museet är en källa för undervisning i Medicinens historia, för utbildning i läkekonstens olika specialiteter genom historien, en bank för forskning och som kunskapsunderlag för den intresserade allmänheten i alla åldrar.”
Föredraget kanske ändå är befogat. Det är kanske inte helt självklart att museets samlingar talar. Medicinhistoriska museet har enorma förutsättningar med alla de föremål som trängs på museets 750 kvadratmeter. Här finns instrument ända från 1600-talet som använts för kirurgiska ingrepp. En siffra och ett förklarande ord på en lista intill montern ger bara rudimentär information. Instrumenten i montern leder för en oinvigd snarast tankarna till en tortyrkammare eller bilverkstad.
Man kan följa utvecklingen, till exempel från det fiffiga instrumentet sfygmografen från år 1900 till dagens pulsmätare. Där hänger jag med. Men många föremål behöver mer förklaring. Och det får man säkert också om man går runt museet med någon av guiderna, som har en bakgrund som idé- och lärdomshistoriker eller är före detta sjuksköterskor. Folkmedicinen, apotekshistorien och sjuksköterskehistorien har sina avdelningar på museet, där också betydelsefulla förgrundsgestalter presenteras.
Övervåningens utställning om psykiatrihistorien byggdes upp för drygt 30 år sedan och har i stort sett inte förändrats sedan dess. Där guidas besökarna av pensionerade sjuksköterskor. Bara med den lilla kunskap jag har om psykiatrivården är föremålen i sig så laddade att jag ändå påverkas av utställningen, trots att den rent utställningstekniskt är en katastrof. Maskinskrivna papperslappar uppsatta med små nålar på wellpapps- eller säckvävsklädda skärmar. Här har tiden stått stilla.
Om man vill öka museets nuvarande publiktillströmning på fyratusen personer om året vore det nog en god idé att släppa in berättelsen på museet, lyfta fram enskilda föremål på scenen och ge dem liv i utställningar. Föremålen har mycket att berätta, men de behöver ett språkrör.
Text och foto: Inger Hammer
IH är frilansskribent med ett förflutet som utställningsproducent på Riksutställningar.
