Hon gör berättelserna synliga

FOTO: JOHAN ÅGREN

Våren 2012 träffade jag utställningsformgivaren Desirée Kjellberg för att få veta mer om hennes arbete med basutställningen 1361 – Striden om Gotland på Gotlands museum. Några månader senare invigdes den med pompa och ståt, och den har fått mycket positiv uppmärksamhet. Desirée, som sedan dess också gjort den nya utställningen om Muramaris på samma museum, blev strax efteråt anlitad av Skellefteå museum för att ge form åt en ny basutställning.

Skellefteå museum. Foto: Krister Hägglund

I vilket skede av arbetet är ni just nu? 
Vi är väl egentligen precis i starten fortfarande. Museet har gjort en omfattande research och räckt över allt till mig. Jag sitter nu här med all kaotisk kunskap och bearbetar informationen för att skapa en berättarstruktur. Nu börjar grunden till dramaturgin att bli färdig, och sedan ska ju den utvecklas. Samtidigt påbörjar jag också själva formgivningsarbetet med skisser och planritning. Jag har även börjat rita upp rummen i 3D-programmet SketchUp som ska bli ett färdigt förslag att presentera för museet.

Det är så olika hur museer gör när de anlitar en formgivare, det är ju något som sker väldigt sällan. De lägger ut en massa pengar och vet kanske inte alltid hur de ska arbeta med oss och vad vi behöver för vår arbetsprocess. Något jag verkligen uppskattar i det här projektet är att jag har fått mycket tid att bearbeta all information. Det är skönt för hjärnan att processen hittills har varit lång, och när vi väl möts händer saker snabbt. I många projekt måste man ju forcera saker och ting, och det är inte positivt för den kreativa processen. I alla fall inte för mig. Något som varit fantastiskt är att Skellefteå museum vikt fem hela dagar åt att åka runt i omgivningarna. Det har varit så roligt och givande, jag lär ju känna både kollegorna och området. Vi har bland annat varit i Malå och besökt en skogssameby, i nybyggarområden, sågverk och i en av Bolidens gruvor för att se dagens gruvarbete.

I skrivande stund pågår arbete med skisser i SketchUp.

Vad kommer utställningen att handla om? 
Norra Västerbotten har gått från att vara nästan orört till att ha blivit mycket exploaterat resursmässigt. Utställningen kommer att handla om kommunikationen och de industriella processerna i området, perioden 1750 till 2030. Det blir en utställning med människans berättelser i centrum. Hur har invånarna upplevt de stora förändringar som området har varit med om? Utställningen går fram till 2030 för att vi vill visa hur allting hänger ihop, från då till nu och även in i framtiden. Vi vill skapa en förståelse för varför området har utvecklats som det har, vilka som har varit aktörerna och hur det har gått till. Det är ruskigt intressant!

Ett annat viktigt spår i utställningen, som ligger parallellt med den industriella utvecklingen, är kommunikation och mötesplatser. Arbetsnamnet är “Från predikstol till cyberspace”, för att visa på vilka sätt människan har kommunicerat och vad vi har haft för mötesplatser. Predikstolen representerade ju masskommunikationen, och i dag är den på ett annat plan. Utöver kyrkan blev industrierna mötesplatser liksom tågstationerna och fackföreningarna, för att nämna några. Fackföreningarna var starka i norra Västerbotten, vilket har att göra med att många invånare var nyläsare och därför hade vana att organisera sig. Allt hänger samman och för att få ihop alla dessa vägar arbetar jag mycket med berättarstrukturen. Det finns samband, och jag försöker göra dessa synliga i utställningen. Det är sådant jag går igång på, komma in i ett faktakaos och få ner det till något förenklat i rumslig form. Det är ungefär som med balett – det ser så himla enkelt ut på scen med alla de där lätta hoppen, men det ligger tio års kamp och svett bakom …

Desirée Kjellbergs anslagstavla med moodboard, nyckelord och bilder som inspirerar. 

Vilkas berättelser kommer att synliggöras? 
Många av de människor som kommer att vara med är “underdogs”, såsom nybyggarna som kom till Norrland och försökte överleva på sin lilla jordplätt trots kyla och långa avstånd. Det pågick ju en kolonisation i Norrland, på samma sätt som i Amerika. Nybyggarna fick dela landet med samerna som redan fanns där. Vi kommer att starta utställningen med en del som jag kallar ”Bara ett namn i kyrkboken”. Vi vill levandegöra och påminna om att det här är människor av kött och blod. Det här är något som jag själv har grott in på, jag är så fascinerad av alla dessa människor som gjort så mycket, tänkt och känt och sedan bara försvunnit! Förstår vi alla dessa människor som kämpat får vi en förklaring till varför Skellefteåbygden exploaterats. Om någon ville köpa ens skog var det nog ganska lätt att säga ja när barnen svalt. De fick ju kämpa så mycket. Det är ett komplext ämne, jag har så mycket i huvudet och just nu försöker jag förenkla. Jag skrev nyligen om dramaturgin och förenklade den avsevärt, det var så mycket information så jag kunde inte se … Ibland måste man backa för att kunna se helheten bättre.

När det är ett sådant fokus på industriarbete och offentliga arenor undrar jag hur det blir med dem som inte rörde sig där? 
Det är ju lätt att tänka att det här är en traditionellt manlig historia, männen fanns på sågverket och ”åh, vi måste lyfta fram kvinnorna!” och var finns de? I hemmen – och då måste vi få in det … Men det som är så intressant är att både kvinnor och barn arbetade på sågverken – tidigt. Barnen och kvinnorna fick göra de lättare uppgifterna, som att flytta undan flis. Och även när det gällde skeppsindustrin, det pågick ju mycket handel i området. Det fanns kvinnliga hamnarbetare som var med och lastade skeppen. Det där är så spännande, för det är något som i alla fall inte jag tidigare hört talas om!

En klimax i utställningen kommer att vara Klemensnäskravallerna, också det något som det inte pratats särskilt mycket om. Det var en strejk under 1930-talet som urartade. Det blev skottlossning, några blev skjutna och andra åkte i fängelse, så det var ganska dramatiskt. Men de flesta känner inte till detta, till skillnad från skotten i Ådalen. Och där! Där tänker man att, ja det var ju män, och var var kvinnorna? Hemma och oroade sig? Men nej! Det visade sig att både män och kvinnor strejkade. Och mitt under den här kravallen så är det en kvinna som visar brösten och skriker ”Se här mitt kommunistiska bröst! Skjut mig i mitt kommunistiska bröst!” Hur coolt är inte det? Jag vill lyfta fram henne! Vem var hon? Jag blir så lycklig när jag hittar de där berättelserna. Under 1960- och 70-talen gjorde museet intervjuer med invånare, och det var i det materialet som en intervju med en äldre man fanns. Han gav en ögonvittnesskildring av kravallerna och den här kvinnan.

Hur kommer utställningen att se ut? 
För att få en sorts tydlighet i formen, brukar jag försöka hitta något speciellt att hänga upp den kring. Som när jag gjorde 1361, då utgick jag från den väldigt serietidningsaktiga krigsfilmen 300 (skratt), och det var så bra att ha något sådant. Efter det har jag bestämt mig för att hitta något jag fastnar för. I den här utställningen är jag inspirerad av ryska propagandaposters från tidigt 1900-tal. Utställningen handlar ju mycket om arbetare, och dessa posters är så grafiska, tidlösa och har så häftiga färger. De är ju väldigt industriella, med sin tunga text. Jag tilltalas av dem, och har gjort det länge. Jag vill hitta de här vertikalerna som finns, och linjerna och så. Sen är jag mycket inne på att försöka fånga upp den här industriella rörelsen. Som sågverken. Rörelsen framåt, men inte löpande bandet-känslan utan mer explosivt och mindre monotont. Jag vet inte riktigt hur än. Det blir ju mycket industri, men jag vill inte glömma det mjuka som finns, till exempel vadmalen som var något som man handlade med. Det ska bli kontraster mot det hårda – hårt mot mjukt. Som en sågklinga mot vadmal till exempel. De tankarna har jag.

Utställningen ska kännas modern och vi kommer att använda mycket teknik. Vi har ett spännande samarbete med Hello Future som arbetar med cross media och multimodala upplevelsetjänster. De gör mycket spännande saker. Sedan är det också Interactive Institute i Piteå. Samarbetet kring utställningen har precis startat och vi vet ännu inte var vi kommer att hamna, hur tekniken kommer att se ut.

En viktig del av utställningen kommer att bli ljudet. Den person vi samarbetar närmast med på Interactive Institute forskar just inom ljud, så det ska bli väldigt intressant att se vad det leder oss till. Vi har pratat om att ha olika sorters ljudspår i utställningen med inspiration från filmens värld: stämningsljud som ligger jämnt fördelat i rummet och döljer ljudet från apparater, tillfälliga ljud typ ljudduschar samt audiovisualguides med hörlurar. Det svåra blir att försöka få dessa olika ljudspår att harmoniera med varandra. 

Utställningen Möda för föda, som stått sedan 1990-talet, kommer att rivas för att ge plats åt den nya utställningen. Foto: Krister Hägglund

Skellefteå museum har tre basutställningar: En stad blir till, Möda för föda och Forntiden. Vilken kommer att rivas för att ge plats åt den nya? 
Det är Möda för föda, som stått sedan 1990-talet, och faktarummet som ska bort för att ge plats åt utställningen. Faktarummet flyttas ner på gatuplan för att bli mera lättillgängligt för besökaren. Det har varit olika turer med lokalerna som har gjort att projektet drar ut på tiden, men vi räknar med att inviga år 2015.

Text: Ingrid Miljand 
Foto (där ej annat anges): Desirée Kjellberg
IM är UEForums redaktionsassistent samt antikvarie vid Sveriges Fängelsemuseum.

Ingrid Miljands förra intervju med Desirée Kjellberg.
Recension av 1361 – striden om Gotland.