Sörmland
På min odyssé till landets länsmuseer var turen kommen till Sörmland, ett landskap rikt på historia och historier. Tänk bara på Nyköpings gästabud! Som vanligt inledde jag besöket på nätet, via museets hemsida. Det skulle visa sig att jag inte kom längre än så.
Efter att ha klickat runt på hemsidan och läst det senaste numret av Sörmlands museums nyhetsbrev gick det långsamt upp för mig att Sörmland inte har något länsmuseum i den konventionella bemärkelsen. Visst finns det ett föremålsmagasin i Nyköping men det verkar bara vara öppet på torsdagar och på söndagar är det föredrag med fika i Kungstornet i Nyköpingshus. Sommartid kan man se utställningar och gå på visning på Nynäs slott. Den nya Berättelser om flykt verkar vara en angelägen vandringsutställning om människor som tvingats lämna sitt hemland, man kan boka den om man är ett sörmländskt lokalbibliotek. Men det är ju inte jag.
Mycket mer än så är det inte. Ingen vacker länsmuseibyggnad, inga basutställningar, ingen restaurang, ingen museishop. Jo förresten, en museibutik säljer prylar på flera ställen, bland annat på arkivet/biblioteket i Nyköping. Fast de har endast öppet på onsdagar. Och man kan bara handla på faktura.
Så det blir ingen tur till Sörmland för mig. I stället sätter jag mig i soffan med datorn i knäet och går på webbutställning. Strax före jul hade museet premiär på något som kallas ”Museum hemma”. Först ut var utställningen Fursten som handlar om hertig Karl. Utan att fysiskt behöva bege sig till Nyköping får man med hjälp av en digital vandring (utvecklad av Systemagic) se sig omkring på renässansslottet Nyköpingshus, möta hertigens två hustrur Maria och Kristina, spatsera i slottsträdgården, gå på kungligt bröllop anno 1592 och till och med följa med på hertig Karls resor till Tyskland, där han lämpligt nog hade fem Vasasystrar ingifta i olika furstehus. Relationen till bröderna Erik, Johan och Magnus var däremot mer komplicerad.
Funktionerna på Museum hemma gör museibesöket tillgängligt även för den som behöver stor text eller uppläst navigering, det är som ett dataspel där man går från station till station och sätter igång ett bildspel eller zoomar in på en karta. Bara videoklippen ger mig problem, de vill inte starta på min dator1. Förutom Fursten finns ytterligare två utställningar i Museum hemma-formatet, Löfstad slott och Motala motormuseum.
Men Sörmlands museum har mer att bjuda på (i virtuellt hänseende). Jag börjar räkna alla utställningar som är tillgängliga via hemsidan och landar på åtminstone 36, alltifrån Sörmlands museums ikoner och Livet som soldat i finska fortsättningskriget till Hattar i Nyköping, Ungdomsliv i Gnesta och Berit Johanssons leksaker. Det historiska landskapet blommade upp med EU-mötet i maj 2001 som hölls i Nyköping under Anna Lindhs värdinneskap. Den utställningen har den talande titeln Inget liknande har hänt sedan hertig Karl gifte sig.
Det här är väl bra? säger jag till mig själv där i soffan. Tänk vad man sparar pengar! Ingen arkitektritad jättelokal, inget underhåll, ingen stor personalstyrka som ska ha lön och semester och sjukskrivas när de går in i väggarna. Det finns ju inga väggar att gå in i! Lokalpolitikerna måste vara pösande nöjda med den här lösningen, lika radikal och enkel som när Alexander löste den gordiska knuten med ett enda hugg. Inget museum alls, det är framtiden!
I det närmaste övertygad om det genialiska i arrangemanget klickar jag vidare och hamnar i fotoarkivet. Sommaren 2013 visades Bilder som berättar, en rad fotoutställningar som satt på räcken och husväggar i alla Sörmlands kommuner: Eskilstuna, Flen, Gnesta, Katrineholm, Nyköping, Oxelösund, Strängnäs, Trosa och Vingåker. Samtliga foton med lokala motiv fick därefter flytta in på webben och kan där närstuderas när som helst. Det är praktiskt. Man kommer oväntat nära historien där man sitter i lugn och ro hemma hos sig, långt från Sörmland.
Jag bläddrar bland fotografierna, det är högt och lågt från förra och förrförra seklet. Från Oxelösund kom en kvinna med det fantasieggande namnet Skuldfrid, född 1884 i en stor fyrvaktarfamilj som hette Sjögren i efternamn. Denna Skuldfrid skulle så småningom emigrera till Kanada och vinna en tävling om vem som hade världens längsta hår. Här finns också en dikt av Skuldfrids hand där hon förklarar varför hon aldrig i livet tänker gifta sig. Vilket hon inte heller gjorde.
Efter Skuldfrids imponerande hårsvall försjunker jag i porträttet av tre italienska gårdsmusikanter, två vuxna män och en pojke, som reste genom Vingåker 1898. Var det vanligt med sådana turnéer i Vingåker på den tiden? Hör pojken förresten till sällskapet, han verkar inte musicera? Och varför har han långbyxor? Jag trodde alla pojkar gick i kortbyxor? Reflexmässigt vänder jag mig om för att spana efter någon museipedagog eller guide som jag kan fråga. Men det finns ingen här.
Text: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
Besök Sörmlands museum via hemsidan.
1. Systemagic har sedan dess åtgärdat problemet och filmerna i Museum hemma ska nu fungera med alla webbläsare. Om inte – hör av dig till Museum hemma!
