Osköna ting. En utställningsrevolution i Varberg
Eva Persson
Gidlunds förlag, 2014
Utan föremål inget museum. Det är de döda tingen som ska förmås att tala, och vittna om forna tiders liv. Men hur går det till? En pionjär på utställningsestetikens område var Albert Sandklef på Varbergs museum. Ulrika Knutson har läst Eva Perssons bok om honom och hans filosofi.
När Nordiska museet stod klart 1907 var föremålen typologiskt ordnade; stenyxor, klappträn och kopparbunkar stod i rader och kunde bekvämt jämföras med varandra. Senare tiders museimän började försiktigt esteticera föremålen, och satte sköna spinnrockar på piedestal.
År 1929 var det dags för revolution. Platsen är Varberg, och ledaren hette Albert Sandklef, legendarisk chef för Varbergs museum 1921–1961. Sandklef, själv bondson, ville visa föremålen i relation till själva arbetet. Han kallade det att ordna tingen kronologiskt. Hans lantbrukshistoriska avdelning på Varbergs museum är ett pionjärarbete i svensk utställningshistoria, fastslår Eva Persson i sin bok om Sandklef: Osköna ting. En utställningsrevolution i Varberg.
Med auktoritet och entusiasm berättar Eva Persson om Sandklef, hans utställningsestetik och inte minst hans samarbete med Hallandskonstnären Arvid Carlson som realiserade Sandklefs visioner i måttfullt realistiska tablåer av idoga Hallandsbönder, glänsande skördetröskor och präktiga svin. När man ser Carlsons målningar – återgivna i fint tryck – så inser man att hans insats är värd ett djupare studium. Både hans mättat matta färgskala och hans i bästa mening serieteckningstydliga figurer fascinerar ännu.
Albert Sandklef var autodidakt mångsysslare och journalist. Hans universitet var de stora museernas utställningar och magasin, skriver Eva Persson. Tydligen var han rasande receptiv och en skicklig amatörforskare. Han skrev betydande böcker, bland annat Hallandsgårdar. Bebyggelse på gårdar och torp före 1900 (1953). Mest läst är nog hans Trettio sorters kryddat brännvin enligt gamla beskrivningar.
Som museiman verkar han nyskapande både inom utställningsmediet och marknadsföringen. Fyndet av Bockstensmannen midsommaren 1937 gav Varberg och Sandklef världsrykte. Även Karl XII:s kulknapp var ett pr-trick i den högre skolan. Sandklefs goda rykte resulterade i ett hedersdoktorat vid Göteborgs högskola 1950.
Eva Persson har studerat Sandklefs utställningsfilosofi genom bevarade fotografier, texter och Arvid Carlsons planscher. Inga hela utställningar finns kvar, tråkigt nog. Men hon har kommit långt med sina källor.
Mellan 1929 och 1943 byggde Sandklef och Carlson basen till den lantbrukshistoriska avdelningen, med tyngdpunkt på linberedning, åkerbruk och mejeri. Här lyfts de enkla, ”osköna” tingen fram i sitt sammanhang, som dynggrepar, fällekrattor, harvar, slagor och såll. Till gänget sällar sig senare stålblanka separatorer och skördemaskiner. Sandklef tyckte att museets pedagogiska uppgift var att förklara arbetets innehåll, inte att stapla föremål i ett ”antikvitetsmagasin”.
Eva Perssons bok är en vacker och lättläst – och rättvis – hyllning till den originelle Sandklef. Men som sentida museibesökare värjer jag mig lite mot en ohistorisk tendens att rakt av kopiera Sandklefs funkisideal. Sandklef fördömde ensidigt ”esteticerandet” av allmogetingen. Må vara, men vi bör inte falla i samma fälla och därigenom nonchalera tillverkarnas egen skönhetslängtan när det begav sig. Det var ju samma drängar som snabbt skar ”fula” dynggrepar och lade långsam vintermöda på utsökta klappträn till fästmön. Samma pigor vävde brukslinet och festdukarna.
Eva Persson konstaterar att kvinnorna faller ur fokus i Sandklefs utställning när mekaniseringen slagit igenom. Kan det bero på ett omedvetet hyllande av hemmafrurollen? spekulerar hon. Tja, det är möjligt. Men av fotona från utställningen och Carlsons planscher anar jag mer den manliga blicken: ett tidstypiskt, maskulint bejakande av maskinålderns – just, skönhet. Fruntimmer i bild skulle bara ha skymt traktorn.
Text: Ulrika Knutsson
UK är kulturjournalist, kritiker och välkänd radioröst.
