När då var nu – forntidens folk och fä
Basutställning från 140524, Västmanlands läns museum, Västerås
Projektledare: Ingrid Eriksson
Producent: Anna Bratås
Formgivare: Anna Sandberg
Formgivare basstation: Camilla Ed
Adressen Karlsgatan 2 har blivit en cool logotyp och platsen mitt i Västerås är rena drömmen. Här huserar länsmuseet numera, i Aseas hundra år gamla byggnader från en epok när fabrikernas arkitektur kunde mäta sig med den hos kyrkor och slott. Historien finns alltså redan inbyggd i den forna Mimerverkstaden. Perfekta lokaler för utställningsverksamhet, tänkte Pia Cederholm. Men innanför de enorma fönstren och tegelpilastrarna döljer sig också en del svårigheter.
Hittar man väl fram i det centrala Västerås labyrintlika kvarter möts man av ett imponerande byggnadskomplex där allt tycks sträva uppåt. Porten utlovar upplevelser av högsta kvalitet. Till höger finns konstmuseet (mycket sevärt) och till vänster länsmuseet. Utställningsytorna ormar sig därefter fram utefter ytterväggarna, vilket innebär att man måste gå igenom en utställningssal för att komma till nästa.
I maj i år invigdes den första delen i den nya permanenta utställningen om Västmanlands historia. I samma veva utökades museets utställningsytor med 900 kvadratmeter, vilket i det här sammanhanget ska tolkas som väldigt många kubik luft att fylla med innehåll. Och det är nog där den stora utmaningen ligger: hur bygger man utställningsrum som fungerar med den generösa takhöjden, utan att det upplevs som ödsligt att vistas här?
När då var nu – forntidens folk och fä börjar ambitiöst med en så kallad basstation formgiven av Camilla Ed. Hon har tagit fasta på att besökaren behöver ett rum i rummet för att kunna koncentrera sig. Man går in i en kub med rundade hörn och märker inte att den saknar tak eftersom man på alla sidor omges av spännande ting att upptäcka, att fördjupa sig i. Framför läsplattor kan man slå sig ner och få både fakta och metafakta under rubriken ”Hur vet vi?”. Modellerna av ett järnåldershus, ett bronsåldershus och en stenåldersboplats har förstoringsglas intill. Sådant inbjuder till närgångenhet. Även korta texter och bilder infällda i väggen kräver närstudium. Några forntida yxor hänger fritt, utan glas framför, så att man kan sträcka ut handen och röra vid dem. Rösen, skeppssättningar och hällristningar väcks till stillsamt liv i bildspel inuti lådor med ett kavelliknande handtag på var sida. Det gör att besökaren automatiskt drar lådan mot sig, ställer in rätt höjd och avskärmas från allt annat.
Utanför basstationen blir det svårare. Tappra försök har gjorts att motverka verfremdungseffekten som den industriella takhöjden skapar. Man har prövat att sänka nivån med hjälp av konstgjorda trädkronor där svarta korpar sitter och glor. Delar av utställningen utspelar sig dessutom bara någon centimeter över golvet, så att blicken ska dras neråt. Uppenbarligen är en av målgrupperna barn i blöjåldern som kan tulta omkring och hitta utmaningar på sin egen höjd, som till exempel hålet där man sticker in handen för att känna om grodorna sitter fast. Över huvud taget finns det mycket att testa, leka med, pilla på. Besökaren får sitta på djurskinnet, fingra på runstenen (men inte klättra på den) och det finns ett magnetförsett fiskespö med vilket man kan dra upp mjuka fiskar ur ett hål.
Hela utställningen har ett avspänt tilltal (”Ta gärna bilder och tagga …”) men det känns också lite oengagerat, trots att utställningen är ny. Över alltsammans ligger ett tunt lager damm, glasytorna är oputsade, enstaka prickar i bokstäverna har fallit ur väggtexterna. Jag grubblar på vad det är vi lär oss om forntiden här. Att man fiskade? Att det fanns djur? Att man vävde på vävstolar? Besökaren får prova kläder och spegla sig i forntidens spegel men gissningsvis är det få som gör det. De skojiga spelen – memory, labyrint – lyckas inte riktigt återkalla det förflutna. Och de långa texter som ska få besökarna att ta sig innanför huden på forntidsmänniskan riskerar att slå över i pekoral: ”Jag känner det så starkt: Det här är vår plats, / här ska våra döttrar och söner leva i rikedom.”
Att balansera fakta och upplevelse, inlevelse och kunskap är uppdraget för varje historisk utställning. Här fungerar det inte hela vägen utan stannar vid en snygg ansats. Jag misstänker att det inte bara är lokalens fel utan att det också saknas en stark idé som kunde ha hållit ihop utställningen på ett övertygande sätt. Ändå är många av inslagen både sinnliga och finurliga, vissa till och med riktigt humoristiska, som anslagstavlan där trälen Fulner säljs, en völva söks och tävlingen årets bärsärk utlyses. På vägen ut ur utställningen passerar jag ett kuddrum där man kan slå sig ner och lyssna på berättelser i hörlurar (hur många gör det?) och lite senare kommer jag till biosalongen där fyra filmer rullar på begäran. Jag väljer ”Kvinnorna i Tuna”, en ordlös tolkning av hur gravfyndens föremål en gång använts i levande livet. Det borde vara gripande men något förhindrar det, kanske en viss amatörmässighet i utförandet.
Det är alltså bara den första av fyra delar i basutställningen som är färdig. Nästa del, När då var nu – medeltidens liv, död och levebröd, ska invigas 28 mars 2015. Kikhål finns in till den nya medeltidsutställningen nu under slutskedet av uppbyggnaden. Därefter väntas en del om 1500-talet till 1700-talet med preliminärt öppningsdatum i november nästa år och den avslutande delen som behandlar tiden från 1800 till i dag ska stå på plats hösten 2016. Jag hoppas att museet satsar på basstationer även i ingångarna till de övriga perioderna, eller att man åtminstone tänker på ledorden fokusering och förtätning.
Hur långt man hunnit i detaljplaneringen av de kommande utställningarna är svårt att veta men när jag besökte museet i november pågick en rad tillfälliga utställningar i lokalerna. Från Nordiska museet har man (till 25/1) lånat in Livsbilder – 20 röster i tid och rum. Från IT-ceum på Östergötlands museum kom Spela roll, en ganska omfattande men också lite svårgripbar utställning om dataspel (till 16/11). Längst in, i en mycket luftig sal, överraskas jag av en flott utställning från Falkenbergs museum, Staged fashion – designed identities (till 15/2). Fascinerad av stjärnornas kostymer och den extravaganta iscensättningen hinner jag gå ett helt varv genom rummet innan jag begriper att man ska dra ut den svarta skrivbordslådan vid varje station för att dels starta musiken som hör ihop med kläderna, dels få mer information om klädskaparen.
På återvägen kommer jag också till Mimer – motorer och människor som handlar om Sveriges mest kända fabrik, en gång belägen just här. Det är en egenproducerad och ganska enkel utställning men tät och rak och uppslukande. Det ödsliga intrycket från salarna utanför förflyktigas genast inför trefasmotorer, generatorer, stora skärmar med bilder och käck reklam, filmer och foton med gränder och ansikten som utan åthävor lirkar upp slussarna till det förflutna. I arbetarköket ligger en halvfärdig stickning som besökaren uppmanas att bidra med sina maskor till. Besökaren omsluts av 1900-talets historia. Varsamt skickar museet iväg mig i tidsmaskinen, så där som bara museer kan.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör
