 | Sherlock Holmes: The Man Who Never Lived And Will Never Die, 141017–150412, Museum of London |
 | Disobedient Objects, 140726–150201, Victoria and Albert Museum |
 | Alibis: Sigmar Polke 1963-2010, 141009–250208, Tate Modern |
Grändernas marknader och brittiska pubar trängs mellan finanskvarteren. Medeltida kyrkor ligger insprängda mellan höghus och turiststråk. Och överallt lockar museerna med sina utställningar. En förälskad Kristoffer Soldal återvände från det egensinnigt kaotiska London med en reserapport.
Det är som om London ständigt har växtvärk. Och staden har vuxit. Det räcker att studera Museum of Londons logotyp. De rosa, orange och blå fälten representerar tidpunkter i stadens historia, från antiken till modern tid. En särskilt expansiv period var sekelskiftet 1900. Det brittiska imperiet var en dominerande makt i världen, rikets befolkning flyttade in till städerna från landsbygden och London genomgick stora förändringar. Äldre byggnader revs. Nya byggdes. På bara femtio år hade stadsbilden dramatiskt förändrats. Det behövdes kunskap och talang för att navigera rätt genom gränder och folkmassorna. En sådan ”master of metropolis” var den fiktive detektiven Sherlock Holmes.
Det är inte särskilt oväntat att Museum of London ställer ut Sherlock Holmes: The Man Who Never Lived And Will Never Die. Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes är inte bara mordgåtor. De är på samma gång närgångna skildringar av staden och personporträtt av dem som levde i den. Mer förvånande är hans popularitet. Redan 1905, tolv år efter att Conan Doyle bestämt sig för att sluta skriva om Sherlock Holmes (han skulle senare, något motvilligt, ändå fortsätta skriva berättelser om honom), satte den amerikanske skådespelaren William Gillette upp en teaterpjäs om den brittiske detektiven. Sedan dess har adaptioner av berättelserna mångdubblats. Ett axplock: filmen The Hound of the Baskervilles från 1939, teveserien The Adventures of Sherlock Holmes från 1984, filmen Sherlock Holmes från 2009, teveserierna Sherlock från 2010 och Elementary från 2012.
Över sjuttio olika skådespelare har porträtterat honom i över tvåhundra filmer. Det kan därför te sig märkligt att Conan Doyle Estate under lång tid försökt förlänga rättigheterna till berättelserna om Sherlock Holmes, som i dag är fria att använda. I stora drag menar de att Sherlock Holmes är en komplex karaktär och att rättigheterna ska bindas till honom och inte enbart till Conan Doyles senare berättelser. Vad hade författaren själv sagt om det? När William Gillette frågade Conan Doyle om Sherlock Holmes fick vara en gift man i hans pjäs svarade han: ”You may marry him, murder him, or do what you like to him”.
De hundratals tolkningarna av Sherlock Holmes är alltså utställningens utgångspunkt. Bakom en lönndörr mellan bokhyllorna i entrén inleder museet med att presentera porträtten, filmerna och teveserierna om Sherlock Holmes. Det är ett intressant perspektiv. Att den brittiske detektiven är populär bland tevetittare och allmänhet går inte ta miste på – utställningen är välbesökt och porträtten många. Men det innebär inte att teveserierna eller filmerna per automatik har ett kulturhistoriskt värde. Ett sådant värde kan emellertid skapas om de ställs ut, vilket väcker frågan: är de aktuella för att Museum of London har en utställning om Sherlock Holmes eller är utställningen aktuell eftersom Sherlock Holmes ständigt porträtteras i filmer och teveserier? Här finns en risk för rundgång. I Sverige har Livrustkammaren ställt ut dräkter från Game of Thrones och Hallwylska museet har ställt ut dräkter från Downton Abbey. Många föremål i Museum of Londons utställning kommer också från en av de senaste adaptionerna, teveserien Sherlock från 2010 med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna. I den avslutande utställningsdelen hänger Sherlock Holmes mörkblå rock från teveserien mitt i rummet. Är det ett kulturhistoriskt föremål?
Utställningens styrka är helhetsgreppet. Den består av fyra delar: arvet från Sherlock Holmes, Conan Doyles verk och Sidney Pagets vackra illustrationer, staden London och Doyles personporträtt och slutligen Sherlock Holmes som litterär gestalt. Det ger en bra balans. I den andra delen presenteras sällsynta exemplar av Doyles första berättelse om Sherlock Holmes, En studie i rött. Staden har fått stort utrymme och det är ett effektivt sätt att skapa djup i utställningen. De svartvita fotografierna från sekelskiftet av ett London nedsjunket i dimman är kusliga. Men det finns exempel på motsatsen. Claude Monets ”Font des Londres” är rosaskimrande och tilldragande. Ett annat smart grepp är hur Holmes och Watsons resor genom London visualiseras. Museet har filmat turerna i dagens London och spelar upp dem på tre skärmar. Enkelt och lätt att förstå.
Det fjärde rummet är föremålstätt och utan tvekan utställningens hjärta. Här plockas Sherlock Holmes isär. I mitten av rummet har hans kläder, accessoarer och ägodelar placerats. Det är allt från pipor och utklädslar till käppar och handeldvapen. Längs med väggarna studeras hans talanger och egenskaper under lupp. Holmes är illusionist, kodlösare och kemist. Han har ett fantastiskt öga för detaljer och andra människors karaktär och beteende. Det senare, som gränsar till frenologi och antropometri, lämnas tyvärr okommenterat. Det känns också talande för vår tid att Holmes beteende anses behöva förklaras. I rummets introduktionstext skriver museet att “we might suspect him of having a mild form of autism or a bi-polar condition”. Kanske har Conan Doyle Estate rätt när de hävdar att Holmes är en ovanligt komplex karaktär. Det är möjligtvis det som fortfarande gör honom populär. Vår strävan att förstå och porträttera honom öppnar nya lönndörrar. Ett kaos att förälska sig i.
Det finns andra typer av kaos. Under sensommaren 2011 var läget oroligt. En dödsskjutning av polisen i stadsdelen Tottenhamn den 6 augusti hade lett till kravaller, upplopp och plundringar i London och flera andra städer i England. Efter några dagar hade situationen lugnat ner sig men incidenten satte sina spår i samhällets medvetande.
En vanlig uppfattning är att 1960-talet var en gyllene tid för protester och folkligt motstånd. Den bilden stämmer inte. I stället har antalet upplopp och oroligheter ökat i snabb takt under de senaste decennierna. John Bielers visualisering ”Every Protest in the World Since 1979” som ingår i Victoria and Albert Museums utställning Disobedient Objects beskriver det här på ett nästan kallakrigetaktigt sätt. På en världskarta blinkar protesterna till som små bomber av ljus. Det är anonyma protester, så när som på var och när de inträffade.
Utställningen Disobedient Objects är lika fragmentarisk som Bielers visualisering. Syftet är att presentera föremålens betydelse för social förändring och hur olika objekt har använts eller utnyttjats i protest- och motståndsrörelser. Urvalet är stort. På en begränsad yta i The Porter Gallery har museet lyckats få med många exempel: från bonderörelsen Karnataka State Farmers Association och studentprotesterna i Quebec 2012 till Black Panthers och paraplyrörelsen i Hong Kong. Här finns flera uppseendeväckande föremål. En personlig favorit är Book Blocks-plakaten som italienska studenter använde vid protesterna i Rom 2011. Eftersom plakaten föreställde böcker kunde studenterna hävda att deras utbildning attackerades både bildligt och bokstavligt när polisen försökte stoppa dem.
De olydiga föremålen känns temporära och inte sällan har de utställda föremålen och konsten skapats för stunden. Materialen som används är billiga och lättillgängliga. Budskapet kan anses vara överordnat de estetiska värdena. Det hindrar inte föremålen och konsten från att vara vacker eller övertygande. ”Tiki Love Truck” är en explosion i detaljrikedom och färger. Trycket ”Silence = Death” som återanvänder de rosa trekanter som nazisterna använde för att märka ut homosexuella är skrämmande tydligt. Museet försöker också gestalta det här flyktiga tillståndet. Stålrör, plywood och svarta plastband är utställningens skelett. Det är sparsmakat och välgjort.
Utställningens svaghet är bristen på reflektion. Det är utmärkta nedslag som museet gör men sambanden mellan dem saknas – oavsett orsak eller målsättning med protesterna. Under oroligheterna i Ferguson 2014 tipsade palestinier bosatta i Gaza demonstranterna om att använda mjölk eller cola mot tårgas i stället för vatten. Det är den här typen av globala informationsnätverk, imitationer och motståndsestetik som inte får plats i utställningen. Det är också förvånande att bara ett enda plakat från 2011 års oroligheter i London finns med i utställningen. Kanske ömmar det förflutna fortfarande?
Protest mot överhet, totalitära regimer och marknaden i konsten är en utgångspunkt för den tyske konstnären Sigmar Polke. Motståndet är också konstant närvarande i den retrospektiva utställningen Alibis: Sigmar Polke 1963-2010 som ställs ut på Tate Modern. Det är inte svårt att ta miste på hans budskap. Många av hans teckningar och målningar gör narr av de billiga och populistiska budskap som kapitalistiska krafter använder i reklamannonser och totalitära makter använder i sin propaganda. Några av dem påminner om samtida konstnärers verk, som målningarna av handtvål, socker och hushållsföremål i plast. Andra är mer säregna. Polke utvecklade en rasterstil som påminner om äldre tryck i dagstidningar. Bilderna består av punkter i olika färger, men Polke valde medvetet att låta färgen rinna. Porträttet på Lee Harvey Oswald möter man i utställningens första rum, hans ”Polke Pig” som hånar nazismen finns i ett av de avslutande rummen.
Sin stil kallade Polke ”Capitalist Realism”, ett sätt att distansera sig från den samtida populärkulturen och den socialistiska realismen. Att Polke befinner sig däremellan och gärna utforskade de två motpolernas likheter uttrycks ofta i hans konst. Här har Tate Modern lyckats med balansen. Polkes pornografiska teckningar och kollage följs av serien ”Watchtower” – målningar av koncentrationslägrens vakttorn. Det är vågat, men fungerar.
Min favorit i utställningen är ”City Painting II (NY)”, en enklare målning som föreställer en gata i centrala New York. De elektriska ljusen från fönster, neonskyltar och gatlyktor väller ner från byggnaderna i skarpa gula och blå kulörer. Samma suggestiva känsla, än mer svårtolkat, återfinns i Polkes ”Negative Value”. Tre enorma målningar nästan helt mörklila och svarta. En stark kontrast till den tydlighet som Polke annars uppvisar.
Polke experimenterade med material och motiv. Han använde snigelslem, urin och damm från en chilensk meteor att måla med, lät verktyg vara kvar i målningarna och målade på tyger, transparanta dukar och glas. På olika sätt ville Polke få med allt han såg runt omkring sig och museet sammanfattar det hela väl: “using and abusing the materials, technologies, words and images he found around him”. På något sätt är hans konst också ett kaos att förälska sig i.
Text: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.
