Formgivare ofta satta på undantag

Lena Hilbertsdotters text i förra numret om formgivarens roll och plats i museerna fick Irène Karlbom Häll, tidigare frilansande utställningsformgivare och utställningsproducent, att känna igen sig. 

Lena Hilbertsdotters försvar av formgivarens roll i förra numret av UEForumväcker många tankar hos mig. Jag har jobbat som utställningsformgivare och utställningsproducent sedan början av nittiotalet och fram tills nyligen. Jag brann för och älskade mitt arbete över allt, trots osäkra inkomster, periodvis tokjobbande och flera flyttar runt om i landet.

Idag jobbar jag med andra saker. Varför då, kan man undra?

Misstaget jag gjorde var att börja med formgivningen. När jag gjorde mina första utställningsjobb hade jag utbildningar i konst, scenografi och inredningsarkitektur. (Och faktiskt tre terminer litteraturvetenskap.)

En anställning som förste tekniker och formgivare på ett länsmuseum några år senare innebar i praktiken – på det museet och vid den speciella tidpunkten – att jag gjorde samma jobb som en utställningsantikvarie. Exakt samma. Det senare var dock något jag aldrig riktigt fick något annat museum att tro på … En konstnärlig person kan väl aldrig ha ett huvudansvar för någonting? Än mindre en teknisk … en sådan person måste alltid vara en hjälpreda. Men jag var ingen hjälpreda. Det var faktiskt jag som gjorde arbetet, det som blev utställningarna.

Genom åren uppstod ett mönster. Jag hade många översvallande positiva intyg och en portfölj med arbeten, och jag fick ibland frilansuppdrag. Men anställning, det fick jag aldrig. Jag gick oftast bort i första utsorteringen. Inget annat än grundexamen med museiämnen räknades när det gällde att bli kallad till intervju för producent- eller utställningsantikvariejobb. Det räckte inte heller för att behålla det fasta formgivarjobb jag på mystiska vägar ändå till slut fick. När det blev tid för nedskärningar var det jag som fick gå först, jag var ju ingen riktig museiman …

Från Irène Karlbom Hälls utställning Den vandrande staden, Lödöse museum, 2014. Foto: Irène Karlbom Häll

Samma resonemang igen. En konstnärlig typ som jag skulle aldrig kunna hålla visningar, skriva texter, driva projekt eller någon annan av de saker jag trots detta fick göra, ibland dagligen. Praktiker kan aldrig bli teoretiker! Tyckte man. Men motsatsen var lustigt nog inget problem. Väldigt många museimän anser sig ha en naturlig fallenhet för formgivning. Det är inget problem alls att som Lena Hilbertsdotter skriver, ”lösa saker inom huset”. Det finns hugade spekulanter, tro mig.

På varje museum, har jag lärt mig under mina 20 år, finns personer som i sin ungdom sökt konstutbildningar och inte kommit in. Det är deras trauma. De hatar alla formgivare från första stund. Allt du gör är fel, och det finns inget du kan göra åt det. Utom möjligen muta dem genom att låta dem göra en del av utställningen, men det är riskabelt.

Jag märker att museiledningarna gör samma sak, fast de mutar dem med hela utställningar. Mitt yrke, förvärvat med utbildning och många års erfarenhet, används som en muta – ett slags lördagsgodis för lojala medarbetare. Ibland med ganska förskräckligt resultat, som alla sedan måste låtsas gilla för att hålla god stämning inom huset. Men oftast blir det faktiskt bara väldigt konventionella och bleka utställningar, utan vare sig salt eller krydda, som dessutom ibland tar en osannolik tid att få färdiga. Det går en del skattepengar där.

Efter nära tjugo års yrkesutövande gick jag, arg som ett bi och tog en fil. kand. med historia som huvudämne. Det var inte så svårt. Och nu blev jag hux flux betraktad som något att räkna med. Plötsligt gick jag vidare till intervju vid varenda jobbansökan. Jag kände mig som en Muhammed som bytt namn till Mats och plötsligt släpptes in. Lycklig men samtidigt ännu argare.

Tyvärr var det också lite dålig timing för just mig. Jag fick barn sent i livet och jag tänker inte låta henne betala notan för min otaktiska karriärplanering. Man får som sagt kuska runt en del som frilans och idag jobbar jag med annat. Jag har ändå haft tur och fått ett ganska bra jobb, som projektledare i en kommun. För första gången utanför museivärlden. Runtom mig har jag mängder av kolleger som är både betrodda och respekterade för det de kan och gör, oavsett hur de lärt sig. Jag saknar utställningsarbetet, men det är onekligen lite skönt att slippa kastväsendet. 

Ibland kan jag fundera på hur det gått om jag studerat i omvänd ordning, och börjat med historieexamen. Då hade jag troligen varit kvar inom museivärlden. Lena Hilbertsdotter har rätt på varenda punkt – men vem lyssnar på henne, eller mig, eller någon annan formgivare? I museernas värld smäller den kunskap vi representerar inte så högt.

Text: Irène Karlbom Hälll
IKH är utbildad scenograf och inredningsarkitekt. Hon är skribent och har frilansat som utställningsproducent.