Har Armémuseum något att erbjuda två fredligt sinnade kvinnor som nyss har gått i pension? Det var frågan vi ställde oss, min trogna vapendragare (!) Beata och jag, en snöig vardag i slutet av januari.
Jag har tänkt på Armémuseum som en sorts museivärldens motsvarighet till Clas Ohlson, med massor av herrar som spankulerar runt och kollar i montrarna med expertmin, men den här dagen vete sjutton om det inte var varannan damernas i de glest befolkade salarna.
Vi blev rekommenderade att börja från början, högst upp. Det var ganska chockartat: en sal med lösa dödsskallar längs blodröda väggar, schimpanser som slogs och en kärnstridsspets centralt placerad mitt på golvet. Ett foto från Hiroshima efter atombomben undanröjde alla tvivel: Här talar vi massförstörelse! Ett väldigt aggressivt rum, tyckte vi och gled vidare.
Det blev en vandring genom historien, men inte med fältherrar och rustningar utan med människoöden i fokus. Till vår förvåning hade museet lyckats lyfta fram många kvinnor ur krigens mörker, utan att det kändes ansträngt.
Det var ett annat mörker som bekymrade oss mer – museets eget. Bildningstörstande som vi är hade vi gärna lärt oss något om redutten ”Hwalfisken” i Wismar, för att bara ta ett exempel. Men det var helt omöjligt att läsa i den dunkla belysningen. Många texttäta skyltar var dessutom placerade i ankelhöjd.
– Men vad är det här? utbrast jag när Beata gick ner på knä för att kunna läsa.
– Det är ett mode, sa Beata, som hävdade att hon inte hade krupit längs golvet så ofta sedan vi var på Dansmuseet. Där ville de inte heller låta informationen störa de tjusigt utställda föremålen.
Mycket på Armémuseum inbjuder till diskussion, och vi märkte att vi inte var ensamma om att vilja kommentera vad vi såg. Två tjejer i 25-årsåldern gjorde likadant. Jag blev tvungen att fråga vad de gjorde på just detta museum.
– Vi satsar på att bli mer kulturella, sa den ena.
– Vi har gjort upp en lista på museer som vi ska gå på, sa den andra.
Precis vad vi håller på med, utbrast Beata och jag. Vi tyckte att vi plötsligt stod öga mot öga med oss själva fast fyrtio år yngre. Det finns hopp om ungdomen.
Alla fyra konstaterade vi att Armémuseum var klart intressant.
– Man hade trott att det skulle vara lite småtråkigt men det var det inte alls, som en av flickorna sa.
Beatas starkaste intryck var isvinden som ven över de stupade karolinerna på fjället.
Jag blev rätt tagen av att den svenska armén under många år bara tillhandahöll en sorts skor. Inget tjafs med höger- och vänsterskor här inte. Tappar man en så får man en ny – inte två. Ekonomiskt så det förslår. Kanske något för Försvarsmakten att ta upp i besparingstider?
Sedan åt vi lunch i restaurang Borggården och unnade oss ett glas rödvin till. I butiken köpte jag en svart mössa med tre kronor på till en vän som fyllde år.
Så avrundar man ett lyckat museibesök.
Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
