Formgivare Susanne Rolf tar vid i den pågående diskussionen i UEForum om formgivarens ställning på museerna. Kreativitet, respekt, löner och upphandling är några av ämnena i detta tuffa debattinlägg.
Se tidigare inlägg av Lena Hilbertsdotter och Irène Karlbom Häll
I de två senaste numren av UtställningsEstetiskt Forum kan man läsa om formgivarens villkor, vilket satte igång funderingar hos mig. Jag har under de senaste 15 åren arbetat som formgivare och producent av utställningar, på uppdrag av museer och andra offentliga institutioner.
Det har varit intressant och tillfredsställande, men jag har på senare tid börjat undra om det överhuvudtaget är möjligt att försörja sig som frilansande formgivare.
En gång i tiden hade våra museer god ekonomi och många fast anställda. Utställningarna producerades av anställda intendenter, producenter och tekniker/snickare. Det fanns en idé om hur en museiutställning skulle se ut och man utgick i stor utsträckning från museets samlingar. Begrepp som idag är essentiella, såsom upplevelsebaserad, pedagogisk, interaktiv och målgruppsanpassad var ganska okända.
Idag ser kraven på formgivning annorlunda ut, då man ofta gör utställningar om ämnen, fenomen och historier, där föremål och samlingar saknas, eller i varje fall inte står i centrum. Antalet fast anställda har minskat dramatiskt och betydligt fler kompetenser anlitas utifrån. Däribland formgivaren. Dennes arbete kan vara svårt att konkretisera, värdera och mäta eftersom det rör sig om idéer, kreativitet och konstnärligt uttryck. Det finns ofta en okunskap hos uppdragsgivaren om vad formgivaren egentligen gör, vilket då ställer till problem.
En annan bidragande orsak till formgivarens svaga ställning är att den av museet fast anställde har svårt att sätta sig in i de förutsättningar som gäller för en frilansande egenföretagare. Det skapar en situation där man som uppdragstagare ofta har svårt att ställa de krav man borde för att göra ett bra jobb. Man är för det mesta beroende av att få bra referenser och då vill man inte vara obekväm.
Det är också nästan omöjligt att gardera sig mot att museet i efterhand lägger till och gör om i formgivningen på ett ofta okänsligt sätt utan att man blir konsulterad, ibland med brist på inlevelse och respekt för formgivarens yrkesroll.
Här ett exempel på en exceptionell brist på inlevelse och respekt från en institutions sida.
För några år sedan arbetade jag under drygt ett år som projektledare/producent och formgivare av utställningen Magasinet som öppnade på Etnografiska museet i oktober 2012. När den öppnade var det många som visade sin uppskattning, både internt och externt. Museets kommunikationsledning anmälde utställningen till en internationell tävling, International Design Communication Awards, IDCA, i New York. 89 bidrag från 20 olika länder tävlade i 10 olika kategorier. Magasinet medverkade i kategorin ”Best Exhibition Layout”. I museets anmälan beskrevs mitt arbete och mina idéer angående rumslig gestaltning, materialval, färgval, konstruktion och design.
Magasinet belönades med en delad tredjeplats och prisutdelningen, med 300 gäster från museer och kulturinstitutioner över hela världen, gick av stapeln på Moderna museet i Stockholm. Det hade förstås varit fantastiskt att få kliva upp på scenen och vara en av dem som tog emot priset. Men – jag var inte bjuden.
Ingen från kommunikationsavdelningen hörde av sig. Jag fick reda på att det hänt ett par veckor efter prisutdelningen, av en ren slump.
Hur tänker man när man gör så? Det mail jag skickade med vänligt ställda frågor fick inget svar. Jag ville försöka förstå. Kanske var det bara tanklöshet eller slarv.
Som formgivare äger jag inte, till skillnad från scenografer, rättigheterna till mina idéer och min gestaltning. Det som skedde är alltså inte olagligt. Men, anser jag, oetiskt.
Detta är tyvärr inte heller unikt. Några år tidigare blev Flygvapenmuseum ”Årets museum”, där jag gjort formgivning och grafisk design till utställningen i den nybyggda hallen. Det kom varken information eller inbjudan till prisutdelningen.
Om lön är ett mått på ställning och status vill jag även resonera kring den ersättning en formgivare ofta erbjuds. Jag har genomfört många uppdrag som inneburit att jag har varit ansvarig för skapandet av innehåll, utställningsdesign, grafisk form, urval av föremål, budget, tidsplanering, byggnation, ljus och digital teknik. Den ersättning som uppdragsgivarna har ansett rimlig att betala för mina tjänster har dock alltid varit relativt låg, i förhållande till ansvar och kompetens.
Vad beror det på? I branscher där man har för vana att anlita experter inom till exempel organisation, marknadsföring eller juridik vet man att timarvodet inte går att jämföra med fasta löner. Ett sådant arvode måste ju även täcka kostnader för att vara tillgänglig, utbilda sig, ha semester, få pension och kunna vara sjuk. Dessutom ska man betala hyran för en arbetslokal och köpa in utrustning i form av datorer och programvaror. Eftersom min ersättning per timme i nästan alla uppdrag inte överstiger vad låt oss säga en intendent får i lön innebär det i praktiken att jag är underbetald.
Vid vissa tillfällen har jag erbjudits en projektanställning på exempelvis sex månader. Det används ibland som en lösning för att slippa upphandla, men innebär alltid en smärre ekonomisk katastrof, då jag måste betala mina kostnader som egenföretagare med en lön som redan är skattad. Den lösningen kan endast fungera för den som ständigt erbjuds kortare anställningar och däremellan lever på annat.
Sist men inte minst vill jag ta upp det som ställer till de riktigt stora problemen och mer eller mindre stänger dörren till en stor del av arbetsmarknaden, nämligen LOU, lagen om offentlig upphandling. Den är på inget sätt skapad för upphandling av kreativa tjänster. LOU skapar fullkomligt ohållbara situationer, med ett regelverk som ofta tolkas på olika sätt. Det orsakar nästan alltid förseningar av projektet och dyra lösningar, där man i vissa fall blir tvungen anlita fel företag till uppdraget.
LOU fungerar säkert mycket bra när man ska upphandla hantverkare, kontorsmaterial och dylikt, saker som är tydligt mätbara och fullt jämförbara. Det som krävs för att göra en utställning med hög kreativ höjd, stram budget och stor tidspress går definitivt inte att klämma in i LOU:s regelverk. Det är som att försöka stoppa in en cirkelrund kloss i ett fyrkantigt hål.
Det krävs mycket kunskap hos uppdragsgivaren att författa ett anbud som fyller sin funktion och samtidigt följer alla regler. Det leder ofta till att de krav som ställs är näst intill omöjliga att leva upp till för en enskild formgivare oavsett erfarenhet och kompetens. Ofta krävs det att man lägger ner många timmar på att göra ett mer eller mindre färdigt kreativt förslag, utifrån den knapphändiga information som medföljer anbudet. Det kan röra sig om veckor av arbete som man förväntas göra helt utan ersättning. (Tänk er att ni ska bygga nytt kök och ber flera snickare först komma hem och bygga olika ”testkök” helt utan ekonomisk ersättning som ni sedan river innan ni bestämmer er för vem av dem som ska få uppdraget att bygga köket. Det är ju helt befängt.)
Vidare ska man ofta ha gjort ett eller flera likadana uppdrag inom de senaste åren, dessutom förväntas man ha prickfri ekonomi, jämställdhetsplan, miljöplan, dyra företagsförsäkringar och flera referenspersoner som ska intyga att man klarat av tidigare uppdrag utan problem eller misstag. Här finns ingen plats för omständigheter, bara enkla kryssfrågor på en skala mellan 1 och 5.
Som enskild formgivare är det svårt att hinna med så många likadana uppdrag på så kort tid och dessutom är det inte alltid så att man hade makt över de omständigheter som rådde under referensuppdraget. Det handlar ju inte om att man har levererat byggmaterial i tid, det handlar om en processinriktad kreativ tjänst som genomfördes i samarbete med och beroende av många andra personer.
Det här skapar en situation där företag som kommunikationsbyråer, arkitektkontor och PR-byråer med större resurser har betydligt större chans att få jobben.
Jag har genom åren träffat på museichefer som nästan maniskt upprepar att allt måste upphandlas, ner till minsta skruv. Det innebär i praktiken att geniala kreativa lösningar ofta inte går att genomföra, eftersom man inte kan anlita rätt kompetens. Många gånger måste man gå via statliga ramavtal där man lägger på ca 20 % för att ta in underleverantörer. De som jobbat med utställningen drar ofta slutsatsen att både kvalitet och pris hade blivit betydligt bättre utan upphandling samtidigt som ekonomerna och politikerna lever i tron att det har sparats pengar.
Jag har många gånger undrat varför museivärlden inte gör som SVT, Dramaten och Stadsteatern där man anlitar både formgivare, scenografer, filmfotografer och regissörer utan LOU. De tolkar alldeles uppenbart lagen på ett annat sätt. Jag vill därför uppmana museichefer och andra personer med makt inom kultursektorn i Sverige som läser det här att samlas och komma fram till ett gemensamt förslag på hur lagen kan anpassas för att fungera vid upphandling av kreativa tjänster och med det uppvakta vår nya kulturminister. Det måste gå att förändra!
Text: Susanne Rolf
SR arbetar som frilansformgivare och -producent.
