Museernas utveckling 1965-1990

Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965-1990
Olle Näsman
Doktorsavhandlig, Institutionen för kultur- och medievetenskap,
Umeå universitet, 2014

---

Olle Näsman, museolog vid Umeå universitet har disputerat på de svenska museernas utveckling från 60- till 90-talen, en tid med stora förändringar och intensiv debatt. Stefan Bohman var opponent och ger här en inblick i avhandlingen, med särskilt intresse för begreppen ”kulturarvsmuseum” och ”samhällsmuseum”.

Museologen vid Umeå universitet Olle Näsman har skrivit en avhandling med titeln Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965-1990. Resonemang om skilda utställningar och utställningsideologier är en inte oväsentlig del av avhandlingen. Där finns ett kapitel med namnet ”Utställningen som gestaltad kulturpolitik”. Där behandlas ”Riksutställningar som gestaltad idé” med utställningen Det underbara skåpet 1967 som exempel. Debatten om utställningen Sköna stund i Norrköping 1968. Västerbottens museums nya basutställningar. Riksutställningar och Nordiska museet med utställningar som Land du välsignade och Svensken 100 år 1973. Mycket informativt och intressant.

Huvudfrågorna i avhandlingen är; Hur samhällsengagerade ska museer vara? I vilka frågor ska de engagera sig? Står traditionell kulturarvspolitik i motsättning till ett samhällsengagemang? Dessa frågor är mer eller mindre aktuella idag.

Man kan grovt säga att den offentliga debatten kring frågorna tog sin start på 1960-talet. Näsmans avhandling behandlar detta mycket viktiga skede i svenskt museiväsende – den turbulenta period under främst 60- och 70-talen då flera etablerade sanningar ifrågasattes. Flera museer blev satta i fokus, inte minst med politiska förtecken, ett oerhört intressant ämne som Olle Näsman är mycket insatt i och beskriver detaljerat. Avhandlingen fyller ett stort kunskapsbehov.

Näsman startar med att citera Per Wästberg som ”förgäves letar efter ett samhällsmuseum”. Det är utgångspunkten för avhandlingen, där Näsman som genomgående tema för arbetet skiljer mellan begreppen ”Samhällsmuseum” och ”Kulturarvsmuseum”. Dessa begrepp är centrala i många av Näsmans diskussioner i avhandlingen. Några av de kriterier som definierar ett kulturarvsmuseum är enligt Näsman att museet samlar och vårdar ett utvalt kulturarv. Samlingen är museets bas. Museet tar inte aktiv del i aktuella samhällsfrågor. Kulturarvsmuseets tidsperspektiv är främst det förflutna.

De kriterier som definierar ett samhällsmuseum är då, enligt Näsman, bland annat att museets agenda och behov styr ett eventuellt samlande. Inte tvärtom. Museets forskning styrs av denna agenda, inte av den befintliga samlingen. Museet tar aktiv ställning i aktuella samhällsfrågor. Samhällsmuseets tidsperspektiv är främst nutid och framtid.

Näsman resonerar sedan om de konkreta aktörerna i museidebatten och deras museer. Först ser han på Harald Hvarfner och Norrbottens museum, där ”Norrbottensmodellen” innebar en breddning av museets uppgifter och ett närmande av museet till länets olika aktörer. Näsman behandlar därefter Västerbottens museum och dess chefer Gunnar Westin och Per-Uno Ågren, som bidrog till en utveckling av utställningsmediet. Näsman beskriver sedan Dalarnas museum med tonvikt på Erik Hofréns roll som en aktiv nätverksbyggare gentemot länets folkrörelser och hembygdsverksamheter. Slutligen behandlar Näsman Ekomuseum Bergslagen som han menar vara ”i väl överensstämmelse med samhällsmuseitanken”.

Nästa kapitel ägnar Näsman åt Stockholms stadsmuseums stormiga år under främst Bo Lagercrantz. Näsman beskriver museets konflikt med Stockholms stad kring utställningen Konst och politik – Spanien 1936, liksom striden om bevarandet av gasklockan vid Sabbatsberg. I avhandlingsavsnittet ”Utställningen som medium” diskuterar Näsman sedan Riksutställningars samarbeten, liksom flera av Nordiska museets utställningar. Modell Sverige bedöms av Näsman såsom varande ett ”uttryck för en seriös vilja i riktning mot samhällsmuseet.”

Det mest centrala avsnittet i avhandlingen är när Näsman diskuterar huvudtemat; hur diskussionen om kulturarvsmuseum eller samhällsmuseum utvecklades under undersökningsperioden 1965-1990.

Centralt för Näsman är utredningen MUS 65 (Musei- och utställningssakkunniga) och debatten kring denna, samt ideologin i debattboken 70-talets museum av Hvarfner/Rentzhog/Hofrén/Zachrisson.

Näsman konstaterar att boken representerade ett försvar för kulturarvsmuseet, samtidigt som den innehöll ”… tankestilar med beröringspunkter till samhällsmuseet”. Han går rätt noggrant in på Lagercrantzs kritik av boken, som enligt Näsman i hög grad får stå för samhällsmuseets perspektiv. I sin redogörelse för debatten om MUS 65 lyfter Näsman fram Sten Rentzhogs roll som opponent.

En konkret fråga var utredningens förslag om uppdelningen av kulturmiljövården mellan länsmuseerna och länsstyrelserna. Efter 200 sidor med mycket liten stil, och två spalter per sida, summerar Näsman avhandlingen: … ”har studien visat att en tydlig förskjutning från kulturarvsmuseer mot samhällsmuseer ägt rum. Detta innebär att nya samhällsorienterade tankestilar och tankekollektiv etablerats i det svenska museifältet.”

Min fråga som recensent (och opponent) är då; Har studien verkligen visat detta? Är motsättningarna så tydliga som Näsman delvis framställt dem? Kan man använda begreppen kulturarvsmuseum och samhällsmuseum såsom Näsman gjort i avhandlingen? Mitt svar på dessa frågor måste nog bli – nej.

Ett av Näsmans kriterium är att samhällsmuseum, till skillnad från ett kulturarvsmuseum, tar aktiv del i samhällsdebatten. Men även äldre museer vilka Näsman karaktäriserar som kulturarvsmuseer var inte sällan en del av dåtidens samhällsdebatt, inte minst i nationalismens namn. Att samla och visa upp en tänkt nationell kultur var i högsta grad en del av en samhällelig och politisk agenda. Det var bara en annan politisk agenda än den som fanns på museer under 1970-talet, delad av andra grupper i samhället.

Det gäller också resonemangen om Arbetets museum, där idén om det föremålslösa museet av Näsman tolkas som uttryck för ett samhällsmuseum. I idén om det föremålslösa museet ligger att man ska låna föremål till främst utställningar. Men om inte andra museer ”samlar och vårdar ett utvalt kulturarv” (kulturarvsmuseum enligt Näsman) samtidigt som det föremålslösa museet såsom Arbetets museum (samhällsmuseum enligt Näsman) är beroende av att dessa s k kulturarvsmuseer verkligen samlar och vårdar – vad är då ett kulturarvsmuseum respektive ett samhällsmuseum?

Problematiskt är när Näsman resonerar om boken 70-talets museum, som han menar är ”ett försvar för kulturarvsmuseet i sin tydliga betoning av det historiska perspektivet”. Ett kriterium för kulturarvsmuseet är enligt Näsman ägnandet åt det förflutna, och för samhällsmuseet ägnandet åt främst nutid och framtid. Att belysa en gammal företeelse kan ofta vara ett led i att lära människor något om sin samtid, som därmed har betydelse för framtiden. Att lära människor ”att tänka i tid” som just Sten Rentzhog uttryckt det, kan också både direkt och indirekt spela en stor samtida samhällsroll. Samhällsengagemang handlar mindre om det ”historiska perspektivet” eller om samtiden i sig, utan om, hur och varför man kopplar detta historiska perspektiv med samtiden. Då kan boken 70-talets museum istället mycket väl ses som samhälls- och nutidsinriktad.

I detta sammanhang måste jag ta upp Näsmans beskrivning av just Sten Rentzhog och hans invändningar mot samordnande organ som Kulturrådet och Riksutställningar, som han med Näsmans ord ansåg vara ”icke önskvärda tendenser till centralisering. Även Rentzhogs argumentering innebar ett försvar för traditionen”. En viktig punkt i Rentzhogs argumentering mot MUS 65 var utredningens förslag till en delning mellan lands- och länsantikvarier, där han menade att just detta beslut fråntog länsmuseerna en viktig del av deras samhällsansvar, för att istället läggas på länsstyrelserna. Näsman argumenterar istället för att MUS 65s förslag ”innebar ett försvar av samhällsmuseets möjligheter att bidra till en tätare samhällsanknytning av musei- och kulturminnesverksamheten”. Här går det faktiskt runt för mig. Näsman har tidigare argumenterat för att Stockholms stadsmuseums chef Lagercrantzs kamp för att få behålla Stadsmuseets självständighet gentemot Stockholms stad var uttryck för en samhällsmuseitanke. När Rentzhog agerar för länsmuseernas självständighet gentemot MUS 65 definierar Näsman det istället som uttryck för en kulturarvsmuseitanke?!

Det sker i avhandlingen en strömkantring från ATT museet engagerar sig i samhället till VILKA FRÅGOR engagemanget handlar om. Problemet är att Näsman utifrån sin agenda tenderar att betona vissa samhällsfrågor som mer samhällsengagerande än andra. Det kan man kanske göra, men det går inte att bygga en teoretisk analysapparat utifrån det. Och det får inte ha källkritiska konsekvenser.

Jag är rätt kritisk gentemot Näsmans analysredskap. Men avhandlingen har definitivt också stora fördelar. Näsman har gjort ett storartat empiriskt arbete. Avhandlingen är en kunskapskälla att ösa ur som trots vissa teoretiska problem är central för förståelsen av svensk kulturarvsutveckling. Läser man avhandlingen inte från pärm till pärm fungerar den utmärkt som en uppslagsbok över utvecklingen under en mycket viktig period för svenska museer. Och det är mycket mer än vad man kan säga om många andra doktorsavhandlingar.

Text: Stefan Bohman
SB är docent i museologi, innehar forskningstjänst vid Statens musikverk
samt är ordförande i Svenska ICOM.

Olle Näsman om tilläggsuppdraget till den pågående museiutredningen.

Ladda ner avhandlingen (pdf)