Museet som skapar historia

An Architecture of Hope on a Site of Tragedy
Föreläsning av Barbara Kirshenblatt-Gimblett
24 mars 2015, Historiska museet, Stockholm

I förra numret av UEForum skrev Kristoffer Soldal om museet POLIN i Warszawa. I mars kom intendent Barbara Kirshenblatt-Gimblett till Stockholm och föreläste på Historiska museet om arbetet bakom museet. Kristoffer Soldal närvarade och fick en pratstund efteråt.

”Antisemitismen är en del av tyskarnas och polackernas historia, inte judarnas”, påpekar Barbara Kirshenblatt-Gimblett, professor vid New York University och curator vid The POLIN Museum of the History of Polish Jews. På något sätt fångar det museets utgångspunkt.

POLIN-museet vill berätta en tusen år lång historia. Judarnas närvaro i Polen inleddes redan under 900-talet, när judiska familjer och handelsresande flyttade in i de områden som idag utgör Polen, Ryssland och de baltiska staterna. Antisemitismen, och inte minst Förintelsen, är bara en pusselbit i den här berättelsen. Men hur ska ett museum om judarnas historia förhålla sig till den här tragedin?

An architecture of hope on a site of tragedy är temat för Barbara Kirshenblatt-Gimbletts föreläsning som hon håller på Historiska museet en solig förmiddag i mars. POLIN-museet uttrycker en hoppets arkitektur, menar hon, byggt på platsen för en tragedi, mitt i det tidigare judiska gettot i Warszawa. Museet är ett monument över något annat. Om livet, om den judiska traditionen och om en hoppfull framtid. På så sätt är museet med och skapar historien, som professor Arnold Eisen kärnfullt uttrycker det. Därför är museets ytterväggar av glas. Ett museum om judarnas historia ska ha inte ha ett skal som påminner om Förintelsen, menar Barbara Kirshenblatt-Gimblett. Järn eller cement är för hårda material. De släpper inte igenom det ljus som vill tränga in i byggnaden och det ljus som vill tränga ut.

Att bygga museet var en utmaning. ”Hur bygger vi ett museum på en berättelse?” frågar Barbara Kirshenblatt-Gimblett publiken. POLIN-museet hade ingen historisk byggnad, ingen institution och inga föremål att utgå ifrån. Det enda de hade att arbeta med var ett förflutet, och en tydlig idé om vilken berättelse de ville förmedla. Ledningen tog fram en masterplan, på 120 stycken A3-sidor, med kompletterande instruktioner, som innan bygget påbörjades beskrev hur museets basutställning, Core Exhibition, skulle utformas och vad den skulle innehålla.

Det är ett annorlunda tillvägagångssätt som museet har valt. Utställningen är en ”multimedia narrative exhibition”. Till en början var Barbara Kirshenblatt-Gimblett skeptisk. Är det inte föremålen och de autentiska miljöerna som gör ett museum? Samtidigt har museer alltid rört sig mellan olika traditioner, med att samla föremål och ställa ut dem. POLIN-museet kan ses som en blandning av de här traditionerna, mellan kuriosakabinett och världsutställning. Museet är en historisk teater, menar Barbara Kirshenblatt-Gimblett.

Att acceptera ett sådant tillvägagångssätt öppnar också upp för nya sätt att presentera historien och kulturarvet. Ett bra exempel är synagogan som byggdes för utställningen och som handmålats av polska skolelever. Synagogan är autentisk, men samtidigt ett nytt historiskt föremål. Det påminner om det japanska templet Ise Jingū som rivs och återuppbyggs vart tjugonde år, säger Barbara Kirshenblatt-Gimblett. Syftet är att bevara det immateriella kulturarvet, det hantverkskunnande som annars går förlorat. På så sätt är synagogan mer än bara det fysiska föremålet. Hantverket och tillblivelsen är en lika stor del av det kulturarv som bevaras.

– Synagogan är ett mästerverk, och den del av utställningen som jag är särskilt stolt över, berättar Barbara Kirshenblatt-Gimblett för mig efter föreläsningen.

Är det naivt att tro att ett museum kan skapa historia? Kanske. Men POLIN-museet lyckas med att berätta om det förflutna på ett balanserat sätt. Minnena från Förintelsen, menar Barbara Kirshenblatt-Gimblett, handlar inte bara om vad som skedde under kriget och vilka som dog, utan också om vad som hände innan, och vad som gick förlorat. Det här får inte blandas ihop.

Judarna levde inte på undergångens rand, som Celia Heller påstår i boken On the Edge of Destruction: Jews in Poland Between the Two World Wars, utan levde vardagliga liv, omedvetna om vad som skulle hända, påpekar Barbara Kirshenblatt-Gimblett. Judisk kultur blomstrade under mellankrigstiden, något som också framgår med all tydlighet i utställningen.

Museet anstränger sig för att ligga nära det historiska förloppet, vilket märks i de rum som visar Förintelsen. Inget material är inhämtat efter kriget. De dagboksanteckningar och berättelser som finns har skapats i stunden, under kriget och under Förintelsen. De få föremål som står utställda har grävts upp efter kriget, gömda i all hast, nära platsen där museet står idag. Det är en drabbande, obehaglig närhet till det förflutna.

Vad är Barbara Kirshenblatt-Gimbletts syn på framtiden? För henne är utställningen en levande organism. Men den ska utvecklas långsamt, inte bete sig som en båt som ständigt skiftar kurs.

Jag frågar henne var hon ser museet om hundra år, långt in i framtiden. Ingen aning, svarar hon. För att veta det behöver vi veta vad Polen är då, hur det är för judarna i Polen då, hur det är för judarna i världen över huvud taget. Och det är kanske världen och de polska judarnas geografiska expansion under drygt tusen år – frivilligt eller under tvång – som är museets och utställningens främsta utmaning.

– Hur berättar vi om de polska judarna som flyttade eller flydde, vad de tog med sig och vilka liv de hade på andra platser i världen, frågar sig Barbara Kirshenblatt-Gimblett. Det har tagit drygt två decennium för museet att öppna dörrarna till det förflutna. Mycket tid återstår innan de polska judarnas historia har berättats till fullo.

Föreläsningen den 24 mars 2015 arrangerades av Historiska museet, Riksutställningar, TYP kulturkapital, Judiska museet i Stockholm och Forum för levande historia.

Text: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.