Øvelse gør mester – Kaare Klints møbelskole

Foto: A E Andersen 1944

En utställning om arkitekten Kaare Klint
Design Museum Danmark, Köpenhamn 
140627-150906

Producenter: Annesofie Becker, Martin Christiansen


Utställningen om Kaare Klint, centralgestalt inom dansk möbelkonst, är skapad med stor ömsinthet och förståelse. Bedövande vackert, anser Clara Ålvik, och noterar att goda råd till utställare inte har följts här. Som tur är.

Det underbara med utställningen på Design Museum Danmark är att den är som en checklista över hur man inte ska göra en utställning. I alla fall om man ska följa de råd som jag fick lära mig som ung utställningsproducent; att inte bara ställa föremål i montrar, inte skriva långa texter, anpassa utställningens innehåll så att alla förstår och alltid utgå ifrån användarnas behov. 

I skriften Utställningens Anatomi, utgiven av Riksutställningar och Forum för utställare 2010 finns långa checklistor, förmaningar och no-no´s. Här betraktas arkitekter genomgående med misstänksamhet, då de står som representanter för en ”estetikens tyranni”: ”Man ska aldrig generalisera, men det är väl inte alltför förargelseväckande att påstå att en del arkitekter ibland har haft svårt att ta till sig användarsynpunkter”, förklarar boken.

Ju mer jag lär mig om utställningar, desto tydligare blir det att en utställning har så mycket mer att ge – det handlar inte långt ifrån alltid om att förklara och lära ut kunskap till en förmodad besökargrupp. Utställningsmediet medger oändliga möjligheter att förtrolla, begeistra, mystifiera och inspirera – vilket för mig tillbaka till utställningen om Kaare Klint.

Det är en utställning med föremål i montrar, med väldigt långa texter som kräver en tämligen gedigen förkunskap, med konstnärliga installationer varav vissa inte tagit hänsyn till ”användarsynpunkter” – men med ett så genuint genomarbetat, harmoniskt, vackert och spännande tilltal i såväl form som innehåll, att man som besökare bara måste bli förförd, hänförd och nyfiken.

Foto: Pernille Klemp

Utställningen är producerad av Annesofie Becker och Martin Christiansen. Becker har gjort några av de mest intressanta utställningarna i Norden, som den numera smått legendariska Museum Europa på Nationalmuseet i Köpenhamn 1993 och Memento Metropolis, som visades i Köpenhamn 1997 och Stockholm 1998.

Becker och Christiansen ger uttryck för en förståelse och ömsinthet för utställningens huvudperson, vilket avspeglar sig in i minsta detalj. Detta är helt enkelt en bedövande vacker utställning.

Arkitekten Kaare Klint (1888-1954) presenteras som den danska möbelkonstens ”grand old man”. Klint utövade ett betydelsefullt inflytande på danska arkitekter och formgivare och var lärare för de mera namnkunniga modernisterna.

Klint själv stiger fram i utställningen som en prövande och genuint vetgirig människa som förkroppsligar utställningens undertitel – Övning ger färdighet. Klint drivs av en övertygelse om att all formgivning är en praktik, att allt skapande av form kräver en pågående interaktion mellan handen och tanken. Han är lärare, arkitekt och formgivare men främst är han en sökande människa, fast förankrad i själva hantverkets ideologi, som ständigt undersöker relationen mellan kroppen och rummet. 

För att citera utställningstexten: “Klint er både kunstner og arkitekt, både kunsthåndværker og industriel designer, både traditionsbunden og moderne, både rationel og sanselig, både æstetiker og streng funktionalist. Han er både og.”

Foto: Pernille Klemp

Utställningen inleds symptomatiskt med ett stort grönt skåp som innehåller museets arkiv för förebilder och exempelsamling. Samlingen består av fotografier och teckningar på detaljer, byggnader, tekniska lösningar. Klint, själv son till en arkitekt, P.V. Jensen Klint, var oerhört medveten om att vi inte börjar i tomma intet utan bygger vårt kunnande på vad andra tidigare har skapat. Arkivskåpet tronar i utställningen som en symbol för inspiration, för dialog med andra, för kunskapsuppbyggnad – ett arkiv för en sökare som inte nöjer sig med mindre.

För att citera utställningstexten: “Et forbillede er ikke et ideal eller et idol, men et eksempel på hvordan det kan gøres.”

Det första objekt som möter besökaren är Stol nr 19. Den finns utställd i två exemplar, först en prototyp och så den färdiga stolen. Stolen, den så kallade Faaborgsstolen, är till sin karaktär främst en klassicistisk stol enligt den gamla skolan, men som i sin enkla och avskalade form utgör en vändpunkt i dansk möbelkonst och betraktas som den första moderna ikonen.

Utställningen i sig är också en undersökning av konstnärliga processer. Kuratorerna bjöd tidigt in en grupp bestående av författare och konstnärer att vara en del av framväxten av utställningens form och innehåll. Här vill jag nämna tre verk/installationer som blev resultat av denna process. Författarna Amalie Smith och Morten Søndergaard har gjort en mycket stilig, introducerande fotovägg som inleder hela utställningen. Väggen består av olikfärgade väggfält, fyllda med fotografier från Klints olika verksamhetsområden. möbler, museer, kyrkor, hus, landskapsarkitektur. Varje fotografi kan hakas ner och på baksidan kan man läsa mer om vad fotografiet föreställer. 

Kompositören och DJ Mike Sheridan har skapat ett ljudverk, inspelat i Grundtvigs kyrka, som ritats av pappa Klint, och färdiggjorts av Kaare. Ljudet speglar en stillhet, som ett eko, ett intrikat mystiskt ljud, som samspelar fint med ett videoverk av koreografen Tim Rushton och filmfotograf Steen Møller Rasmussens. De har utgått från Klints mätmetoder och videon visar en dansare som interagerar med en stol och en tumstock. Dansaren undersöker sin kropp i rummet, i relation till måttstocken, stående, sittande – i en stillsam men ständigt pågående rörelse. Kopplingen mellan kroppen och rummet blir en sinnebild över arkitektens ständiga utmaning i skapandet av form. 

Men utställningen är mer ändå, den når in i museets hjärta. Design Museum Danmark är nämligen ett museum av Kaare Klint. Den gamla sjukhusbyggnaden på Bredgade från 1754 donerades till dåvarande Kunstindustrimuseet runt 1920. Klint fick det praktiska ansvaret att omvandla det till ett museum och ritade all inredning till museet. I utställningen har man genomgående använt sig av hans formgivna teakträmontrar. Klint bodde själv på museet till sin död 1954. Utställningen är därför inte bara en utställning om Klint, utan också en utställning om museet självt. Man kunde önska, att museet väljer att göra utställningen permanent. Det känns i ryggmärgen att Kaare Klint har hittat hem.

Design Museum, Köpenhamn

Avslutningsvis, vilken tur att utställningens kuratorer inte följt råden i Utställningens Anatomi. Att föremålen är helt centrala i utställningen. Att besökaren förväntas vara nyfiken och intresserad nog att läsa de långa, men välskrivna och intressanta texterna. Att de konstnärliga installationerna smyger sig inpå betraktaren, snarare än att de basuneras ut. Att utställningens arkitektur får ta plats i rummet. Utställningen Kaare Klint är en utställningens poesi, en hyllning till den klassiska utställningen, i en uppdaterad form. Tack och lov att det fortfarande finns plats för utställningar av den här karaktären i våra museer.

Text: Clara Åhlvik
CÅ är utställningsproducent.