Marinmuseum i Karlskrona utsågs i våras till Årets museum, vilket givetvis är en direkt uppmaning till alla som intresserar sig för museibesök att boka en resa till Blekinge. Pia Cederholm gjorde precis det och hon blev inte besviken.
Äntligen! vill jag utropa efter att i alltför många artiklar ha klagat över ödsligheten på svenska museer. Vandrar man ofta ensam genom ekande utställningsrum kan man lätt få för sig att man är den enda i världen som bryr sig om gamla grejer i montrar. Men när jag besökte Karlskronas Marinmuseum sista söndagen i maj, alltså före semestertiderna, var det fullt av folk i de rymliga lokalerna. Stämningen var glad och entusiastisk, ja nästan festlig, och säkert hängde det samman med att det blir roligare när vi är många som delar en upplevelse. Marinmuseum tycks faktiskt vara rätt dimensionerat för sin stora och mycket intresserade publik.
Jag hade kommit till Karlskrona för att utröna varför Marinmuseum lyckats så väl med sitt kulturhistoriska uppdrag att det utsetts till Årets museum. Redan variationen bland besökarna antyder något om framgångsreceptet. Den här dagen gästades museet bland annat av skåningar, stockholmare och blekingebor, av ett medelålders franskt par, en polsk skolklass, ett par tysktalande motorcykelkillar, en familj med sydamerikansk bakgrund där barnen svarade sin spansktalande pappa på svenska och en grupp italienska barn runt en kvinna som försökte hinna översätta instruktionerna för fartygsmanövrering. Det här verkar vara ett besöksmål som passar alla.
Inne i en av de många (jag räknar till arton) utställningarna finns skyltar med finurliga frågor uppsatta i barnvänlig höjd och på fyra språk: svenska, engelska, tyska och polska. Den rationella lunchbuffén har gott om sittplatser i två plan. Även personalen är dimensionerad för en stadig publiktillströmning. Vid fartygssimulatorn står en tjej redo, i sjömansverkstaden sitter en ung man som väntar på att få assistera kreativa barn och vid landgången till den jättelika ubåten Neptun välkomnas jag av två stiliga herrar i uniform. Servicen till besökarna är faktiskt fulländad, både i museet och från hemsidan där man numera även kan ladda ner en helt ny app med ”dramatik, ljudeffekter och oväntade historier” som guide inför besöket.
Just här på Stumholmen i örlogsstaden Karlskrona vore det vansinne att inte ha ett marinmuseum, så indränkt som platsen är med historia. Samlingarna sträcker sig tillbaka till 1752, då den första modellkammaren invigdes för att härbärgera och visa upp några av de teknologiska underverk som sjöfarten alstrade. De marina föremålen, från fartygsritningar och sjökort till modeller och allt mer avancerade navigationshjälpmedel, är ju också så vackra. Teknik möter estetik och exponeras i utställningarna mot en fond av pedagogiskt förklarad historia. Det är oupphörligt fascinerande med dykarklockor, skeppsmask, Mercators projektion och ett 1600-talsur som fiskats upp från det sjunkna skeppet Kronan och ur sin tillvaro som oigenkännlig klump frigjorts från seklers hårda skorpa, rengjorts och även röntgats så att man ser de små exakta kugghjulen.
Det övergripande intrycket på museet är fräscht, vackert och gediget, som ett livligt nöjesfält fast med gung och snurr för intellektet. Och ingen behöver heller frukta att segla vilse i några krutröksdimmiga minnen från fornstora dar. Trots eller tack vare sin historia som Sveriges marinmilitära huvudstad håller museet distansen: hantverket, uppfinningsrikedomen, uthålligheten kan vi beundra, men krig är ändå mest elände som i slutändan nyttar till ingenting. Under perioden 1521–1814 deltog Sverige i 31 olika krig som tvingade fram allt skarpare vapen, kostade pengar och människoliv och ledde till förlusten inte bara av stormaktsväldet utan av alla ambitioner på ”Dominium maris Baltica”, herravälde över Östersjön. I dag guppar vi hjälplöst omkring i efterdyningarna av det kalla kriget och kan inte göra mer än hålla andan.
Hösten 1981 var jag en lagom smart femteklassare med uppgift att skriva en uppsats om den ryska ubåten U137 som gått på grund i Karlskrona skärgård. Då gjorde jag så gott jag kunde men det är först nu under besöket på Marinmuseum som jag anar något av hur illa det kunde ha gått. Den svenska neutralitetspolitiken är sannerligen ett vågspel! Inget medium kan visa och förklara sådana komplexa skeenden bättre än en museiutställning, och jag har svårt att tänka mig en mer lyckad utställning i ämnet än Ytspänning – kallt krig i Östersjön 1979-89.
Ytspänning är en utställning som verkligen imponerar. Vilken lektion i svensk samtidshistoria! Den är hårt spänd kring sitt fasta tema, med den diskreta taggtråden hotfullt rullande uppe på muren och en hel vägg med spegelmissiler. Estetiken är nästan överväldigande, färgstämd i en skala från militärgrönt till havsblått och med vinkelställda bildskärmar där filmerna samspelar med varandra i en ständigt pågående debriefing. Vad var det som hände? Hur tänkte vi, vad kände vi? Man bara måste sätta sig ner och lyssna till Thorbjörn Fälldin, Ingvar Carlsson och en rad andra som var med när det begav sig.
Den moderna diplomatins stormar kontrasterar i Marinmuseum effektfullt mot ett krigiskt förflutet där Sverige var en offensiv stormakt som hissade blodsflagg och anföll. I ett möjligen något tveksamt inslag får besökaren själv sikta och avfyra kanonaden mot ett danskt fartyg. När man träffar skakar golvet, det stackars animerade skeppet sjunker och patriotiskt jubel utbryter. I verkligheten var det dock ofta tvärtom: Sverige satsade för allt vad tygen höll och fick storstryk av danskar eller ryssar. ”Från stormakt till periferi” lyder en av de talande rubrikerna på en skylt.
Om jag utnämner Ytspänning till Marinmuseums förnämsta utställning blir det intressant att jämföra den med den väldiga Ubåtshallen, invigd förra sommaren och sedan dess museets stolthet. Visserligen är Ubåtshallen, som byggts ihop med museet genom en kopparglänsande korridor, mer imponerande på sitt sätt, men den utställningen är inte alls lika fokuserad kring en sammanhållen berättelse som Ytspänning är. I Ubåtshallen görs i stället enskilda och mer allmänna nedslag från åren mellan 1904 och 2014.
I centrum står de båda ubåtarna HMS Neptun och den blygsammare Hajen, svenska flottans allra första ubåt från 1904 som byggdes för ett eventuellt krig mot den upproriske unionsbrodern Norge. I taket ovanför antyds en vattenyta. Det är lite synd att det är mörklagt men jag begriper att det är en eftergift åt suggestionen, annars skulle man ju inte inbilla sig att man befinner sig i havets djup när man kliver ombord på Neptun.
Att få se en riktig ubåt från insidan har inte varit många förunnat men nu är det alltså möjligt för vem som helst. Neptun är en helt modern ubåt, 50 meter lång och närmare tusen ton tung. År 1981 deltog Neptun i dramat kring U137, redo att avfyra sina missiler om situationen skulle trappas upp. Nu utgör ubåten Sveriges största inbyggda museiföremål, om man undantar regalskeppet Vasa. Undrar du hur något så stort och hemligt har hamnat på museum? Hela historien kring Neptun återges förstås på Marinmuseums hemsida.
Marinmuseum rymmer som sagt många utställningar och de går sömlöst över i varandra på ett sätt som berikar upplevelsen. Jag hade nog tvekat att lägga en så allvarstyngd utställning som Ytspänning precis före barnens del med lekplats, verkstad, fartygssimulator, kryp i luckor och balansgång och frågesport. I själva verket är det smart. Barnen kan skynda genom Ytspänning till skepp och skoj medan vuxna och tonåringar kan dröja sig kvar i historierna om yta, spänning och avspänning under det kalla kriget.
Det är uppenbart att många verkligen hittar hit till Marinmuseum, av väldigt olika skäl, och att vi stannar i flera timmar för att fördjupa oss i sådant som Constantias eller Birger Jarls förlisning, den lyckade insamlingen till pansarbåten Sverige under första världskriget, världens första tryckta sjöatlas (dessvärre för stor att ha ombord), konsten att mäta hastigheten till havs med spottlogg, muskedunder och änterpikar i rustkammaren, den märkvärdiga pusikanen (21 avkortade pistolpipor som avlossades i följd) eller galjonsfigurerna Dristigheten, Svea, Minerva, Saga, Äran, Försiktigheten och alla de andra som ståtar i den luftiga och ljusa Galjonshallen.
Jag tror aldrig att man blir för gammal för att fascineras av de nästan levande dockor i naturlig storlek som hetsigt hojtar på kanondäcket eller dioramat i miniatyr där en vrålande stackare får benet amputerat utan bedövning. Livet till sjöss var ohyggligt ibland, med skador, sjukdomar, hårda kroppsbestraffningar, lort och löss.
När jag lämnar Marinmuseum är det med känslan av att jag snart vill komma tillbaka. Det finns så mycket mer att se och upptäcka och lära sig om. Och trots att museet återkallar så många ohyggligheter ur det förflutna mår man som besökare alldeles prima där man vandrar mellan det hisnande djupet och ytans brusande faror, mellan glödheta krig och iskall tystnad. Märkligt, eller hur?
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
