En myndighet för gestaltad livsmiljö med uppdrag att arbeta med pedagogik, forskning och utveckling. Det blev svaret på utredningen om ArkDes framtid. Samlingarna från Arkitektur- och designcentrum hamnar på annat håll och utställningsverksamheten svävar i luften. Ingen bra lösning, menar Gunilla Lundahl, som drömmer om helt andra sätt att samla, vårda och visa tingen omkring oss.
Behöver vi fler designmuseer, designcentra, designscener? Nej, kom Rem Holhaas, den holländske/globale arkitektstjärnan, fram till i sitt utredningskontor, när Amsterdam stod i begrepp att bygga ännu ett designmuseum för inte så länge sedan. Då hade antalet designscener fyrdubblats bara under de senaste åren.
Kan man tänka sig något annat för att väcka liv i debatten kring tingens bruk och prägel och frågan om meningen med staden? 2006 startade Platform21 som inkubator för ett kommande designmuseum i Amsterdam. Joanna van der Zanden fick i uppdrag att som konstnärlig ledare utveckla ett koncept som skulle bryta upp ramarna för vad ett designcentrum brukar vara. En cylinder på 300 kvadratmeter med högt i tak, ett före detta kapell, och tre års budget gav utgångspunkten. Ett uppdrag inte olikt det Riksutställningar fick för femtio år sedan.
Experimentet avslutades 2009. Pionjärtiden var slut. Arbetsteamet bakom Platform21 lade fram ett förslag till fortsättning – Supermaker, men lyckades inte på en då skakig ekonomisk marknad hitta nog med sponsorer. Nyskapande tankar i spännande gestalt fick söka nya fåror. För projektet hade en stor glashall ritats. Runt den kunde verkstäder, laboratorier och scener i olika format på hjul docka in allt efter behov och tema. Att arbeta med teman utgjorde en av grundtankarna i projektet; arbetet skulle genomföras tvärkulturellt med stor öppenhet för besökarnas roll i görandet. Learning by doing. Uppdraget – att skapa möten och redskap som lär oss förstå och förändra världen till det bättre. Utopi? Nej, bara en fortsättning på det Platform21 påbörjat.
Arbetssättet och filosofin bakom Platform21 fortsatte att leva världen över. Joanna van der Zanden har sammanfattat åren med inkubatorsuppdraget i boken Curatorial Cooking/ The designpractice of Platform21(utgiven 2011 på ArtEZ Press). Den är utformad just som en kokbok och beskriver tolv av de evenemang som genomfördes. Ingredienser, tillredning och resultat. Boken kan beställas och man kan också gå in på hemsidan för Platform21 och ta del av många av utställningarna och evenemangen. Det är generöst och det är roligt genomfört. Boken rymmer också förslag från formgivare från olika delar av världen. Det kanske mest framgångsrika av de realiserade projekten blev Repair Society. Konceptet överfördes strax till New York. Repair Café är en företeelse som håller på att etableras lite här och var. Repair Manifesto från utställningen hade förra året laddats ner över en miljon gånger. Det var dags att tänka om kring vara och värde.
Joanna van der Zanden fortsätter som kurator, föreläsare och idégivare. I oktober i år i Stockholm som föreläsare och inspiratör på Konstfacks påbyggnadskurs ”Organising Discource” som för tredje året i rad anordnats för professionella för erfarenhetsutbyte och studier och för att arbeta med experimentella, undersökande och kritiska praktiker kring arkitektur, design, konst och konsthantverk i en offentlighet.
Under en oktobervecka landade kursen på Ringvägen 141 i Föreningen för en Framtida Arkitekturs lokaler med avsikt att pröva vad begreppet Repair Society skulle kunna betyda i den omgivningen – med inspiration från Platform21. Kursdeltagarna startade diskussionen genom att ta kontakt med omgivningen, ordna föreläsningar, bjuda in till middag och avsluta med ett litet repaircafé innanför skyltfönstret.
Joanna van der Zanden berättade om sina aktuella engagemang som omfattar både att utveckla begreppet reparera och dess konsekvenser för synen på tingen omkring oss och även om det pågående interaktiva utställningsprojektet Reinventing Happiness i dialog med psykologen Paul Verhaeghes bok Identitet. För henne är själva utställningen det pågående arbetet med att granska ett tema ur så många vinklar som möjligt. Upptäcka uppleva. Konstnärer, vetenskapsmän, tänkare, lekmän, formgivare och hantverkande arbetar tillsammans i spontana möten.
Ett av de första projekten handlade om vad den virtuella verkligheten gör med vårt seende och vår verklighetsuppfattning. Fantasins möjligheter och det bedrägliga både i våra sinnen och våra apparater. Hacking Ikea blev en stor succé, som fortsatte i webbsidor som Ikea ansträngt sig för att stämma. Hur kunde Ikeas budskap omvandlas till personliga påståenden i exempelvis en Ikeadans, Ikeavisa eller Ikea workout? Med hjälp av besökarna byggde leklystna formgivare upp några frukostmaskiner. Material till utställningarna söktes både i oväntade material och på webben.
För projektet Folding med dess matematiska och kreativa utmaningar hittade arrangörerna på nätet mer än 1000 förslag på hur pappersflygplan kan vikas. 55 meter modelljärnväg lades ut. Villiga fick var sin meter för att gestalta sitt paradis. Återigen livgivande möten mellan hobby och fackkunskap. Kunskap ur olika källor. Många projekt tog fatt i det vardagliga. Hur det kan hanteras på ett roligare och annorlunda sätt.
I boken sammanfattar Joanna van der Zanden sina ambitioner i fem rubriker och med polariserande begrepp, klargör vad hon vill komma till och vad hon vill bort ifrån.
*museum – platform exhibit – explore object – subject
*experts – enthusiasts collect – share taste – meaning
*normal – odd linear – crossroad lecture – dialogue
*serious – playful passive – responsive products – tools
*educate – catalyst solo – connect design – skills
Så kom diskussionerna igång kring tingen och staden, det byggda och det tänkta, dess strukturer och resultat. Berättelserna nystas upp kring vad ting representerar. Kring ”Waste Makers” som Vance Packard skrev om redan på 1970-talet och den identitet och tillhörighet som ett varsamt bruk kan skänka.
Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.
