Cecilia Jacobsson kåserar i varje nummer av UEForum om sina upplevelser i Stockholms museivärld. Den här gången har väninnan och hon besökt två utställningar i Gamla stan, två mycket olikartade utställningar men med en gemensam röd tråd: textil, stil och identitet.
I filmen Taikon berättar Rosa Taikon om systern Katarina, och vi möter henne igen på Forum för levande historia i Gamla stan, där Beata och jag inleder höstens utställningssäsong.
Forum för levande historia kom till när det gick upp för dåvarande statsminister Göran Persson att bara 66 procent av de svenska ungdomarna var säkra på att Förintelsen verkligen har ägt rum. Sedan 2003 har man försökt sprida ljus över judeutrotningen och andra skamfläckar i det förflutna – och i samtiden.
Uppdraget är att verka för alla människors lika värde. Målgruppen är skolelever, men till lokalerna på Stora Nygatan hittar varje dag också en 20-30 ”vanliga” besökare.
Den aktuella utställningen handlar alltså om romer. Vi är romer – möt människorna bakom myten heter den. Kanske skulle den ha hetat ”Vi är svenska romer” i stället? Några berättelser från de EU-migranter som tigger på svenska gator och torg (och även vid tunnelbanestationen några kvarter härifrån) får vi inte här. Det är i stället Rosa Taikon, Soraya Post, Hans Caldaras och andra kända och okända romer som vittnar om fördomar och utsatthet – och sammanhållning.
Jag fäste mig vid Bagir Kwieks ord, som är som en prosadikt:
”Så länge jag kan komma ihåg
har man blivit bemött
som den värsta sortens avskum.
Till slut börjar man strunta i allt.
Du ger upp dina drömmar,
ditt hopp och dina önskemål
om hur du vill att framtiden ska bli,
för du ser att du inte har en chans.
Detta är problemet bland många romer.
Du blir den de förväntar sig.
Och det gör att vi tyr oss till varandra.
Men det är en del i att det har blivit myter om oss.
Ingen vet någonting om oss,
och vi berättar inte om oss själva.”
Bagir Kwiek nämner också stolt att hans äldsta dotter jobbar och pensionssparar. Vackert så.
Innan vi lämnar Forum för levande historia synar vi en finskromsk kjol i sömmarna: den är sydd av sammanlagt 23-27 meter tyg, svart bomullssammet plus foder, och väger mellan sex och tio kilo.
Kläder av en helt annan sort möter vi på Kungliga slottet, som visar The Lilian Look: prinsessan Lilians klänningar. Fjäderlätta kreationer till en nätt liten dam. Tidlös elegans för en kvinna som också kunde skoja till det, som med en sanslös silversak med nyårsklockor till som hon hade till millennieskiftet.
– Jag såg henne på Ulla Winbladh en gång. Hon lunchade med några andra välvårdade damer och hade en ljusblå dräkt, berättar jag för Beata.
Vi faller i trans över en plisserad långklänning, där det också har gått åt mycket tyg, men knappast 23-27 meter väl? Elizabeth Wondrak heter designern bakom Lilians Nobelklänningar, varav några visas här. Man får också se skisser till vissa av klänningarna och foton av hur klänningarna såg ut på, vilket är roligt.
Men vi har svårt att skaka av oss förtreten över att det kostar 150 kronor på slottet. Det är väldigt mycket för en inte särskilt omfångsrik utställning, och de andra delarna av slottet har vi redan sett flera gånger (Beata har till och med varit guide där en gång i forntiden). På Forum för levande historia var det gratis.
– Men där sysslar de ju med indoktrinering, invänder kanske någon.
Då får jag lust att svara:
– Ja, men det gör de väl på slottet också.
Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.