Hela världen brinner
Upplandsmuseet, Uppsala 160205–160821
Idé: Kjell Åke Hansson
Producent: Annmari Kastrup/Actit
Formgivare: Anders Rabenius/R.A.B.B.E
Astrid Lindgrens krigsdagböcker 1939–1945 ligger till grund för utställningen Hela världen brinner som nu visas på Upplandsmuseet. Inger Hammer recenserar en engagerande och angelägen utställning, mer aktuell i dag än man någonsin skulle önska.
”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!” skrev Astrid Lindgren den 1 september 1939, dagen när andra världskriget bröt ut. Det var också den dag då hon började skriva ner sina tankar och funderingar kring vad som hände i Europa, men även kring vardagliga ting i Stockholm i skuggan av det som skedde i den stora världen. Sjutton dagböcker lämnade Astrid Lindgren efter sig i en spånkorg.
Krigsdagböckerna, som nu finns samlade i en bok, är utgångspunkten för utställningen Hela världen brinner, där såväl citatet som spånkorgen finns med. Utställningen öppnade första gången i maj förra året, 70 år efter krigsslutet, och har visats under hösten i kulturcentrum Näs intill Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby. Nu startar en turné runt landet med början på Upplandsmuseet i Uppsala. Där kan man se den fram till 15 maj. Upplandsmuseet har även kompletterat utställningen med en lokal del om situationen i Uppsala under krigsåren.
Utställningen handlar i grunden om civilkurage och den enskilda människans ansvar. Den har kommit att bli skrämmande aktuell. När utställningen planerades hade vi ännu inte sett de strömmar av människor som i dag flyr till Europa och Sverige.
En decimeterstor modell av Astrid Lindgren möter först i utställningen. Hon sitter med sin anteckningsbok vid ett skrivbord belamrat med tidningar. Oscar Nilsson har gjort den fina porträttlika modellen. Den är placerad i centrum på en sockel i ett runt rum med röd matta och begränsat av röda tygvepor.
– Det var en utmaning att hantera bilden av Astrid Lindgren. Vi ville sätta fokus på hennes starka engagemang för politiken, men för den skull inte glömma vår sagomor. Och bilden av Astrid Lindgren har förändrats för mig. Jag ser henne i dag som en landsmoder, som tar ställning, som upprörs och som uttrycker hat, ilska och förtvivlan, sa Annmari Kastrup, utställningens producent, i sitt öppningstal.
Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, uttryckte helt i sin mammas anda: ”Men det fick ju inte bara bli en ’fasaberättelse’ eller nån ’pinoskildring’! Och man känner igen Astrid Lindgrens humor och ironi, hennes drastiska formuleringar och seriösa blandning av stort och smått i dagböckernas texter.”
Utställningen för oss in i samtiden. Vi möter åtta personer som flytt till Sverige undan krig, terror och galenskap, och som berättar om sina erfarenheter. De representerar såväl finska krigsbarn från 40-talet som ensamkommande flyktingar i dag. De talar till oss från skärmar i ögonhöjd. Rummet vilar i dunkel och i skuggan av en skara svarta sorgfåglar, vilket förstärker allvaret och gör att mötet känns som ett förtroligt samtal. Den som vill kan lyssna i hörlurar, men berättelsen finns också att läsa i undertexter.
Nästa rum, med stora porträtt av de ledande figurerna under andra världskriget på väggarna, innehåller all den information, som i en utställning för ett par decennier sedan hade upptagit ett oändligt antal skärmväggar. Nej, det stora bordet med pekskärm innehåller betydligt mer! Här kan man på en tidslinje välja ett datum och läsa Astrid Lindgrens anteckningar den dagen. Men inte bara det. Man kan också plocka fram texter, bilder, ljudfiler och filmer som svar på frågor om stort och smått rörande Astrid Lindgren men också Stockholm och världen 1939-1945. Ingen konst att navigera för de yngre besökarna, men jag ser många äldre som inte självklart förstår hur man handskas med pekskärmen. Ändå är den oerhört pedagogiskt och logiskt uppbyggd. I rummet finns en läshörna med en 40-talsfåtölj och läslampa, där man kan slå sig ner och fördjupa sig i boken med Astrid Lindgrens samlade krigsdagböcker.
Utställningen är befriande ren från texter på väggarna utöver en välkomnande inledning, samtidigt som den ger möjlighet att ta del av all den information och alla de berättelser man vill och klarar av. Det går säkert att gå runt hela utställningen på en kvart och få behållning av den, större är den inte, men för den som är intresserad och vill fördjupa sig finns det material som räcker för flera dagars besök.
En betydande del av utställningen upptas av den så kallade Räddaktionen, där besökare uppmanas att bidra genom att svara på frågor som Vad skulle kunna få världen att sluta brinna? Är människan av naturen god eller ond? Har du eller någon i din omgivning upplevt krig på nära håll? Vad är det största hoppet för världen? För tankar och reflektioner kan man välja att skriva på en gammal skrivmaskin, på en dator eller på en stor svart tavla. Den som hellre vill framföra sina åsikter muntligt kan välja en videostudio. Ytterligare utrymme för interaktivitet erbjuds genom utställningens hemsida. Utställningen är översatt och finns tillgänglig på engelska och tyska.
Många barn och ungdomar har deltagit i arbetet med Hela världen brinner. En innehållsrik utställningskatalog med intressant och aktuellt material har helt och hållet producerats av gymnasieelever från mediaprogrammet på Vimmerby gymnasium, och de står för såväl text som illustrationer och formgivning i häftet.
Karin Nyman öppnade utställningen, klippte ett rött band och utbrast:
– Å, vad Astrid själv hade tyckt att den var bra!
Det gjorde även jag.
Text och foto: Inger Hammer
IH är frilansskribent med ett förflutet som utställningsproducent på Riksutställningar.
