När Nefertiti lämnade Egypten

Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna
Ove Bring
Atlantis, 2015

---

Många av världens museer dignar av kulturskatter som mer eller mindre olagligt rövats från sitt ursprungsland. Man kan argumentera för att museerna ska behålla föremålen för att på så sätt bevara dem som globalt världsarv eller tvärtom hävda att de bör återlämnas i syfte att återskapa ett förlorat sammanhang. Wilhelm Östberg läser en redogörelse som kunde ha varit riktigt spännande om detaljerna varit korrekta och om författaren inte förväxlat moral med juridik.

Juridikprofessorn Ove Brings bok Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna är en bred översikt av rättsläget för föremål som ofrivilligt hamnat i en annan del av världen och som de ursprungliga ägarna kräver tillbaka. Här redogörs för de olika konventioner som reglerar hur kulturarv ska skyddas och man får inblick i förhandlingar som förts. Det finns också historiska tillbakablickar.

Gravar har plundrats, krigstroféer förts bort, föremål smugglats från arkeologiska utgrävningar, svek, övergrepp och kommers. Kulturskatter har räddats undan förstörelse och föremål återförts. Visst kunde man vänta sig livfulla skildringar av all denna dramatik? Författaren föredrar emellertid juristens neutrala prosa. Boken är mer översikt och exempelsamling än engagerande läsning. Synd, tycker jag. Andra kan säkert tycka att den nyktra hållningen både är på sin plats och en styrka.

Aten har sedan 1835 krävt tillbaka den marmorfris från Akropolis som engelsmännen under det första decenniet på 1800-talet förde till London. En del minns säkert tv-bilderna från 1983 hur den dåvarande grekiska kulturministern Melina Mercouri föll i gråt inför Parthenonfrisen på British Museum. De var ”på fel plats och i fel land”. Parthenon är en nationell symbol för Grekland och det smärtar att ett annat land förvaltar viktiga delar av det.

British Museum för sin del hävdar att skulpturerna sedan länge övergått till att bli ett globalt världsarv och att det är väldigt lämpligt att visa dem just på British Museum som varje år tar emot över sex miljoner besökare. Dessutom anser man att eftersom skulpturerna funnits i England i 150 år har de nu också blivit del av ett brittiskt kulturarv, ungefär som vi anser att Silverbibeln och Djävulsbibeln hör hemma i Sverige, trots att de erövrades under tveksamma omständigheter i Prag 1648. Ove Bring redovisar argumenten för och emot ett återlämnande av Parthenonfriserna och de förhandlingar och diplomatiska utspel som förevarit. Det finns goda skäl för den grekiska ståndpunkten, liksom för den universalistiska tanken att vi alla gemensamt äger det förflutna.

Efter en genomgång av de många turerna kring hur Parthenonfrisen hamnat på British Museum kommer Ove Bring till slutsatsen att England nog kan sägas ha laglig rätt till frisen. Men, argumenterar han, eftersom det förekom både mutor och övertolkning av de juridiska handlingar som medgav att föremålen skeppades till England finns det ett ”moraliskt underskott”. Det gör att British Museum borde nöja sig med att visa gipskopior och låta originalen förenas med den del av frisen som finns kvar i Aten. ”Och miljontals besökare skulle i Akropolismuseets ljusa gallerier kunna uppleva en antik helhet, återskapad i sin ursprungliga miljö”.

Juridik eller moral, ”borde” och ”får anses” – det finns inte en sanning utan varje återförandefall måste diskuteras utifrån sina egna förutsättningar. Det är det Ove Bring gör över nästan 300 sidor.

För den som någorlunda följt diskussionerna om Parthenonfrisen, Rosettastenen, Döda havsrullarna och andra uppmärksammade debatter är det väl kända fakta som Ove Bring återger. Han skildrar hur konstverken genom olika historiska omständigheter i flera fall förts mellan olika länder innan de till sist hamnade på sin nuvarande bestämmelse och det är kanske något mindre känt. Här finns också en lång rad fall som är mindre beaktade, Venus från Kyrene (Libyen), ashantifolkens gyllene pall (Ghana), obelisken i Aksum (Etiopien), träskulpturen Pukaki (maori, Nya Zealand) och många fler.

Nefertitibysten på Neues Museum i Berlin lockar fram en något mer livfulla prosa hos Ove Bring. Han betraktar drottningens ”långa smäckra hals, den blågröna huvudbonaden med inslag av guld och rött, halsbandet som tar upp samma färger, den ljusbruna huden, de rödbruna läpparna och de sobert svärtade ögonbrynen”. Han redogör för hur den 3 300 år gamla skulpturen hamnade i Tyskland efter att en egyptisk förman, Ahmed al-Sanussi som arbetade för en tysk arkeologexpedition, år 1912 hade hittat den och hur forskarna sedan förhandlade med brittiska, egyptiska och franska institutioner innan bysten till sist troligen smugglades ut ur landet.

Ett drygt decennium senare ställdes Nefertiti ut i Berlin för första gången. När bilderna av bysten spreds kom snart egyptiska krav på återlämnande. Tyska museimyndigheter gjorde som andra: försöker förhala frågan så länge som möjligt. Nu har den arabiska våren och händelserna som följde på den gjort att återförandefrågan inte är lika akut. Men, skriver Ove Bring, ”en opartisk utredning om händelserna 1913 behövs lika mycket nu som tidigare”. I klartext: Berlin mörkar och just det stärker Egyptens krav. Det gick nog inte rätt till 1913 när Nefertiti lämnade Egypten.

Kontroverserna om var föremålen hör hemma kan lära oss något om museernas bild av sig själva som osjälviska vårdare av kulturarv, en bild som kontrasteras mot historien om hur de deltagit i koloniala projekt och in i modern tid ertappats med skumma transaktioner. Ove Bring berättar till exempel om hur Gettymuseet i Los Angeles 2005 anklagades i en italiensk domstol för att ha köpt stulna antikviteter och två år senare fick återlämna 40 föremål, bland annat en staty av Persefone (under lång tid trodde man att den föreställde Afrodite och det är så skulpturen är känd i litteraturen) som olagligt hade grävts upp 1970 på Sicilien. Året därpå tvingades museet återlämna en makedonsk begravningskrans i guld från 400-talet f.Kr. till Grekland. I samma veva återlämnade Boston Museum of Fine Arts 13 föremål till Italien. Att en del museer varit engagerade i skumraskaffärer är alltså inte bara något som hände för hundra år sedan.

Det som också fortsätter är stölderna i samband med krigshandlingar. Ove Bring berättar om hur Nationalmuseet i Damaskus under Irakkriget plundrades av en folkmassa och så många som 170 000 föremål kan ha burits iväg, men också hur man kunde få igen många föremål genom att utlova amnesti (”vi ställer inga frågor”) och genom att FN:s säkerhetsråd antog en resolution som förbjöd handel med irakiska föremål som kunde misstänkas vara stulna. Föremål återsändes från Australien, Schweiz, Storbritannien, Syrien, USA och Tyskland. Men det är klart att Irak har drabbats av en väldig förlust av föremål från Nationalmuseet och från arkeologiska utgrävningar runt om i landet. Lägg till detta medveten förstörelse av kulturarv som muslimska fundamentalister gjort sig skyldiga till exempelvis i Afghanistan, Mali och Syrien. Det är många situationer som konventionerna om skydd av kulturföremål inte rår på.

Ove Brings perspektiv är juristens. Det är internationella konventioner, domstolar och förhandlingar. Maktförhållanden skyms av protokoll och tillståndsfrågor. Direkt besvärande blir detta i avsnittet om nazisternas stölder av judisk egendom. Här beskrivs ingående Görings och Hitlers privata intressen av att bygga upp väldiga konstsamlingar och hur särskilda konstkommandon organiserades för att plundra judiska familjer. Vi kan läsa om Görings ”svaghet för dukar med nakna kvinnokroppar” och om olika konsthandlares brist på moral. Men de bestulna skymtar inte ens i utkanten av texten och vi förstår inte hur exproprieringarna var en uttänkt och integrerad del att förinta ett folk. Det judiska arvet skulle utplånas och deras tillgångar konfiskerades för att bekosta själva förintelsen. Ska man skriva om nazisternas stölder av konstsamlingar, bibliotek och arkiv räcker det inte att skildra hur olika nazitoppar tävlade om dyrgriparna.

Bredden, de många exemplen, är ett plus i boken. Men också dess akilleshäl; de flesta exemplen betas av på ett par sidor och då blir det som att skumma på ytan. Man märker det när man dyker ner i detaljerna. Jag ska ge två exempel.

År 2006 återlämnade Sverige en totempåle till haislaindianerna på Vancouver Island, Kanada. 1929 hade en svensk diplomat under tveksamma omständigheter fört den till Sverige. Ove Bring redogör för hur släktingar till dem som ursprungligen hade snidat och rest totempålen kom till Sverige 1991 för att kräva att den återlämnades. Regeringen Bildt ställde sig positiv, beslöt att överlämna totempålen som en gåva och skrev i beslutet att pålen skulle bevaras för framtiden. Mottagarna åtog sig att bygga ett kulturhus med totempålen som centrum. Regeringsbeslutet blev inledningen till ett långt och kreativt samarbete mellan Etnografiska museet och de ursprungliga ägarna till totempålen. Inför att pålen skulle skeppas tillbaka år 2006 fick Etnografiska museet en nyhuggen totempåle som gåva från haislaindianerna. Den står nu utanför Etnografiska museet. Bring avslutar sin redogörelse med att i ”högtidstalen vid pålens ankomst till Vancouver talades det om hur man byggt en vänskap mellan haislafolket och Sverige som nation”.

Men när pålen skeppades iväg fanns ingen byggnad för den och det gör det fortfarande inte. Den förvarades först i en idrottshall och sedan i ett köpcentrum. När utrymmet där behövdes för nya butiker beslöt pålens ägare att den skulle återgå till naturen, så som alltid skett med dessa minnespålar. De stod utomhus och med tiden kom de att förenas med jorden. Nu fördes totempålen till en kyrkogård och vilar där direkt på jorden.

Att totempålen skulle bevaras för framtiden var en svensk åsikt. Mottagarna delade den inte och efter hand ansåg de sig fria att behandla sin påle som de fann gott. Det var väl en god lösning och en lösning som talade om för svenska regeringen att den inte har tolkningsföreträde över en annan nations kulturarv. Samtidigt blev det tydligt att själva meningen med ett museiföremål – som totempålen var under 77 år – mycket väl kan vara just att det ska förändras, att det ingår i en rituell process och inte till varje pris måste bevaras. Vår bild av vad museiföremål är påverkades av det som följde på att de ursprungliga ägarna krävde tillbaka sitt kulturarv.

Att Ove Bring nöjer sig med att säga att vänskapen mellan två nationer utvecklades av återlämnandet av totempålen är så tunt att det helt enkelt blir missvisande. Dessutom: hur hopplöst daterat är det inte att han benämner Nordamerikas ursprungsfolk ”indianstammar”.

Mitt andra exempel på hur Ove Brings diplomatiska redogörelser kan få honom att missa nerven i de fall han diskuterar gäller konstskatterna från kungariket Benin. År 1897 invaderade engelsmännen Benin City i Nigeria, fängslade kung Ovoranmwen, brände staden och beslagtog cirka fyra tusen bronser, skulpterade elfenben och andra föremål. De skeppades till Europa och har sedan dess varit bland de mest värdefulla konstföremålen från Afrika på museer och hos privatsamlare.

Att föremålen rövats från palatset i Benin City råder det ingen tvekan om. Men det skedde innan Haag-konferenserna 1899 och 1907 och formellt är de därmed legitima krigsbyten. Ändå kan det förstås finnas goda skäl att återlämna en del beninföremål.

Ove Bring anser att beninbronserna borde ha återlämnats redan vid Nigerias självständighet. Punkt slut. Ingen av de frågor som medfört att bara få av konstverken faktiskt återlämnats tas upp till diskussion. Vem skulle mottagaren vara: den nigerianska staten, museet i Benin City, kungafamiljen eller kanske de bronsgjutarskrån vars medlemmar under sekler framställde bronserna? Hur skulle föremålens säkerhet garanteras? Att ställa den frågan är inte neokolonialt översitteri utan en motiverad diskussion om det som museifolk brukar kalla ”föremålens primat”, alltså att någon måste tala för viktiga föremåls rätt till vård och säkerhet samt att de ska vara tillgängliga för så många som möjligt. Eftersom föremålen själva inte kan föra sin talan bör deras vårdare vid museerna göra det, menar man.

Detta betyder förstås inte att något föremål aldrig kan lämna ett museum, men museer är historiska arkiv och det ska inte vara lätt att bryta loss föremål ur samlingarna. Ove Brings svepande påstående att Nigeria borde ha återfått alla beninföremålen vid landets självständighet – för övrigt just den period då den illegala utförseln av konstföremål från Afrika var som allra mest intensiv – är så lättsinnigt att det blir ointressant. Det är rimligt att museer världen runt ska kunna visa något av den mest suveräna konst som skapats på den afrikanska kontinenten.

Ove Brings faktakoll vad gäller beninföremålen är inte den bästa. Han skriver att mot slutet av 1800-talet hade Beninriket ”utvecklats till en blodig diktatur där människooffer traditionellt hörde till ordningen för dagen”. Med det påståendet vidarebefordrar han en vandringssägen från den brittiska koloniseringen av Nigeria och fälttåget mot Benin City 1897. Engelska tidningsartiklar vid denna tid handlade om ”en ondskefull, barbarisk kung”, ”kroppar korsfästa i stora träd”, ”ohygglig grymhet och blodsspillan”. Ove Bring återger krigspropaganda som vore de historiska fakta. Det har förekommit rituella människooffer i Benin (av slavar och dömda brottslingar) och de kranier och skelett tidiga resenärer sett, och som gav upphov till bilden av Benin City som staden som ”stinker av död”, är från en avrättningsplats alldeles utanför staden.

Dessutom har författaren dålig ordning på statistiken. Han skriver att det finns 4 000 beninföremål i det etnografiska museet i Berlin. Där finns drygt 500 föremål. Uppskattningen av hur många beninföremål som totalt fördes bort från Benin City 1897 är däremot cirka 4 000. Han påstår att Pitt Rivers Museum i Oxford har 393 beninföremål. De har cirka hundra. (Siffran 393 föremål förekommer däremot i A.H.L.F. Pitt-Rivers katalog ”Antique Works of Art from Benin”, utgiven i London år 1900, där författaren presenterar föremål från sitt privata museum i Farnham, från British Museum och från olika publikationer.) Samtidigt som Bring överdriver hur många föremål som finns utanför Nigeria förminskar han antalet i nigerianska museer. Han skriver att det finns färre än hundra i Nigeria medan det rätta antalet är cirka tusen. Med de felaktiga siffrorna suggererar Bring fram en bild av ett Nigeria utarmat på sitt kulturarv och västerländska museer med ett överflöd de inte vill dela med sig av. Riktigt så illa är det inte.

Precis som i fallet med totempålen blir man undrande inför en del ordval. Här benämner han ett av Afrikas historiskt mest inflytelserika kungadömen som ”denna primitiva statsbildning”.

Nå, det här är anmärkningar mot två avsnitt som inte upptar särskilt stor plats i boken. Ganska gnälligt att då ägna dem så mycket uppmärksamhet i en recension. Eller inte? Det finns en omfattande litteratur om beninkonsten så det är inte särskilt svårt att få detaljerna rätt. Och vad gäller totempålen hade det räckt med ett telefonsamtal till Etnografiska museet för att få veta vad som hänt efter att pålen skeppades tillbaka till Kanada. Omsorg om detaljerna hade tjänat boken väl.

Text: Wilhelm Östberg
WÖ är docent i socialantropologi.