Museums in the New Mediascape. Transmedia, Participation, Ethics
Jenny Kidd
Ashgate Publishing, 2014
Cardiff University, England
Mossigt eller modernt, det är frågan. Är det typiska museet i dag en trögrörlig bevarare av döda människors gamla grejer eller ett angeläget medium i nutidsmänniskans identitetsskapande? Jenny Kidd har undersökt museets roll i vår tid och presenterar sina slutsatser i boken Museums in the new mediascape. Sofie Collin har läst den.
Vilka utmaningar står dagens museum inför i ett ständigt föränderligt medielandskap? Hur kan den nya teknologin användas och vilka etiska dilemman för det med sig? Dessa och många fler frågor ställer sig forskaren Jenny Kidd vid School of Journalism, Media and Cultural Studies vid Cardiff University i boken Museums in the New Mediascape. Transmedia, Participation, Ethics (2014).
Kidd konstaterar inledningsvis att museer är komplexa institutioner. De verkar inom ramen för konservatism och tradition, men måste samtidigt förnya sig för att göra sig relevanta. ”Museet” som koncept är dessutom filosofiskt och definitionsmässigt problematiskt. Vad ska förmedlas och bevaras, på vilket sätt och till vilken publik? Museibesökare är inte passiva mottagare av information utan aktiva meningsskapare. Men hur långt ska museet gå för att involvera besökare i upplevelseprocessen och hur ska de i så fall kompenseras? Kidd menar att deltagande är förenat med en rad etiska dilemman som tas upp i denna bok.
Mot bakgrund av detta så är museet det perfekta objektet i en fallstudie om hur det kulturella landskapet står under förändring, inte minst med tanke på sociala mediers framväxt. Museet är inte enbart en institution som skapar medieinnehåll där information konstrueras i någon mening, det har också som syfte att bevara föremål och göra dem till ”objekt” för en publik som kan tolka dem på olika sätt. Studien har som syfte att problematisera detta faktum och att kasta ljus över museets kommunikativa aspekter utifrån ett kulturteoretiskt perspektiv. På vilket sätt museer kan använda ny teknologi, men även vilka begränsningar detta för med sig.
Boken bygger på empiriska exempel som visar på vilka komplexa utmaningar som dagens museer står inför. I det första kapitlet försöker Kidd förstå museet och på vilket sätt flera parallella historier kan berättas på flera plattformar. Utgångspunkten är att museet inte längre kan begränsa sig till att enbart berätta en historia. Utmaningen blir då att skapa upplevelser som utmanar besökarnas egna föreställningar om ett speciellt fenomen, eller kanske till och med får besökarna att gå därifrån med fler frågor än de fått svar.
Kidd argumenterar för att användandet av flera medieplattformar parallellt gör det möjligt att berätta historier utifrån flera perspektiv och skapa ökade möjligheter för museibesökare att delta. Berättelserna, som delvis konstrueras, kan bjuda in deltagare och utmana dem i deras tänkande.
I kapitel fyra diskuterar Kidd så kallade digitala minnesarkiv och frågar sig vad det är i vår samtid som gör att vi finner personliga historier så tilltalande. Kidd tar upp en rad exempel där museer uppmanat sina besökare att berätta sina historier och dela sina minnen på internet.
Den personliga berättelsen kan ses som ett tillvägagångssätt för individen att praktisera sin identitet och kan fungera som sätt att psykologiskt och socialt ta hand om sig själv. Den demokratiserande potentialen i detta inslag på museer är uppenbar. Kidd citerar kulturteoretikern Stuart Hall som konstaterar att: ”It is through our systems of representation, rather than ‘in the world’, that meaning is fixed” (s. 74).
Museums in the New Mediascape är akademisk till sin karaktär och kräver mycket av läsaren. Referenslistan är lång, nästan för lång. Den är inte tänkt som en handbok för hur museer ska använda sig av sociala medier, utan fungerar snarare som en empiriskt grundad överblick av hur museets utmaningar ser ut i en värld med allt snabbare teknologisk utveckling.
Studien placerar in sig själv i den så kallade Cultural studies-traditionen och är en av de första i sitt slag att utifrån ett kulturteoretiskt perspektiv närma sig museet och se på det som en medial produkt. Den ställer utmanande och relevanta frågor i en tid där mediebruset blir allt starkare och publiken allt mer heterogen. Den personliga berättelsens uppsving i dagens mediala samhälle är möjligen också den fråga som ställer museets vara som institution på sin spets – ska den ha en egen röst och i så fall hur stark?
Text: Sofie Collin
SC är medievetare och skribent.
