Luft och ljus i Signes spår

Längst ner på Gotlands sydspets, omgiven av hav i tre väderstreck och hur mycket himmel som helst, finns Körsbärsgården. Det är en konsthall men också en samlingsplats för kulturintresserade och med en konstverkstad för barn som går utanpå det mesta. Wilhelm Östberg gör ett besök inför årets säsong.

I Körsbärsgårdens blogg kan man läsa konstpolitiska observationer ur glesbygdsperspektiv och följa årstidernas växlingar i Sundre, den sydligaste socknen på Gotland, från vinterstormar till snödroppar till höstfärger. Vi är med när bläcku (tofsvipan) anländer och när kejsarkronorna slår ut. Då är det inte långt till påsk när säsongen på Körsbärsgården inleds. Den kommer sedan att pågå till sista september. 

Vi läsare har redan lite föraning om vad som ska komma för på bloggen har Marita Jonsson rapporterat från Biennalen i Venedig, Vårsalongen, Hudiksvallsgatan, examensutställningarna på Mejan och Konstfack och många andra konstevenemang. Några av de konstnärer hon särskilt uppmärksammat hör säkert till årets utställare.

Vilka är dragplåstren i år? Skulpturutställning med bland andra Maria Miesenberger och Fredrik Wretman, foto av Gösta Reiland (Guldbaggevinnare i år för bästa foto), miniutställning i skulpturgalleriet med Klara Kristalova, retrospektiv med den av Konstakademien i år rikt belönade Evert Lindfors, Björn Erling Evensen (Körbärsgårdens meste utställare, också representerad i Skulpturparken) och ytterligare en hel rad konstnärer innan säsongen avslutas med ett videoverk av SIMKA, alltså konstnärsparet Karin Lind och Simon Häggblom. De båda känner Körsbärsgårdens publik väl sedan tidigare utställningar och de tre egenartade små hus som står på tunna stolpar alldeles invid ingången till Konsthallen. De är byggda av träribbor med mellanrum så att ljus och skuggor skapar ständigt nya uttryck. Varje gång man går in i Konsthallen ger solen, eller gråvädret, dem ett nytt uttryck. Som att husen spelar upp för oss, igen och igen. Man är förväntansfull redan när man går in genom entrén.

På väg mot SIMKAs ljusspelande hus har man passerat fyra väktarfigurer i rostat järn av Sivert Lindblom. Stramt, stiligt.

18 konstnärer har vernissage 2016. Konstpubliken på Storsudret är verkligen bortskämd.

Här fanns en gång en legendarisk köks- och örtagård som textilkonstnären Signe Enström anlagt. I den före detta ladugården sålde Signe sommartid egna växtfärgade textilier och serverade kaffe och hemlagat bröd. Nu står hon i ett hörn av sin trädgård, i röda stövlar, röd klänning, stabbiga ben, näsan i vädret; vi smyger försiktigt förbi henne för att inte trampa fel bland aklejor och kronärtskockor för hon ser ut att vara någon som vet var skåpet ska stå. Jag frågar konstnären Karin Lind, som gjort skulpturen, vad hon ville förmedla när hon porträtterade Signe. ”En stark kvinna, envis, men också skör. Det var det jag hade hört om Signe Enström.”

Signe Enström var född i Sundre 1910 och dog år 2000, 90 år gammal. Talar man med något äldre personer på Storsudret minns de alla Signe – och är glada över att hennes Körsbärsgården finns kvar som ett ställe att samlas på. ”Det är klart att Signe inte kunde ha föreställt sig att hennes lilla gård skulle kunna bli en fantastisk konsthall – men det kunde å andra sidan ingen annan heller. Och nu står hon där i ett hörn av sin trädgård och ser rejält kaxig ut, och det känns väldigt bra”, säger en av grannarna.

2001 tog Marita och Jon Jonsson över. Hon är konstvetare och f.d. länsantikvarie på Gotland och han arkitekt. Trädgården var då förvildad men är nu räddad och förädlad. 2010 öppnade den första utställningshallen, en lång, vacker länga på hedmark. Väldig himmel och havet är inte långt borta. Man tänkte Lilla Louisiana och det var inte det minsta ironiskt menat – man bjöds in till den där känslan av ljus och landskap och förväntan som också finns vid konsthallen vid Öresund. 

Konstkritikern Ingela Lind formulerade det så här: ”En vit skapelse som utan att förhäva sig lyckas flyta på heden, foga in sig i gotländsk byggnadstradition och mäta sig med världen utanför. Styvt gjort!”

2013 tillkom en tvärställd länga med ytterligare 150 kvadratmeter konsthall. Sedan 2015 finns tre nya byggnader. En skulpturhall som bara är 2,60 m bred och 40 meter lång, invändigt som en långsträckt labyrint där varje rum är hem för en eller ett par skulpturer. Glasade dörrar i en del av rummen ut mot trädgården. Kanalplast i taket som gör att ljus flödar i den trånga byggnaden. Man kan inte tänka en sådan byggnad, men när man sedan ser den och rör sig i den är den alldeles självfallen och övertygande.

Vidare: en “konstkub” för något dussin skulpturer som Eva Lange donerat till Körsbärsgården, indirekt ljus från taket som sveper runt skulpturernas mjuka, släta former. Urvackert. Konstkuben är ett rätt litet hus, skulpturerna ganska stora, och det borde vara trångt och bökigt men är obegripligt kongenialt.

Den tredje nya byggnaden är en glaspaviljong för sju barockstolar och bord i gjutjärn av den danske blomsterkonstnären Tage Andersen.

Allt detta inramar alltså den trädgård som var Körsbärsgårdens signum när Marita och Jon Jonsson tog över. De förvaltar den och har med de nya byggnaderna gett trädgården en varm, toskansk känsla. Det blåser ju alltid på Gotland, nu är trädgården mer skyddad. Här växer rosmarin, salvia, timjan, libbsticka och många andra kryddor tillsammans med grönsaker för Körsbärsgårdens kafé och vallmo, silverarv, ringblommor, lavendel, rosor, jordgubbar och mer exotiska träd som valnöt, fikon och aprikos och massor av arter som man böjer sig ner och tittar efter på små skyltar vilka märkvärdigheter det är.

Vi måste gå lite i Skulpturparken. Där finns sällsamheter. Små runda speglar infogade i sträva gräset. Ja, de passar förstås hit, för att de speglar himlen eller några myror som kryper över dem, eller så ser man sig själv i ögonvrån när man lutar sig ner över dem för att försöka förstå vad de vill säga. Det är konstnärsduon SIMKA som placerat ut speglarna bland enbuskarna. Men hur är det med Dan Wolgers Ängel? Den associerar inte till landskapet här utan till någon förnäm institution och mer till park än alvarmarker. Ville konstnären göra lite slottspark här? I så fall får han hjälp av Simon Häggblom som låter två svanar – nåja svanhalsar på ett klot – simma fram på heden.

Körsbärsgården ligger i Gotlands vackraste landskap, hav i tre väderstreck. En plats, en trädgård, utställningshallar där sommarljuset bjuds in genom sparsamt insatta fönster ut mot landskapet och lanterniner – det är vackert och det är som det man önskar sig mest av allt av ett konstcentrum. Men så finns här också tre särskilda rum som gör Körbärsgården till något mer än en konsthall.

Först: Livias hus. Ett mellanrum mellan visningssalarna. Ett ställe att sänka garden, att för en liten stund lämna den där konstgranskande blicken, förstårsigpåar-minen och hamna i något informellare, kanske ett slags vardagsrum. Här finns böcker, afrikanska skulpturer, en samling stenåldersyxor, medeltida träskulpturer, vaser, ett kimröksfärgat slagbord, textilier, en målad träplatta från Australiens urinvånare, japansk keramik, något glasföremål från det gamla Egypten, moderna smycken. Flera verk av Björn Erling Evensen; så väl de samsas med arkaiska föremål liksom slitna träpallar från någon gotländsk ladugård. Livias hus är ett stilla rum trots att alla som besöker Körsbärsgården passerar genom det. Som rymde det en hemlighet. Och vem är Livia?

Hemligheten vill jag egentligen ha kvar. Men det finns en nyckel som ändå måste redovisas. Marita Jonsson skriver om Livias hus i boken Körsbärsgården. Möten mellan konst och natur (2011): ”Föremålen blir i rätt sammanhang till konstverk, de ges en särskild identitet och lyster. Jag tror egentligen inte att det är tingen i sig utan snarare tomrummet, förändringen, patinan, omkring varje gammalt föremål som skapar harmonin, som gör det intressant.”

I citatet fastnar jag för orden ”tomrummet, förändringen”. Det svåröversatta japanska begreppet Ma dyker upp i minnet. Det som handlar om utrymme och samtidigt implicerar mellanrum. Ma är inte materiellt utan det finns i vårt medvetande, hur vi uppfattar plats som samtidigt är mellanrum. Man jämför ibland med det som finns mellan tonerna, den tystnad som skapar musikens form. Jag får för mig att Ma är en nyckel till Körsbärsgårdens arkitektur. För är det inte i byggnadernas mellanrum både i var och en av byggnaderna, rytmen mellan rummen, och hur byggnaderna ansluter sig till varandra som Körsbärsgårdens uttryck finns? Jag kan inte tro annat än att arkitekten Jon Jonsson hade Japan med i tankarna vid ritbordet.

På väg från Livias hus till den södra konsthallen finns en rätt trång passage, man går nedför en trappa som fyller hela passagens bredd, låga steg, konstverk på väggarna och i utdragslådor kan man se teckningar och akvareller av konstnärer som ställt ut på Körsbärsgården. På motstående sida av passagen finns två små rum. Det ena är en titt in i ett hörn av Björn Erling Evensens överfulla ateljé i Visby, just så som man föreställer sig en konstnärs ateljé: pytsar med penslar, färgtuber, halvfärdiga dukar ställda här och där, inspirationsmaterial från stränderna, verktyg, ramar.

Om Evensenrummet är överfullt så är i gengäld det andra lilla rummet nästan tomt. Här finns verk av Lars Olof Loeld. Det rummet är inte en ateljé utan en rymd. Här kan man sitta en stund på en gråblå pall, och möta målningar och objekt som handlar om hur solen sänker sig i havet, om förvandlingar, om horisonten, om linje, kvadrat, triangel. Det är inte många färger: rosa, ultramarin, svart, gråblått. Det är gåtfullt och lekfullt. Man är på besök i en värld som är både småklurig och filosofisk, sinnlig och sparsmakad. Det är litet och oändligt stort. Absolut handlar det om Ma. Jag har varit rätt många gånger på Körsbärsgården genom åren, och märker att jag alltid hamnar en stund just här. Jag tror inte det säger så mycket om mig som om Körsbärsgården. Det är som om det Vackra och det Informella stämt möte i Lars Olof Loeld-installationen. Vi har inte rört oss många steg från Livias hus men vi är, tror jag, på väg att kunna ringa in något av Körsbärsgårdens vara. Det vackra, tidlösheten, det informella och så något anat som uppehåller sig i ögonvrån, i mellanrummet mellan rummen, byggnaderna och landskapet.

Förresten finns det också något fjärde, utöver Livias hus och de båda smårummen ägnade Evensen och Loeld, som bidrar till känslan av att man på Körsbärsgården inte befinner sig på en Institution. I närheten av ömtåliga verk står det inte ”Förbjudet att vidröra” utan i stället en vänlig uppmaning till föräldrar att hålla sina barn i handen just här. Det kanske är det tilltalet, den självklara förväntan att vi besökare inte ska trampa ner i rabatterna och klottra på väggarna, som gör att man känner sig så inbjuden på Körsbärsgården.

De vackra byggnaderna, den överdådiga trädgården, utställningarna, kaféet – det är det den tillfällige besökaren möter. Men de som bor på Storsudret har också Körsbärsgården som en mötesplats. Det börjar redan vintertid då det är för kallt att vara i Sundres medeltida stenkyrka och gudstjänsterna flyttar in i konsthallen. Ett enkelt altare med något konstverk ur samlingarna som centrum. När sedan sommaren väl är här, och det är mycket folk på Storsudret, blir det författarkvällar och musikprogram. Och barnverkstaden! I ett av husen på gården är det ateljé för barnen. Det finns flera anställda konstpedagoger och barnen får också möta de utställande konstnärerna och göra bilder eller objekt tillsammans med dem. Vintertid fortsätter barnverksamheten i Gotlands skolor. Ett rejält anslag från Allmänna Arvsfonden gör det möjligt. Lagom till årsskiftet kom en alldeles underbar 2-minutersfilm om Barnens verkstad under 2015 och som inspiration inför sommaren 2016. Titta på den och bli glad!

Barnfamiljer som besöker Storsudret bara måste planera sin vistelse så att barnen får vara med om det här!

Körsbärsgården är alltså tämligen enastående och mycket riktigt har priser trillat in: Tidningen Land för upp Jon och Marita Jonsson bland landets ”100 hetaste lantisar” (nummer 14 på listan) med motiveringen att Körsbärsgården är en ”kulturell mötesplats av högsta klass”. Region Gotland gav Körsbärsgården sitt kulturpris 2015 för att den är ett ”eldorado för konst- och naturälskare” och samma år utsåg Svensk Forms Gotlandsavdelning Körsbärsgården till ”årets formbärare” för sin ”framgångsrika verksamhet och drivna arkitektur”. Vad gäller det senare vore det verkligen dags för Kasper Salin-priset! Varsågod, det är 2016 års tips till förbundet Sveriges Arkitekter.

Text: Wilhelm Östberg
WÖ är docent i socialantropologi.
Foto (där ej annat anges): Marita och Helga Jonsson

Se kortfilmen om Barnens verkstad 2015