Skönhet för alla i nytt ljus
Hallwylska museet, Stockholm 160219–160430
Producenter: Sofia Nestor, Annika Williams
Projektledare: Ann Kristin Carlström, Ann Hallström
Formgivare: Anna Gathu
Utställningen är ett samarbete med Carl Larsson-gården, Ellen Keys Strand, Engelska Tapetmagasinet, Lith Lith Lundin och Norrgavel.
När vi talar om den typiskt svenska inredningsstilen brukar vi mena något luftigt, ljust och minimalistiskt. Så ser dock inte alla svenska hem ut, varken i dag eller för hundra år sedan. Johannes Soldal har varit på Hallwylska och sett två konkurrerande stilideal gå i närkamp med varandra. Men var finns huvudlinjen i utställningen? undrar han.
Det pratas mycket om svensk design för tillfället. Eterisk, lätt och funktionell; ändamålsenlig och okonstlad. Den sägs ofta ha med specifikt nordiska omständigheter att göra. Romantiska föreställningar om den vilda svenska naturen och det svenska ljuset har använts för att förklara vad som utmärker vår formgivning. Svensk design betraktas som en utlöpare av skogarna, sjöarna och kylan; som om det var kung Bore själv som majestätiskt rest sig från sin tron, skakat av sig snön som samlats på hans vinterskrud, och snickrat ihop en stilren stol.
Det är en fånig och lockande bild, men ingenting, särskilt inte idéer om vad som utgör vacker formgivning, har tillkommit utanför ett samhälleligt sammanhang. Idén om en specifikt svensk design är en konstruktion, och en konstruktion med konsekvenser för såväl vår självbild som bilden av Sverige utomlands. Grunden lades av en handfull texter av svenska designpionjärer, varav Ellen Keys Skönhet för alla (1899) intar en särställning. Det är i Keys text som vi för första gången i uttalad form möter de stildrag som förknippas med svensk design. Svensk och svensk förresten. Föregångare saknades inte utomlands: Skönhet för alla är en svensk motsvarighet till det demokratiska skönhetsideal som redan hade sina förespråkare i England och Frankrike. William Morris och Arts and Crafts-rörelsen nämns med rätta – Key ägde böcker av Morris – men mindre känt är att samma motto (”skönhet för alla”) förespråkades av kommunarderna i Pariskommunen 1871.
Ellen Keys skönhetsideal står i centrum för en utställning som nyligen kunnat beskådas på Hallwylska museet. Titeln på utställningen är anspråksfull: Skönhet för alla i nytt ljus. Utställningen lovar alltså att kasta nytt ljus över Key och hennes text, som ibland har fått stå i skymundan för mer kända verk som Barnets århundrade. I fem rum presenteras Keys skönhetsideal. Den tar oss kronologiskt från Stockholmsutställningen 1897 till nutiden. Keys idéer kopplas förtjänstfullt till den begynnande arbetarrörelsen, och i det sista rummet får vi ta del av exempel på hur Keys inflytande syns idag: från den monokromt vita inredningen i svenska hem till Do-It-Yourself-ideologin.
Räcker då detta för att kasta nytt ljus på Keys skönhetsideal? Svaret är ett rungande nja. Å ena sidan har Keys starka åsikter om inredning ibland uppfattats som ett elitistiskt moraliserande över det svenska folkets inredningsvanor. Då missar man att hon främst kritiserade den uppåtsträvande borgarklassen och den inredning – tunga draperier, stoppade möbler, prydnadssaker – som den kopierade från överklassen. Men Key var tvärsäker på sin sak, och säkerhet tolkas ofta som moralism i estetiska frågor. Särskilt när den kommer från kvinnor.
Å andra sidan gör utställningen inte mycket för att visa på vilket sätt den kastar nytt ljus över Keys skönhetsideal. Det hade varit på sin plats att tydligare presentera hur Keys idéer har tolkats genom historien, för att därigenom rättfärdiga den anspråksfulla titeln. Det hade dessutom varit intressant om utställningen tydligare hade knutit Keys sociala patos till samtida reformrörelser som genom designen ville reformera samhället. Det var inte så att utställningen saknar texter som placerar Ellen Key och hennes skönhetsideal i ett historiskt sammanhang, men det görs aldrig tydligt vad som är utställningens huvudberättelse.
Hallwylska huset representerar det inredningsideal som Key tog avstånd från. Att ha en utställning om Key i museet lockar därför till intressanta utställningsestetiska lösningar. I ett av rummen kan man genom ett genomskinligt rött skynke se husets mörka och tunga 1880-talsinredning. Husets interiör blir på så vis en del av utställningen, som fond och som kontrast – en intressant och snygg pedagogisk effekt. I de övriga rummen har kulisser ställts upp för att dölja väggarna. På kulisserna presenteras William Morris blommönster och Carl och Karin Larssons barnvänliga hem i Sundborn, som av Key lyftes fram som ett föredöme. I ett rum rullar en kortfilm, i ett annat rum kan man från en telefonlur höra en uppläsning av Victoria Benedictsson roman Pengar. Jag gillar ambitionen att variera föremål och utställningstexter med ljud och rörliga bilder, men ljudbilden är överlag problematisk. Ljudet från kortfilmen blandas med uppläsningsrösten och stör upplevelsen.
Morris och Key drevs av en tro på designens förmåga att förändra samhället. Vacker inredning leder till lyckligare människor; skönhetens demokratisering skapar jämlikhet och rättvisa. Den drömmen framstår i dag som naiv. Internationella storföretag massproducerar billiga varor till folket. Samtidigt ökar ojämlikheten och ohälsan. I en tid då arkitekter och formgivare gärna lånar ut sina namn till moraliskt tvivelaktiga projekt och inbillar sig själva att de kan “designa bort” orättvisor, är det dock uppfriskande att återvända till Key och Morris och drömmen om designens utopiska potential.
Här tycker jag att museet slarvar bort en gyllene chans. Keys samhällsengagemang presenteras visserligen i utställningstexterna men jag kan inte skaka av mig känslan av att det mest behandlas som en kuriositet utvecklingen sprungit ifrån. Att spåra Keys influenser i dagens DIY-rörelse (DIY = Do It Yourself) eller inredningsstil är inte oviktigt, men en annan närhet till Key uppstår om vi ställer oss frågan vad Key och hennes skönhetsideal kan lära oss i dag. Den radikala potentialen i Keys motto kvarstår: alla har rätt till skönhet, oberoende av klass och ekonomiskt kapital. Vad skulle det innebära om vi tog detta på allvar?
När jag är på väg att lämna utställningen fastnar jag för ett fotografi av Ellen Key på en av väggarna. Hon sitter drottninglikt tillbakalutad i en soffa, med reproduktioner av Mona Lisa och Arnold Böcklins Dödens ö i bakgrunden. Hon iakttar oss – gästerna – med nonchalans, likgiltighet och genomträngande klarsyn, som om vi skänktes en nådegåva genom denna insyn i hennes hem. Hon är stum, men hennes texter talar genom decennierna. Vad skulle hon sagt i dag?
Text och foto (där ej annat anges): Johannes Soldal
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur i Humanioraverket.
