Das Kapital. Schuld – Territorium – Utopie
Hamburger Bahnhof, Berlin 160702–161106
Kuratorer: Eugen Blume och Chaterine Nichols
Ämnet kan tyckas överväldigande. Abstrakt. Anspråket att fördjupa vårt medvetande om världen, ge oss kunskap om samtidens brännande frågor, kan sådant verkligen hanteras i museimontrar? Ja, Gunilla Lundahl lät sig övertygas av kuratorerna Eugen Blumes och Chaterine Nichols utställning på Hamburger Bahnhof, Nationalgallerie och Museum für Gegenwart i Berlin.
ISBN 978–3–86206–575–2 (tyska),
978–3–86206–576–9 (engelska).
I tingen materialiseras komplexa händelser, de rymmer en associationsbredd och talar direkt till sinne och känsla så att bilden av världen kan växa. Utställningen Das Kapital. Schuld – Territorium – Utopie tar avstamp i ett nyckelverk av Joseph Beuys, Das Kapital Raum 1970–1977, som första gången visades på Biennalen i Venedig 1980. Med det sammanfattar Beuys sin kritik av Marx klassiker Das Kapital som en enbart ekonomisk traktat. Samhälleligt värde kan inte räknas i pengar. Han ville revolutionera tänkandet kring innebörden av kapital, skapa ett paradigmskifte, gå till kapitalets grund och ge nytt hopp genom att se på människors skapande kraft, vår kreativitet, som den enda egentliga värdeskaparen, vår utopiska potential. Konst = Kapital.
Den här utställningen vill i Beuys anda undersöka vad Kapitalet varit och vad det kan vara. ”Kapitalet framstår i dag som ett centralt begrepp i vår framtid. Varje förändring i vårt västliga välstånd, också varje förstörelse av vår miljö, krig, varje social omvälvning hänger ihop med överföringen av kapital”, påstår museichefen Eugen Blume. Utställningens syfte är inte att försjunka i kritiken av kapitalets makt och verkan, utan att ta fram en historia som inte enbart är förfärande, som också innehåller en uppfordrande och positiv berättelse. Söka fler sanningar. Därför skapades en berättelse i tre kapitel om skuld och om erövring och tillägnande av territorier samt en tänkbar utopi.
För att ge oss berättelsen har utställningsmakarna sökt upp laddade, sköna, förbryllande, magiska och skräckinjagande ting på alla Berlins statliga museer och blandat dem med nutida, uppmärksammade verk av konstnärer från hela världen. Föremål som kan väcka varandra till liv genom mötet dem emellan och som i sina oväntade sammanställningar skapar helt ny mening. Föremålen blir aktörer i ett drama som når utanför deras tillkomst och tillskrivna betydelse. Det är inte orden som bygger berättelsen. Det är tingen själva. Iscensatta för att locka fram igenkännanden hämtade ur varje besökares egen erfarenhet och reflexion. Berättelser åt vilka betraktaren får ge ett personligt innehåll.
Hur iscensätta detta? Kuratorerna hade uppdragit åt arkitektkollektivet raumlaborberlin att ta sig an uppgiften. En uppgift att väcka ett tidlöst ämne till liv i en gammal stationshall på tusen kvadratmeter – 800 meter lång. 130 objekt skulle inta sin plats för att visa oss kraften i vårt kulturella kapital. Dessa objekt utgjorde en blandning av konstverk, kulturhistoriska artefakter, film, video och musik. Föremål starka nog att väcka häpnad, hänförelse, skratt och rysningar. Starka nog att hävda sin egenart och därigenom också ingå i kören. Orden fanns bara högt upp på väggarna, ett slags föremål även de, genom att utgöra tankeväckande citat genom historien. Identifikationen av tingen fanns i rummet bara som siffror, relaterade till ett gratis häfte där deras historia kunde utläsas. Utställningen var njutbar, begriplig, en saga också om man inte kände till var de märkvärdiga tingen kom ifrån.
Raumlaborberlin har gjort sig kända genom sitt engagemang i det offentliga rummets dynamik och gränsöverskridande möjligheter i spännande byggnader, stadsplaner, parker och utställningsarrangemang. I Sverige väckte deras offentliga bastu i Göteborgs hamn uppmärksamhet för en tid sedan.
En lycklig omständighet blev utgångspunkt för utformningen av det stora rummet. Berlins etnografiska museum för Nordamerika skulle packas ner för att senare flyttas till slottet som återuppförs i centrala Berlin. En stor mängd glasvitriner fanns att återbruka. Råmaterial. Av dem byggdes ett landskap, genomlyst och samtidigt strukturerat på ett mångfacetterat sätt – en park, en plats, en väg att resa genom. Vitrinerna står där som en bekräftelse av att det här är ett museum. Vitrinen är dess signum, ett rum för betraktande, upplysning. Ett avgränsat rum. Just här står också de tomma vitrinerna som uppmaning till vår egen eftertanke, val av perspektiv. Närhet och horisonter skapades genom de rumsliga arrangemangen av dem, bersåer och överblick.
Resan in i utställningen börjar när du står framför en stängd dörr du ska öppna. Du inträder i en akustisk rymd, men hejdas av en vägg, en filmduk. På den sitter fyra pratglada småpojkar i en bil de byggt av sand på en strand i Sydafrika. Vända mot horisonten leker de fram en drömvärld, där de är rika, arroganta och behärskar världen. Suveräna. Humöret stiger efter detta möte. Först när du rundat väggen öppnas utställningslandskapet med sina anade utblickar och sammanhållna teman – Skuld, långt före arvsynden, Territorium med kapitalets inblandning i all erövring och omvandling av världen, Utopin, paradigmskiftet i vår syn på vad som skapar värde för alla människor, vad som gör oss fria.
Das Kapital. Schuld – Territorium – Utopie öppnades 2 juli och stänger 6 november. Utställningen tillsammans med en rad program är en avskedsfanfar, kuraterad av Eugen Blume tillsammans med Catherine Nichols. Eugen Blume slutar som chef för Nationalgalerie im Hamburger Bahnhof, Museum für Gegenwart. Han är uppvuxen i DDR, disputerade på Beuys och är genom sin skoltid nära förtrogen med Marx Das Kapital. Till Beuys viktiga insatser hörde att han drev konstbegreppet mot handling och visade på konstens möjligheter att påverka samhället genom konstverk som han betecknade som ”sozial plastik”.
Det är den andan kuratorerna ville ta fatt i igen genom att sätta Beuys stora verk Das Kapital Raum 1970–77 i centrum för utställningen. Det är till den installationen resan går genom civilisationerna. Den består av 27 olika objekt – allt från en stor konsertflygel till en yxa, en oljekanna, filmprojektorer, inspelningsapparater – ställda mot en bakgrund svarta skoltavlor fullskrivna i krita med anteckningar från hans föreläsningar. Produktionsmedel ställda framom tänkandet. Konstverket syftar till ett paradigmskifte i synen på det framtida samhället.
Kring detta verk har en tingens essä formulerats, materiell poesi där fotbojor för en slav från Ghana ryms bredvid ett gammalbabyloniskt slavkontrakt på ett sigill, där Marthin Luthers traktat över köp och ränta får sällskap av Andreas Gurskys manipulerade stora färgfotografi av Singapores aktiemarknad och av relikskrin där juveler förhöjer deras helighet. Där Hannah Arendt talar utanför ett rum där primitiviteten hyllas. Där Bob Dylan medverkar i en patriotisk reklamfilm för Chrysler och där Andy Warhols bild av Mao intar en dominant plats. Med Kurt Schwitters Kathedrale, ett expressionistiskt emblem för konstens enhet, och Immanuel Kants Zum ewigen Frieden närmar man sig Beuys stora installation. Innan dess finns också de tomma vitrinerna, det ännu outsagda. Möjligheterna. Betraktade av Auguste Rodins ”Tänkaren” från 1881/83 om vilken Rodin själv skriver: ”Långsamt utvecklar sig den fruktbara tanken i hans hjärna. Plötsligt är han inte en drömmare mer; han är en skapare.”
Tingen avlockas ny kunskap när de försätts i nya sammanhang och gränserna för var de hör hemma bryts. Så kan världen också beskrivas. Konsten och den konstnärliga gestaltningen får en roll genom att den bryter mot logikens förnuftiga berättelse, genom att den inbjuder till nya möten mellan föremålen. En ny släktskapsnivå upprättas mellan tingen som uppenbarar helt andra världar än de vi är vana vid att betrakta. I dag är konstmuseet platsen för konsten och de kulturhistoriska, vetenskapliga och fackorienterade museerna beblandar sig inte i första taget med konstens sätt att undersöka verkligheten och dess möjliga sanningar. Kan den här utställningen öppna fönster?
Das Kapital är en storslagen ansats att legitimera konstmuseet som en viktig institution för både verklighetsbeskrivning och framtidshorisonter. Blume beskriver i en presentation hur kunskap byggs upp under resan genom tiden som stenar som vandraren tar med sig och lägger på ett röse till vägledning för de kommande och så ser han också denna utställning. Utställningen är också en fruktkropp i det mycel som växt ut under förberedelserna. Den stora mängden information, tankar och impulser som genererar utställningen blir sammanfattad i utställningens engångshändelse. Men museet blir i arbetet med utställandet också en forskningsinstitution, som arbetar i tingens kategorier, ett tänkande där tingen tar ordens plats. Materialiteten ställs i centrum för utforskandet. Vilket inte utesluter att den samlade kunskapen också får ett fortsatt liv och verkan genom det häfte som i korta stycken ger en berättelse om varje föremål, läsvärt i sig. Till detta kommer en stor och vacker katalog som blir ännu en sten att lägga på röset.
Katalogen kan ses som ett komplement fast också som ett helt fristående verk med sina spännande bildberättelser och många texter kring utställningens teman. I dem återfinner man även utställningens föremål i stillbilder, kommenterade och med alla citaten. En bok att bläddra i men också att uppleva som en fritt sammanställd avhandling kring angelägna frågor i vår samtid. Blume och Nichols avslutar sin introduktion med reflexioner om utställningens anspråk: Sanningen börjar alltid med att ett tomrum namnges och genom att övergivna platser ges poetisk röst. På så sätt kan tingen som samlats här ses som en början till en sanning, en spirande sanning bland många, som ett för-namn, pendlande mellan yrsel och exakthet, mellan de många disparata sanningar som angår oss, en slumpartad mängd tankar, som bevarar oss, åtminstone i sinnet, från avgrunden.
Den kritik som utställningen mött på hemmaplan har gällt dess aktualitet i samtiden. Beuys har setts som ett blekt spöke ur 1970-talet, vars kritik och förhoppningar nu är helt överspelade. Ett tecken i sig på att Beuys inflytande nu blivit så helt integrerat i konstvärlden att man inte längre vill kännas vid källan. Ändå återvänder många debattörer och konstnärer i dag till den vitala och ännu inte desillusionerade epoken kring 1960- och 70-talen för att hämta inspiration och lust. Väl medvetna om att historien är ständigt närvarande nu också. Att samtalet med det passerade är givande.
Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.
Foto: Hamburger Bahnhof, Berlin
