Det sista museet
Johan Lundberg
Timbro, 2016
Johan Lundbergs bok Det sista museet är en stridsskrift mot den samtida kulturpolitik som han menar styrs av identitetspolitik, det vill säga klåfingriga och totalitära krav på intersektionalitet, normkritik och mångfald. Klas Grinell har läst den.
Lika polariserad som Johan Lundberg framställer den kulturpolitiska debatten och praktiken har mottagandet av hans bok Det sista museet varit. Det är synd, för boken är i stora delar mycket mer nyanserad än vad den framstår där.
Bokens huvudfråga är om kultur är allmängiltigt syftande, eller om den är bunden till sina kulturella tillkomstbetingelser. Lundberg håller på kulturens allmänmänsklighet. Stor konst kan beröra människor bortom tid och rum. God mångfald består därför av ett så objektivt presenterande av olika tiders och platsers kultur som möjligt. Detta ideal genomsyrade de klassiska museerna, påpekar Lundberg.
Mot detta allmänmänskliga synsätt står identitetspolitiken. Dess utgångspunkt är enligt Lundberg att människor bara kan förstå och uppskatta det som skapats av någon som tillhör den egna identitetsgruppen.
Det finns genom hela Det sista museet bara två läger, för eller emot tron på det allmänmänskliga. Denna motsättning går tillbaka till Platons skepsis mot konsten, eftersom den bara är en otydlig avspegling av det sanna, och Aristoteles tro på konsten som estetiskt gestaltande av de stora livsfrågorna. Mest framträdande i Lundbergs historieskrivning är dock den goda franska upplysningen och dess mörka tyska motståndare i romantiken. Upplysningen stod för tron på staten som ett neutralt ramverk som kunde garantera samlevnad med bevarad mångfald, samt för alla människors principiella likhet, menar Lundberg. De tyska romantikerna svarade att kulturen är knuten till det egna folkets blod och jord. Kulturen kan inte överskrida gränser. Samma motsättning går igen i svensk arbetarrörelse mellan folkbildningens tro på kulturens universella värden och kommunisters förkastande av borgerlig kultur som producent av borgerliga och klassupprätthållande värderingar. Sin moderna utformning fick identitetspolitiken av poststrukturalister på universitet i USA.
Lundberg analyserar och diskuterar framför allt Miljöpartiets kulturpolitiska vision från 2015, Riksutställningars Museerna och mångfalden från 2014, samt Myndigheten för kulturanalys utvärderingar av den svenska museipolitiken. Utgångspunkten kan sägas vara Miljöpartiets skrivning att ”alla styrelser och personal inom kulturinstitutionerna skall utbildas i intersektionalitet och postkoloniala teorier” (s. 10). Detta ska enligt identitetspolitikens logik leda till större mångfald, men Lundberg menar att det snarare leder till att bara ett visst slags snäv normkritik efterfrågas, och att denna ideologiska styrning av kulturpolitiken har samma form som totalitära regimers begränsningar av den fria konsten.
Men de båda positioner Lundberg ställer upp är alltför idealiserade för att riktigt fånga det fält han vill diskutera. Ofta inför Lundberg en egen tolkning som hårdrar viljan att representera fler röster till att hävda att ”den heterosexuella anses föredra musik av heterosexuella kompositörer, vilkas tonspråk uppfattas som väsensskilt från musik av kompositörer med andra sexuella läggningar” (s. 32). Jag tror det är en misstolkning. Lundberg ser viljan att föra in till exempel kvinnliga författare i litteraturkurser på universitetet som enbart en eftergift åt kvinnliga studenters önskan att känna igen sig. Det Lundberg konsekvent missar eller undviker, trots att det ligger i linje med hans egen ståndpunkt, är att det också ger oss som anses representeras av kanon möjlighet att möta en utvidgad mångfald av annorlunda röster. Just det som han menar är konstens funktion och nytta: ”Man får insikter i oväntade förklaringsmodeller. Man möter, kort sagt, det avvikande och det annorlunda. Men man gör det inom ramen för verk som samtidigt har en förmåga att tala över gränser och barriärer.” (s. 37)
Jag tycker att flera av Lundbergs hyllningar till mötet med det annorlunda ligger helt i linje med vad många av dem han avfärdar som identitetspolitiska hävdar. Lundberg menar att de tror att personer som tillhör minoritetsgrupper är mer intresserade av att se utställningar om västvärldens förtryck och sin egen tradition, än utställningar om nederländskt 1600-talsmåleri eller slaget om Stalingrad. Det tror inte jag att alla tänker. Jag tror snarare att många som arbetar med normkritik håller med Lundberg när han säger att ”genom kontakt med värderingar som radikalt skiljer sig från ens egna, ökar förutsättningarna för att man ska bli mer vidsynt och tolerant mot det avvikande” (s. 73).
Lundberg hävdar alltså att dagens mångfaldssträvande museipolitik, tydligast uttryckt i Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden, motarbetar detta och hellre eftersträvar ideologisk likriktning. Den kritiken visar på viktiga faror. Men när han påstår att identitetspolitikerna vill censurera den allmängiltigt syftande konsten för att i stället kritisera forna tiders normer, samt i någon mån ge minoritetsgrupper utrymme att uttrycka sig själva, tar polemiken över. Det finns många i svensk museivärld som går medelvägar där bägge ambitionerna kan tas till vara. De bör ha större erkännande, men de bör också låta sig utmanas av Lundbergs kritik.
Text: Klas Grinell
KG är docent i idéhistoria och intendent på Världskulturmuseet.
