Det händer om man vänder på slantarna

Värdefullt
Göteborgs stadsmuseum från 20160917 och tills vidare

Projektledning och formgivning: Maja Björk Lindahl
Innehållsproducenter: Marie Hellervik och Håkan Strömberg
Textredaktör: Bella Stenberg
Mediaproducent/apputvecklare: Adam Danielsson


Jag satt en afton på mitt tjänsterum, i färd med att grubbla mig galen på frasen ”tematiska utställningar”. Vad är egentligen det? Vilka utställningar är inte tematiska? De kronologiska? Men också en kronologi kan väl sättas ihop tematiskt? Och är inte kronologi i sig ett slags tematik? Är en icke-tematisk utställning kanske i stället en där ett museum ställer ut sina samlingar huller om buller (hur nu det skulle gå till och se ut)? Men är inte huller om buller, när det kommer till kritan, också ett tema? Nä, det kom inget vettigt ur detta grubblande. Jag packade ihop. Cyklade hem.

Dagen därpå begav jag mig till Göteborgs stadsmuseum för att titta på den nyöppnade utställningen Värdefullt. Där började det klarna. Om inte Värdefullt är en tematisk utställning så vet jag inte vad. Det är också en utställning som visar att en noga iakttagen tematisering inte alls behöver – som man kanske skulle kunna tro – stå i strid med viljan att visa upp ett museums befintliga samlingar.

Här finns ingen kronologi över huvud taget och definitivt inget huller om buller. I stället har man inspirerat och sparsmakat letat efter föremål i museets magasin lämpade för en undersökning av delaspekter av ordet ”värde”.

Men det är en orättvis turordning att diskutera hur man hanterat detta innan det mest behagfulla i denna fina utställning berörts: själva rummet. Tidigare har man använt det till att stuva undan överflödigheter i. Men när man rensat ut det förfogade man plötsligt över något remarkabelt: ett större, mycket vackert 1700-talsrum med pelare och takvalv. En flerhundraårig källare, fast i entréplan, där Ostindiska kompaniet en gång magasinerat te, porslin och siden.

Man har klokt tagit vara på rummets möjligheter. Belysningen är sparsam och främst koncentrerad kring tolv montrar. I ena hörnet har man byggt upp en liten platå som man angör via spänger eller en trappa. Rörelsen genom rummet sker alltså också i höjdled. Det relativt stora avståndet mellan montrarna innebär att förflyttningen ger tillfälle till stillsam eftertanke. Det är ett rum utsökt väl lämpat för kontemplation.

Det man kontemplerar över är alltså olika innebörder i ordet ”värde”. Till sin hjälp i detta har man ett antal pekskärmar utplacerade vid montrarna. (Hoppas, hoppas, hoppas att stadsmuseet lyckas med det som museer har så svårt med: att hålla läsplattor och annat interaktivt vid god vigör tills det är dags att stänga utställningen.) Det dessa har att förmedla finns också i en app att ladda ner i besökarens smarta telefon.

Mitt tjänsterum är beläget på universitetet. Där tycker man det är roligt att umgås med stora mängder skriftlig information. Det ska man nog tänka på när jag nu prisar appens fyllighet. Den rymmer väl tilltagna portioner saklig och intressant kunskap. Att ta del av den tar betydligt mera tid än ett ordinärt museibesök, men man kan alltså ta med sig den hem och läsa vidare. Det ska i alla fall jag göra, för här möter jag i pedagogisk form saker som jag inte kände till tidigare.

Texterna presenterar de enskilda föremålen men framför allt handlar de om sådant som föremålen får representera. Till största delen rör det pekuniära värden. Stålars, som man också säger. Det berättas om logiken bakom uppfinningen pengar i tidiga bytesekonomier, deras uppdykande i Sverige, de olika myntsystemen i landets historia, den periodvisa bristen på mynt, om nödmynt, om kreditsystem och banker, om ekonomiska krascher och recessioner (för Göteborgs del är det viktiga årtalet 1815) med mera. Allt detta föder insikter om det flyktiga och opålitliga i de monetära värden som vardagsmedvetandet gärna håller för stabila.

De föremål som triggar i igång dessa berättelser är dels kontorsinredningen från 1870-talet och handelsfirman L.E. Magnus & Co, som kom i museets ägo 1974, dels mynt från det myntkabinett som stod utställt från museets grundande 1861 tills man stuvade undan det (kanske rentav i detta rum?!) eftersom ingen längre begrep varför man skulle titta på det. Är inte det egentligen ganska underbart? Att man genom att vända på slantarna kan få dem att tala om nya saker som är viktiga i en ny tid?

För utställningen handlar faktiskt om brännande frågor i en tid där fler och fler livsområden dras in i en ryckig marknadsekonomi där de opålitliga pengarna är den ensamma måttstocken. Men det finns flera värden här i livet, vill utställningen påminna om. Affektionsvärde till exempel. En uppsättning sparade barnskor från olika tider får illustrera detta. Historiska värden – von Linnés nordstjärneorden, värdet att vara unik – en tysk olifant från 1300- eller 1500-talet. Samlarvärdet, som kan men inte måste mätas i monetära värden, exemplifieras med en uppsättning Hasselbladskameror.

Och människovärdet: ett bordsur och två kandelabrar förgyllda genom brännteknik i vilken kvicksilver ingick. Det gjorde hantverkarna sjuka, ibland dödssjuka. Brännförgyllningen spaltar alltså människovärdet: ett för dem som skapade föremålen, ett annat för dem som sålde och köpte dem.

Sammanfattningsvis: Värdefullt är en tematisk utställning. Den är vacker, rolig, fyndig, intelligent, tankestimulerande och kunskapsdiger. Jag tillönskar den många besökare.

Text: Magnus Berg
Foto: Maja Björk Lindahl, Göteborgs stadsmuseum
MB är docent i etnologi och lektor i museologi vid Göteborgs universitet.