Ska Sveriges museer få vara just museer där man får ta del av kulturarvet eller ska de vara genuspedagogiska och integrationspolitiska uppfostringsanstalter? Frågan har under hösten debatterats livligt i museikretsar. Hur detta med museernas uppdrag uppfattas från besökarens perspektiv har vi däremot inte hört mycket om. UEForum bad därför Ralph Hermansson kommentera debatten.
”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Så lyder en devis vid Uppsala universitet som har varit föremål för mycken diskussion. Att det unkna citatet som ristades in i universitetsaulan under sent 1800-tal i dag tycks ha fått ett slags renässans i museivärlden är beklämmande.
För egen del minns jag när jag i vintras lämnade Östasiatiska museets utställning om Sidenvägen med en fadd smak i munnen. Jag hade först svårt att identifiera den, men sedan insåg jag att det var den träiga smaken av nedkörda pekpinnar som torkade ut strupen.
Det fanns något krampaktigt över hela tilltalet i utställningen, något smått desperat. Budskapet var att det var mångkulturen som lade grunden till Sidenvägens framgång, att kvinnorna hade en framskjuten position och att Kina under Tangdynastin var – tja, med lite god vilja, rent av snudd på feministiskt. Att udden riktades mot Sverigedemokraterna och deras kultursyn var ganska uppenbart.
Foto: Karl Zetterström, Världskulturmuseerna
Det gick inte att befria sig från känslan att syftet med utställningen var att skriva besökarna på näsan. Eventuella egna slutsatser eller reflektioner – något som varje utställning rimligen borde lämna utrymme för – fanns det ingen plats för. Här skulle det tänkas rätt, inte fritt.
Länge trodde jag mig vara i stort sett ensam om dessa tankar. Jag kan med bästa vilja i världen inte beskriva mig som mer än en sporadisk museibesökare. Med tanke på min skrala frekvens på landets museer tänkte jag helt enkelt att det är väl jag som inte hänger med i svängarna.
Först flera månader senare insåg jag att jag inte var ensam om mina funderingar när journalisten Ola Wong skrev om utställningen i Svenska Dagbladet. Det var på order uppifrån som utställningen om Sidenvägen hade fått sitt grötmyndiga och uppfostrande tonfall. Efter mer än ett halvår föll polletten äntligen ner!
Enligt Wong (och jag har sannerligen ingen anledning att ifrågasätta honom) är det numera ett uttalat syfte för Världskulturmuseerna att stärka toleransen för mångkultur. Migration, integration, demokrati och mänsklig kreativitet ska stå i centrum när nya utställningar planeras och genomförs.
Vem kan då ha något emot att kulturen försöker ta ställning för öppenhet och tolerans? I synnerhet just nu när vi ser vad som händer i både Europa och i USA? Ganska många skulle jag kunna tänka mig. I synnerhet de som anser att museernas uppgift i första hand inte är att vara ett lydigt redskap för att sprida de politiska budskap som makten just nu vill torgföra.
Hur goda avsikterna än är måste rimligen museernas primära uppgift vara att skildra hur livet såg ut i en mer eller mindre avlägsen tid, vilka villkoren var, varför vissa skeenden inträffade och vad som blev konsekvenserna. Eventuella historiska paralleller till i dag tror jag man ska låta den enskilde museibesökaren få dra. Försköningar som gränsar till historieförfalskning bör man avhålla sig från.
Det akademiska livet har länge fått dras med pekpinnar från ovan om vilka tankar som ska genomsyra forskningen. För några år sedan var det miljö- och klimataspekter som på de mest krystade sätt måste bakas in i nära nog varje ansökan om forskningsanslag. Inte sällan löstes det hela med att man kastade in några till intet förpliktigande formuleringar om att miljöfrågorna naturligtvis är viktiga också när man forskar om medeltida spansk poesi. Några år senare var det feminism och jämställdhet som skulle genomsyra den akademiska forskningen i stort sett oavsett vilket ämnet var.
Nu har alltså turen kommit till mångkultur och integration. Och nu är det också museerna som drabbas.
Man kan som sagt säga att detta är aktuella och behjärtansvärda frågor och eftersom världen ser ut som den gör just nu måste alla goda krafter mobiliseras. Jag tror däremot att faran är ännu större när man låter staten eller de partier som för tillfället har makten få diktera hur forskning ska bedrivas eller hur museer ska presentera sina utställningar, hur goda och välmenande intentionerna än är.
Om två år kanske vi har helt andra partier som styr Sverige. Kanske har de en diametralt annan uppfattning om mångkulturens välsignelser. Ska vi då anpassa kulturen och forskningen efter det? Man behöver inte åka längre än till Polen eller Ungern för att inse vad en sådan utveckling skulle kunna leda till.
Nej, såväl forskning som kultur gör sig bäst utan påverkan och tryck uppifrån. Om forskningen inte hade ignorerat överhetens förmaningar skulle vi faktiskt fortfarande tro att jorden är platt.
Någon ultracyniker har sagt att det enda vi lär av historien är att vi inget lär av historien. Det vore tragiskt om han (ja, jag misstänker starkt att det var just en han) skulle få rätt. Om vi silar historien genom dagens normkritiska filter och förvanskar vad som faktiskt har inträffat är risken överhängande att vi aldrig kommer att lära av historien.
Text: Ralph Hermansson
Ralph Hermansson är journalist och tjänsteman i riksdagen.
Läs Ola Wongs första artikel (SvD 2016-09-08) ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”
Läs hans uppföljande artikel (SvD 2016-09-28) ”Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet”
