En av de hetaste debatterna på kulturområdet på mycket länge var höstens museidiskussion. Kultursidornas kritiker, ledarskribenter, museianställda, politiker, utrikeskorrespondenter, konstnärer – många både bättre och sämre pålästa ville ha ett ord med i laget. Fredrik Söderling sammanfattar.
Det blev en rasande debatt efter att gnistan tänts av journalisten och Kinakännaren Ola Wong. I sin septemberkrönika i Svenska Dagbladet pekade han på faktabrister i en utställning på Östasiatiska museet och klagade på avskedanden av ett antal intendenter. När han dessutom läst den färska rapporten om Världskulturmuseernas framtid drog Wong i en senare text slutsatsen att kunskapen var på väg ut och ”happy-clappy mångkultur” på väg in på landets museer.
Det tog minst sagt hus i helvete. Över två månader och uppemot 100 inlägg senare, de flesta av dem i riksmedier, började dammet lägga sig. Regeringen lagrådsremiss en vecka in i december skulle bli slutordet, fast det förvånar nog ingen om diskussionen tar fart igen när Lagrådet och riksdagen nu ska säga sitt.
Debatten blev spretig. Med start på Östasiatiska museet fortsatte den vidare till både Världskulturmuseernas flyttförslag, påstådd politisk styrning från kulturdepartementet av museerna, marknadshyror som tynger museerna, fram till museernas roll och till specialister och fackkunskap å den ena sidan och generalister och samtidsanpassning å den andra. Det som dock överskuggade allt annat var bataljen om normkritik.
Pengarna
Museernas marknadshyror – en gammal surdeg – gör museernas ekonomi usel. Varningslamporna har blinkat många gånger på senare år, museifolk har försökt tala om för politiker att när en allt större del av anslaget går till att betala hyran för lokaler, blir det inte mycket pengar över för utställningar och programverksamhet. Kritikerna varnade för decimerade samlingar och ökande brist på ämneskunniga. På sikt en ohållbar situation. Ola Wong, som verkade ha ett horn i sidan till Världskulturmuseernas överintendent Ann Follin, kallar henne även idag för ”New public management-karriärist som tar på sig den rådande politiska dogmen”.
Flytten
Världskulturmuseernas framtid hänger ihop med hyrorna, visade den rapport om dessa museers framtid som Ann Follin lade fram senare i september. Förslaget om en hopslagning av de tre Stockholmsmuseerna Medelhavsmuseet, Etnografiska och Östasiatiska skapade massiva protester från Vitterhetsakademien, Vetenskapsakademien och Svenska Akademien, som tilldelade Wong ett stipendium. En artikel signerad av 25 forskare gav sitt stöd åt Östasiatiska museets världsunika samlingar, och museets intendent Si Han såg sig föranledd att upplysa om Östasiatiskas betydelse internationellt.
Kunskapen och samlingarna
Minskningen av antalet experter på Östasiatiska och andra museer fick många att kraftigt oroa sig för att kunskap inte längre efterfrågades. Med kunskap verkade man avse en slags neutral fackkunskap med vetenskaplig aura, en politiskt oberoende kunskap – ungefär som public service som nu hotades av att marknadsavdelningar och chefer utan museierfarenhet höll på att ta över. En utveckling som SvD:s kulturchef Lisa Irenius kände sig oroad över. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, stod på samma sida som Irenius: ”Ämnesexperter och forskare petas till förmån för människor med ’rätt tänk’”, skrev hon.
Frågade man museifolket fick man däremot ofta till svar att generalister behövs i en högre grad – något som, enligt försvararna, inte betydde att specialistkompetens kan negligeras.
Ann Follin, som blivit påhoppad ett antal gånger under debattens gång, beklagar att flera som uttalat sig ”saknar inblick i hur statliga museers uppdrag formulerats över tid och kännedom om hur professionellt arbete bedrivs. Istället har de valt att okritiskt tradera andras ogrundade påståenden”.
– Jag har beskyllts för att ha sparkat duktiga medarbetare och inte värdesätta kompetens, när grunden i de förslag jag presenterar är att kunna frigöra medel till just kompetensförstärkning genom att omfördela hyror till kärnverksamhet. Att göra vår verksamhet angelägen för fler innebär inte att vi samtidigt gör avkall på att vara institutioner som vilar på vetenskaplig grund, säger Ann Follin idag till UEForum.
Enligt Ann Follin är det inte meningen att Världskulturmuseernas samlingar ska urholkas i framtiden.
– Många har framfört farhågor om att de förslag vi presenterat kommer att innebära försämrade förutsättningar för såväl samlingar som kunskapsutveckling. Vi behöver i vårt fortsatta arbete ännu tydligare beskriva att så inte ska vara fallet.
Politiseringen
Kritikerna anklagade regeringen för att medvetet försöka politisera museerna. ”Museerna har blivit regeringens propagandacentraler” löd en tidig rubrik i SvD. Historiska museets forskningschef Fredrik Svanberg såg sig föranledd att nyansera de svartvita inläggen och klargöra att kulturarvet inte är något fixt och färdigt utan under ständig utveckling, och arkeologidocenten Anna Källén såg sig tvungen att poängtera det självklara att ”inget kulturhistoriskt museum i världen kan definieras som opolitiskt”.
Ska museer lämna ett ”whitewashed” kulturarv efter sig och ta in mer av samtiden? Gräva där man står och dra linjerna bakåt till icke tidigare visade föremål och bortglömda röster? För DN:s teaterredaktör Johan Hilton var svaret givet då han försvarade ett större normkritiskt medvetande bland museifolk i sitt inlägg som handlade om att tolkningsföreträdet håller på att brytas, kravet på att få bli representerad i kulturarvet är helt legitimt bland grupper som tidigare uteslutits, på genusmässiga, klassmässiga eller andra grunder.
Normkritiken
Från att ha varit intetsägande ord i regeringens regleringsbrev under en mängd år, blev ord som mångkultur och demokrati hotande när de började tas på allvar. Den analysen gjorde åtminstone normkritikens tillskyndare, och visst hade de en poäng. Fortbildningar på museerna i genustänkande och queerteori retade gallfeber på tradtionalisterna. Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet, påminde då om att normer kritiserats under lång tid, och att museifolk själva tagit initiativet. Per Wirtén på tankesmedjan Arena lade till att identitetspolitik varit en integrerad del av hela 1900-talet, under moderniteten och under demokratins framväxt.
Normkritikerna försökte pedagogiskt förklara att det här inte var något vänsterpåhitt utan i själva verket var en metod där man utgår från samtidsfrågorna för att spegla historiska händelser. I museernas fall handlar det ofta om att ifrågasätta en borgerlig, vit norm som varit rådande alltför länge på kulturarvsområdet. Metoden har definierats av ICOM (International Council of Museums).
DN:s konstredaktör Birgitta Rubin sammanfattade att normkritiken i sig inte är att anmärka på, utan hur den används. Hon gjorde tummen upp för Historiska museets aktuella utställning History Unfolds men tummen ner för de nya basutställningarna på Världskulturmuseet i Göteborg.
En av slutsatserna man kan dra av höstens mediestorm är att museerna och kulturarvet tagit täten bland kulturområdets spörsmål och engagerar mer än på länge. Ämnet är laddat – inte minst mot bakgrund av Sverigedemokraternas nostalgiska syn på kulturarvet – och därför är det välgörande att frågorna kommer upp till ytan och diskuteras. En så mångfacetterad debatt visar också på att en tidigare (förmodad) samsyn varit varken mer eller mindre än en illusion.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke klev flera gånger in i debatten. Med den färska remissen ”Kulturarvspolitik” som regeringen lämnade till Lagrådet häromveckan upprepade ministern på en pressträff på Skansen det hon tidigare sagt. Kulturarvets institutioner ska arbeta självständigt och vara oberoende. Detta ska en ny lag se till, en lag som håller klåfingriga politiker borta från impulsen att vilja styra museerna. Identitetspolitik finns inte med i departementets anvisningar.
Ola Wong, som startade debatten, låter sig inte imponeras och kommenterar den bara några dagar gamla lagrådsremissen så här:
– Alice Bah Kuhnke säger en sak men gör en annan, sammanslagningen av de historiska museerna syftar snarare till mer statlig styrning som Vitterhetsakademin påpekat. Det är också förödande ogenomtänkt och genomhastat, texten är ett oansvarigt förvaltande av vårt kulturarv och vi kan bara hoppas att riksdagen stoppar det, säger Ola Wong till UEForum.
– De låter Ann Follin få fria händer att lägga ner Östasiatiska, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet i sin nuvarande form och påbörja den vansinniga flytten och samlokaliseringsprojektet, något som kommer att lamslå verksamheten och bli extremt mycket dyrare än de glädjekalkyler Follin gav till regeringen.
Är du emot att tidsandan alls påverkar kulturarvets innehåll?
– Den gör ju det på olika sätt. Saken är den att alla som motsäger sig de destruktiva förslagen utmålas som förstockade traditionalister. Men nytänkande behöver inte alltid vara gott – titta på Donald Trump! Om man med nytänkande menar en infantiliserande utställningskonst då behöver vi inte det, säger Ola Wong.
Sista ordet lär inte vara sagt, varken om Världskulturmuseerna, hyreshöjningarna eller identitetspolitiken.
Text: Fredrik Söderling
FS är frilansreporter med förflutet på DN Kultur.
