Nordisk Museologi 2016:1
Forskning om tingen – med utgångspunkt i utställningen Skriv på Tekniska museet i Helsingør – avhandlades våren 2016 i tidsskriften Nordisk museologi. Eva Persson finner intressanta resonemang om det vetenskapliga innehållet men saknar utställningsgestaltningen.
Nordisk Museologi är en vetenskaplig tidskrift som läses av professorer, forskare och förhoppningsvis även studenter i museologi, samt alla som inom ämnena historia, arkeologi, nordiska språk, filosofi, konstvetenskap, kulturstudier och pedagogik sysslar med museirelaterade frågor. Tidskriften kommer ut med två nummer per år. I våras publicerades ett 170-sidigt, tättskrivet nummer (2016:1) med inriktning på museets viktigaste publika verksamhet, utställningen. Utifrån de högst relevanta perspektiven minnet, texten, föremålen, rummet och platsen, skriver forskare och kuratorer teoretiska texter som lockar till läsning.
Huvudredaktören Britta Brenna, Institutionen för Kulturstudier och orientaliska språk vid universitet i Oslo gläder sig åt att så många praktiker, d v s museitjänstemän deltar som författare och således använder tidskriften som en arena för teoretisk reflektion över egen praktik. En av dessa är doktorn i historia Louise Karlskov Skyggeberg (LKS), kurator för utställningen Skriv på Danmarks Tekniska museum i Helsingör. I sin långa artikel Ting som aktörer. Reflektioner över föremål med utgångspunkt i utställningen Skriv presenterar hon de många skiftande tolkningar som museiföremålen de senaste två hundra åren givit upphov till. Endast ett fåtal av dessa tolkningar har gestaltats i utställningens form.
Skuggeberg tar inledningsvis Bjarne Stoklunds bok Tingens kulturhistoria (2002) till sin hjälp. De första etnologerna studerade föremålens form och funktioner. Formen och funktionen låg under mer än hundra år till grund för den segslitna typologiska utställningen. Därefter gick det snabbare. Tingen sågs som vittnesmål om kulturernas utveckling. Det kallades evolutionsstudier, som snart avlöstes av diffusionsstudier, där föremålens spridningsvägar dokumenterades. Jag minns från mina etnologistudier i början av 1960-talet den eviga frågan om kubbstolen, som påträffats i vitt skilda kulturer; har den en ursprungsort, varifrån den spritt sig över världen? Eller har den uppstått på skilda platser, när respektive samhälle varit moget för en kubbstol, så att säga.
Kort efter jag avslutat mina studier upphörde tingforskningen vid akademierna till förmån för studier av sociala relationer, och intresset för allmogekulturen ersattes med berättelser från borgarklassen.
Men tingen lät sig inte tystas. På 1990-talet blir de till meningsskapande tecken inom det som kallades livsstilsstudier. Nu studeras och utställs! föremålen som signaler för att markera identiteter av olika slag. Typiska kläder, hårfrisyrer och musikinstrument blir museiföremål i den nya identitetsforskningen. Inom ramen för det som kallas den materiella vändningen uppstod frågor om föremålens ”stabilitet”. Sätter vi alltför ”klara gränser”, när vi bara visar framsidan av föremålet, t.ex. av en radio eller en motorsvarv? Tekniska föremål har bak- och undersidor med rör, ledningar, elektriska urtag och sladdar utan vilka föremålen inte kan användas. ”Föremålen är långtifrån så isolerade och stabila som de framstår i museimagasinen”, skriver Skyggebjerg.
Med tingens återkomst som studieobjekt följer forskning kring föremålens biografi, om tingens skiftande roller i olika historiska sammanhang och deras transformering när de förflyttats mellan olika samlingar eller byter ägare. Allt talar fortfarande om en instabilitet och ständig föränderlighet i det vi kallar museiföremål. Mot denna turnering i den materiella vändningen opponerar sig den norske professorn i arkeologi Björnar Olsen. Han vill ha tinget tillbaka till forskningens centrum. I stället för att museiföremålen blir representanter än för det ena än för det andra, bör forskarna utgå från föremålets inneboende materiella mening (the intrinsic material significance) och visa upp de kvaliteter de besitter bortom mänskligt tänkande, framställning och förkroppsligande (beyond human cognition, representation and embodiement).
Det finns ett estetiskt imperativ i Olsens resonemang. Jag tänker på konstnären Eva Hesse (1936–1970) och hennes banbrytande arbete som skulptör, där olika material (ofta uppfunna och tillverkade av henne själv) utgör både innehåll och form. Är det genom hennes experiment man kan förstå arkeologiprofessor Olsens tingfilosofi? I så fall har de som vill åt tingens materialitet mycket att hämta i konsten, tänk på holländska stilleben och Morandis flaskor och vaser.
Ingen etnolog eller forskare som sysslar med museiföremål kan förbigå filosofen Martin Heidegger. Grundläggande för utställningen Skriv är hans begrepp ”Zeugganzes” (jämför Zeug med danskans töj i sytöj, vaerktoej och svenskans tyg och don som i verktyg och skrivdon). Det tyder på att Ein Zeug inte kan existera utan hänvisning till ett sammanhang eller bruk som varierar. Översatt till museiföremålet betyder det att det är ett när det ligger i museets magasin, och ett helt annat när det ställs ut i en monter. Men det vet man ju som någorlunda kreativ utställningsproducent – utan hjälp av Heideggers snåriga språkbruk.
I utställningen Skriv vill LKS anlägga ett nytt synsätt på museiföremålen som hon saknar i de tekniska museerna. Hon vill analysera tingen som aktörer, hur de brukas och vad de gör med människor som brukar dem. Det är en intressant och viktig synpunkt, men helt ny är den inte.
David Edgerton är en teknikhistoriker som LKS citerar med gillande. I boken The Shock of the Old (2006) fokuserar han på tingens underhåll, reparation, omformning och försvinnande. Ett sådant perspektiv ställer frågan om vilka som är de största uppfinningarna under 1900-talet. Det är kanske inte elektriciteten, massproduktionen, flyget, atomkraften, internet och p-piller utan t ex rikshawen, kondomen, symaskinen, kylskåpet, Haber-Boschprocessen, cement, kedjesågen. Och naturligtvis rollatorn! I Sverige förskrivs 60.000 nya rollatorer per år och jag är nu brukare av en av dem. Den är uppfunnen av en sjuksköterska i Lund för 40 år sen. Se, där tillfredsställs också ett genusperspektiv som påbjuds i alla svenska museer.
Ett sådant alternativt synsätt på teknikhistorien som finns i boken The Shock of the Old är tankeväckande. Överhuvudtaget är Skyggebjergs stora kunskap om forskningen kring museiföremålens tolkningsmönster genom tiderna, inte minst kring senaste millennieskiftet, inspirerande och lärorik för en gammal utställningsproducent.
Jag har inte lika stor behållning av hennes resonemang kring utställningens gestaltning. Jag hade gärna tagit del av en lika initierad diskussion om formfrågor som jag fått av det vetenskapliga innehållet. I litteraturlistan finns inte någon hänvisning till verk om utställningsgestaltning, estetik eller konst. Av listans 46 böcker och tidskriftsartiklar finns inte någonstans ordet utställning med.
Det är kanske ytterst en fråga för Nordisk Museologis redaktion. Att lansera ett stort nummer om museiutställningar utan en enda konstnärlig expertis i redaktionen är inte seriöst. Det finns ju i tidskriftsvärlden något som heter gästredaktör.
Det finns andra artiklar i tidskriften, så som Ida Bennickes Tekster om ting, som är det bästa jag läst på åratal om utställningstexter. Huvudintrycket är dock att Nordisk Museologis utställningsnummer legitimerar den hierarki som fortfarande råder i museivärlden mellan vetenskap och konst. Man kan inte negligera de konstnärliga problem som uppstår då ett medium skall översättas till ett annat. Då som i det här fallet, löpande text på papper skall gestaltas i tredimensionell form och uppfattas i en fyrdimensionell kontext.
Text: Eva Persson
EP är utställningsproducent, forskare och föreläsare. Hon startade UEForum 2005.
Foto: Ignacio Peña
Läs mer i Utställningskritik:
Kerstin Smeds om ting, don och utställda föremål.
