Holmöns Båtmuseum och tingens mening

“Den andres liv sipprar ut i hans spår. Genom att försiktigt sätta ned våra fötter där den andre nyss gått kan vi närma oss hans gåta, spåren är den enda vägen till hans hemlighet, till den hemlighet han är. Och spåren är hans rörelser, hans vanor, hans ord. Hans saker, inte minst hans saker.” 2

Foto: Johannes Samuelsson

Holmöns båtmuseum – beläget vid hamnen på Holmön i Norra Kvarken – är en sann pärla bland museer, både små och stora, såväl i Sverige som utomlands. Alla som stiger in där blir förälskade i detta fantastiska lilla museum. Så också en gammal räv inom branschen, som sett “allt”. Yes! – det är så här ett museum ska vara, tänkte jag första gången jag såg det för många år sedan. På denna ö långt ute i havet hittade jag ett museum som förverkligar många av de modernaste idéer om vad ett museum kan vara, och som många andra museer bara drömmer om. 

Det första som slår en är den fullständiga harmonin mellan innehåll och form, mellan utställningen och dess skal. Byggnaden – egentligen flera, kopplade till varandra och klättrande upp längs sluttningen – tar emot en med öppna armar och slussar en vidare in i en rik värld av förgånget och närvarande liv.

Museet byggdes på privat initiativ, men med benäget bistånd från länsstyrelse och region vintern 1995-96, och invigdes sommaren 1998. Museet ägs av en stiftelse, men drivs (om somrarna) av helt ideella krafter, samlade i Holmöns Båtmuseums Vänner med eldsjälen Åke Sandström i spetsen. Kärnan i utställningarna utgörs av den samling gamla bruksbåtar som Sandström hade räddat undan förgängelsen och förvarat i sin egen gamla lada. Utställningen är uppbyggd kring båtarna och öns stolta och långa båtbyggartraditioner – bland annat finns här en komplett utrustad båtbyggarverkstad som tillhört båtbyggaren Oskar Gustavsson på Holmön. 

Åke Sandström guidar själv i utställningen.
Foto: Johannes Samuelsson

Idag är båtarna fortfarande centrala i utställningen, som markörer för att hela livet i denna övärld byggde på, och var beroende av, just båtar. Nu lever de gamla båtarna vidare mitt i öns kulturhistoria och jordbruk, fiske, jakt, lotsliv, fyrvakteri och andra näringar i enastående intimt samspel, som utställningen skildrar i ett historiskt helhetsperspektiv. Här har man bott och levat bokstavligt talat “inför havets anlete” och på dess villkor alltsedan 1300-talet. Men ett antal stenrösen vittnar om att öarna om inte bebotts, så åtminstone använts för fiske, jakt och sälfångst redan på bronsåldern. Museet är därför inte bara ett båtmuseum utan ett museum för kust- och skärgårdskultur, faktiskt det enda vid hela Norrlandskusten, förmodligen i hela landet, som så fullödigt skildrar denna havsnära kulturhistoria. Vad är det då som är så speciellt med detta lilla museum? Det ska jag göra ett försök att reda ut. 

Processmuseet
För det första är museet som en levande process, som inte verkar ha någon början och inget slut, som livet självt, fullödigt och rikt. År för år har samlingarna, och därmed utställningarna (för det finns inga egentliga magasin), utökats med tillvaratagna och upphittade föremål, stort som smått, på alla skärgårdslivets områden. Här syns en engagerad och varsam hand, som samlar, lägger till, fyller på, flyttar, vårdar och förvaltar föremålen. En mycket stor kunskapsbank om kustbygd och skärgårdsliv ligger inbäddad i samlingar och texter.

Foto: Madelen Eliasson

Ett viktigt inslag i “processmuseet” är att här inte bara berättas om båtar och båtbygge, här byggs också båtar och annat efter gamla förlagor. Här tillverkas saker, verktyg används, föremål plockas in och ut, man får fingra och känna på dem, och fritt undersöka hur de är gjorda. Kort sagt, museet brukas, i ordets sanna bemärkelse. Här ordnas återkommande kurser, konferenser och också berättar- och filmkvällar med skärgårdstema. Än är det båtbyggeri, snickeri och slöjd, än repslageri, trankok och garvning, eller sälskinnssömnad, segelmakeri och akvarellmålning. Ett annat inslag är de mindre, temporära utställningar som ordnas varje sommar, antingen konst, konsthantverk eller, såsom 2011, en utställning om gamla fiskebastur och byggnadsvård på Holmöarna.

Museet är ett viktigt centrum för skärgårdskultur, till vilket ortsbor och andra entusiaster bidragit och bidrar. På denna punkt ligger båtmuseet nära det moderna mångfunktionella konceptet “kulturcentrum” eller “kulturarvscentrum”, som många nya museer ute i världen vill kalla sig idag.

De smakfulla, för sitt ändamål sällsynt väl anpassade byggnaderna, liksom båtarna, redskapen, verktygen och föremålen, är utställda på ett sådant sätt att de påtagligt och direkt berättar om sina liv tillsammans med de människor som tillverkat och använt dem. Det är detta som är den springande punkten och som gör museet så levande. Jag har aldrig sett ett så levande museum. Här finns en stark röst och ett tilltal, men man hör också generationer av öbors starka stämma. Vi hör ekot. De har avsatt sina spår. Här kan man verkligen säga att “tingen talar” – de väcker nyfikenhet, förundran, lust att få veta mera, och inte bara veta, utan att leva med i allt detta.

Foto: Anders K. Jonsson

Hemligheten ligger i hur föremålen är utställda, nämligen där de hör hemma, och framför allt tillsammans med andra föremål de har levat med, arbetat med. Ta bara Båken som exempel: säljakt och jägarnas livsvillkor kunde inte presenteras på ett mer direkt och kraftfullt och naturligt sätt än utställningen nu gör, med fullt utrustade fälbåtar och jullar för månaders vistelse ute på isarna, klara för avfärd.

Donens “donvaro”
Poängen kan synas enkel. Ingenting här är “uppstädat” och tillrättalagt, eller “musealt” arrangerat. Föremålen är placerade där de hör hemma: i båtarna, skrindorna, slädarna, kistorna, kärrorna, trågen, tunnorna; på de gamla hyllorna och bänkarna eller krokarna på väggen. Inte i skottsäkra montrar med knapphändig belysning, högst 50 lux … Seglen är hissade, lanternorna dinglar i masten, årorna är på plats, liksom utrustningen, gevären, kokgrejorna, fällarna, bolstren, laxfällorna, kaffekoppen och köttkvarnen fastskruvad i toften. Höet är stuvat i skrindan och den dödes likfärd i vintersläden klar att anträdas. Endast den “dödes” pälsmössa och pjäxor sticker ut under fällen i halmen. Trötta barn har kunnat läggas under fällarna i fälbåten när det varit fest … Råttgift läggs ut till vintern så att mössen inte skall bygga bon helt okontrollerat. Kort sagt, ur konservatorns, antikvariens och museiintendentens synvinkel är Holmöns båtmuseum något av en mardröm. Men det är besökarnas paradis! 

Nu närmar vi oss den besvärliga diskrepansen mellan tingens olika funktioner och representationer – i livet och på museet. Å ena sidan vårt levande, kreativa bruk av föremålen, samt deras funktioner som lagras i vår erfarenhet, vårt Minne. Minnet som lägger till och drar ifrån, som plockar fram och döljer (!), som bearbetar och tolkar och ligger som grund för meningsskapande, som kort sagt lever om och rumsterar. Å andra sidan historicismens och taxonomins vetenskapliga paradigm i hanteringen av det materiella kulturarvet – det neutraliserande, objektiverande, universalistiska, typologiserande och normativa förhållningssättet till det förflutna som institutionsmuseet tidigt tillägnade sig.

Frånvaron av “musealiserande” och avskärmande montrar (frånsett några få elegant inbyggda i väggar) bidrar nämligen starkt till omedelbarheten, den direkta kommunikationen i detta museum. Föremålen, i den skenbara oordning de är uppställda, skapar hos besökaren en mycket levande koppling mellan tid, ting, liv, minne och historia. Vi kan med våra händer och vår blick känna och följa de spår, som sipprar ut i tingen – tingen som stått i centrum för människors handlingar här på ön. Man känner lukten av tjära och sältran (som finns kvar i tunnorna, med slev och allt). Livet är i allmänhet inte särskilt uppordnat, minnet ännu mindre! I minnet existerar ingen klassifikation, ingen typologi, inga konservatorer eller skottsäkra glasmontrar … Allting som finns lagrat i vårt minne är, som jag brukar säga, akut närvarande! Holmöns båtmuseum liknar detta minne.

Foto: Madelen Eliasson

Människan avtäcker tingens mening i första hand genom att handskas med dem; att vara till hands är deras sätt att vara, säger fenomenologin. Eller, som Peter Cornell poetiskt uttryckt det: “Tingen ligger och väntar på oss i vänligt sinnade bakhåll”. Ett sådant perspektiv berör inte bara vår uppfattning av själva tingen, utan av hela världen och varat där tingen är en del. Filosofen Martin Heidegger skilde mellan tre slags ting: “blotta ting” (stenen eller jordkokan), “don” (Zeug) och “konstverk”. Med “don” menar Heidegger alla de ting som vi människor tillverkar och använder i vårt dagliga liv, för att upprätthålla eller förenkla livet, för social kommunikation, eller för annan slags handling. Heidegger talar om donets “donvaro” – att i sin bruksfunktion finnas till hands, för oss. Vi ska försöka blotta “sakerna själva” – gå till “den Sachen selbst”. I samma anda talar sociologen Mihaly Csikszentmihalyi i boken The Meaning of Things om oss och våra föremål:”The things with which people interact are not simply tools for survival, or for making survival easier and more comfortable. Things embody goals, make skills manifest, and shape the identities of their users. Man is not only homo sapiens or homo ludens, he is also homo faber, the maker and user of objects, his self to a large extent a reflection of things with which he interacts. Thus objects also make and use their makers and users.”

Tingen skapar oss lika mycket som vi skapar dem. De är del i en cyklisk process av perception och handling, av en social praktik, som samtidigt är en rumslig praktik, där många människor är involverade. Tingen kan fungera som symboliska medier och “agera” i ett dialektiskt förhållande till denna sociala och rumsliga praktik, där vi rör oss. Så definierar Christopher Tilley, en av de (tidigare) tongivande auktoriteterna inom den kritiska arkeologin, begreppet materiell kultur. Han fortsätter:

“Although material culture may be produced by individuals, it is always a social production. /… / In regarding material culture as socially produced, an emphasis is being placed on the constructedness of human meaning as a product of shared systems of signification. The individual does not so much construct material culture or language, but is rather constructed through them.” 3

Även om den här laxryssjan inte längre brukas till fiske kan betraktaren utvinna mening ur den. 
Foto: Lina Palmqvist

Ett föremål har förstås många olika betydelser beroende på hur det används, och av vem, men poängen är att det alltid används, på ett eller annat sätt, i ett eller annat syfte. Syftet kan vara tekniskt, praktiskt, socialt, estetiskt, ideologiskt och filosofiskt … och möjligen ytterligare något. Men varje föremål har ett syfte, en mening med sin existens: det är detta som är “donets donvaro”. Fascinationen för Holmöns båtmuseum kan man säga beror på just detta: tingen/donen har fått behålla mycket av sin “donvaro”. Tingen involverar oss i sin värld. Även om de flesta föremål inte längre används, så står deras “donvaro” uppenbar för alla som kommer i beröring med dem. De har inte helt övergått i det “museala” tillståndet, utan finns, tack vare det levande och kreativa utställningsparadigmet, på något sätt kvar i sin riktiga “livsvärld”, för att tala med Heidegger och fenomenologin. Detta är ingalunda fallet på de flesta museer (inte ens i Mölndals museum utanför Göteborg, som annars kan tävla om en plats i täten för museiutvecklingen i landet).

Åldrande och sönderfall är en nödvändig aspekt av ett levande förflutet. Man behöver visserligen inte gå så långt som den tyske sociologen Theodor Adorno, som säger att när man avbryter ett föremåls livscykel och genom konservering fixerar det i ett visst stadium – alltså musealiserar det – så “dödar” man det:”/… / the word museal describes objects to which the observer no longer has a vital relationship and which are in the process of dying. They owe their preservation more to historical respect than to the needs of the present. Museum and mausoleum are connected by more than phonetic association.” 4

Genom musealiseringsprocessen upphör alltså föremålets naturliga levnadslopp. Det får inte längre användas, helst inte alls röras. När föremålet tas ur bruk förlorar det en viktig del av sin “själ”, menar Adorno. Denna själ är i grunden inte möjlig att blottlägga och bevara med vetenskapliga metoder; den har heller inget med taxonomi, ålder eller proveniens att skaffa. Själen, liksom för övrigt uppfattningen om föremålets autenticitet, sitter i våra huvuden, och i föremålets funktion och interaktion med människan. Adorno beaktar inte det faktum att föremålen visserligen “dör” ur en aspekt, men ur en annan synvinkel lever de ju vidare i en ny värld: museets. Men det är inte det som är det viktiga här.

Med hänvisning till resonemanget ovan, kan man slå fast att det klassiska museiparadigmet, där tingen i sig utgör ett slags passivt vittnesbörd från det förflutna, och där de förväntas på något magiskt sätt “spegla” oss själva och våra – eller våra förfäders – liv, eller stumt “förmedla” sina funktioner (att inte tala om “kulturer”) till oss, egentligen är ett fullständigt missförstånd. Detta är ett missbruk av tingens innersta mening.

Vi måste äntligen erkänna att allting här i livet bryts ned, förr eller senare! “Evigt bevarande” är en omöjlighet. Vi hårdbevarar tingen i något slags vilt hopp om att vi kanske inte, kanske ändå inte, är riktigt döda – om tingen bara överlever oss. Men det är kört, med tingen, liksom med oss själva. Förfallet gör sitt. Å andra sidan: det är klart att det faktum att man överhuvudtaget vill bevara ett föremål åtminstone för en viss tid framöver, medför vissa begränsningar för dess bruk. Självfallet ska föremålen i vilket museum som helst vårdas, gärna också behandlas med vissa konserveringsmetoder om så behövs, och behandlas varsamt. Men det bevaranderaseri och de alltmer rigorösa regler rörande klimat, säkerhet, lux och annat som numera råder på museerna, har för länge sedan gått för långt. Det är framför allt dessa regler, mörkret (i utställningsrummen) och den allmänt grasserande monterterrorn, som gör det allt knepigare att åstadkomma intressanta (läs med föremålen experimenterande) utställningar – sådana som berör.

Foto: J Svensson

Det demokratiska museet
“Demokratisering” av kulturarvet och ökad tillgänglighet är dagens (nu sedan länge) pågående paradigm. Medborgarna själva deltar eller förväntas delta alltmer i bevarandeprocesserna och rentav styra dem ibland, vid sidan av de professionella antikvarierna. Det här fenomenet kallas av Peter Aronsson “processkulturarv”. Idag har “antikvariernas” värdegrunder för bevarandebeslut fått konkurrens av andra värden, som vi kunde kalla “vanligt folks”, turisters och entreprenörers värden. Låt oss gruppera alltsammans i fyra värderingskategorier:

  1. Antikvariernas värdegrund: de vetenskapliga, kulturpolitiska kraven på bevarande, samt lagstiftningen rörande fornminnen osv.
  2. Turisternas: upplevelseaspekten på platser, deras historia, berättelser, umgänge med föremål, insyn i deras kontexter genom tiden …
  3. Entreprenörernas: möjligheterna till eget utnyttjande av kulturarv och kulturmiljöer för privata närings-, kunskapsuppbyggande- och rekreationsändamål.
  4. Vanligt folks: t ex invånare på den ort där museet är beläget och som råkar “gilla gamla saker”.

Dessa grupper kunde också sammanfattas i två: vetenskapliga behov att bevara, kontra låt oss kalla det bruksbehov. Museerna måste börja beakta andra former av kunskap än vetenskaplig kunskap. Praktisk kunskap, även kallad tyst kunskap, är det slags kunskap som människan tillägnar sig genom liv och erfarenhet. Hantverkskunnandet hör också dit. Allt slags (praktiskt) yrkeskunnande hör dit; den kunskap som en människa behöver för att kunna bygga ett hus, tälja en sked, segla en båt, driva upp växter på rätt sätt, laga god mat, tillverka ett föremål, konservera det.

I stället för vetenskapliga kriterier råder i det sammanhanget kanske kriterier såsom social betydelse, personlig betydelse, bruksbetydelse, tillverkningsbetydelse (yrkesskicklighet), minnesbetydelse (souvenir), eller till och med kuriosa, som grund för bevarandebeslut. Genom att tillvarata dessa alternativa kunskaper och värdegrunder kan institutionerna/museerna – såsom Holmöns båtmuseum visar – bidra till att den tysta kunskapen överförs till kommande generationer, något som ju ytterst sällan kan ske på ett traditionellt museum. 

Foto: Johannes Samuelsson

“Bevara kunskapen om tingen, om tillverkningsmetoder och bruk, så kan vi skapa nya och slipper samla på oss dessa miljoner föremål i ladorna”, utropade Katarina Ågren en gång, hon som arbetat i hemslöjds- och museibranschen i närmare femtio år. Hon har helt rätt. För vad har våra efterkommande för glädje av grejerna sedan, om (då) ingen mera äger kunskapen att tillverka dem, eller använda dem!? På denna punkt menar jag att vi bör ta lite lärdom av kulturarvstraditionerna i Asien och Kina. För kineserna är det sanna kulturarvet traditionellt inte det “ursprungliga” föremålet, utan det vi simpelt skulle kalla kopian, det nytillverkade, efter gammal förlaga. Värdet och autenticiteten hos ett föremål, en byggnad, målning eller textil, sitter inte i det unika originalet, utan i själva skickligheten i att skapa ett nytt likadant! (Denna fråga om autenticitet och värde är mycket intressant och jag vill återkomma till den i en annan artikel).

Demokrati kan (om man vill) i det här sammanhanget betyda att “antikvarierna”, den vetenskapligt skolade personalen på institutionerna, bjuder in “kulturarvsbrukarna”, alla de människor som aktivt använder och påverkar kulturarvet, till diskussion och samarbete. Museerna bör kunna analysera och ifrågasätta sig själva, sin egen verksamhet. De bör sålunda vara aktivt verkande “planeringskontor för det förflutna” (Sören Halldén).

Birgitta Johansen på RAÄ formulerade det så här för några år sen:

“Vår hittills centrala bevekelsegrund har varit känslan av att kulturarvet är hotat och måste skyddas, och det från människorna. Men att omyndigförklara arvtagaren för att skydda arvet, kan inte vara ett hållbart fundament för antikvariska förhållnings- och arbetssätt.” 5

Att göra andra aktivt delaktiga innebär att vidga synen på kunskap, värde och förhållandet mellan bevarande och bruk. 

De små museernas tr(i)umf
Små museer som inte har något nationellt ansvar för långsiktigt bevarande, kan agera helt självständigt i förhållande till statens och museikonvenansens bevarandestrategier och politik. Ovannämnda Mölndals museum (kommunalt) har lagt in i stort sett hela sin samling i utställningsrummet, på öppna hyllor. Det är bara för besökaren att plocka ner ett föremål som intresserar, vrida och vända på det, och kanske notera registreringsnumret för att gå till en dator och kolla vad det är för en grej, och där hittar man en hel del information om proveniens, bruk och kontext. Detta är ju också målet för Holmöns båtmuseum, där registrering och dokumentation nu hör till de mer akuta åtgärderna att fortsätta med. Ifall ett föremål faller sönder till slut (i Mölndal), så gör man sig av med det och ersätter det med ett nytt …

Det finns många andra exempel på härliga och fantasifulla små museer, både i Norden och i resten av Europa, som kan vara sant “demokratiska” i den bemärkelse jag här talar om. Ett sådant i Berlin är det privatägda lilla DDR-museet under en av broarna vid Unter den Linden. Där finns bl a en bostadsinteriör från DDR-tiden, med kök och vardagsrum. Man får sätta sig i soffan, se på TV, läsa böckerna i hyllan, öppna köksskåpen och undersöka vad där finns, peta på allt … Intendenten berättade att ingenting har stulits sedan museet öppnade för något år sedan. Tvärtom, visar det sig: när personalen vänder ryggen till, smusslar folk med sina kassar och ställer in av sina egna föremål i skåpen, som för att komplettera bilden. Detta kallar jag museidemokrati!

Andra exempel att anföra i denna kategori är naturligtvis hembygdsmuseerna eller hembygdsgårdarna, som har fantastiska möjligheter att hantera föremålen med den respekt och värdighet de kräver: nämligen som bruksföremål och som banker för en förgänglig hantverks- och yrkesskicklighet. Hembygdsmuseernas moderna ekvivalent är ju arbetslivsmuseerna, som vuxit fram som svampar i Sverige. De bygger på det industriella kulturarvet, och där förhåller man sig också mer modernt till bruksaspekten; hela idén är ju här att tillvarata inte bara miljöerna och de gamla maskinerna och apparaterna utan också kunskapen om hur de används. Och för detta ändamål används de verkligen. De sätts igång. Tillverkning sker.

Med kännedom om de “stora” museernas institutionella tröghet, ovilja och långsamhet visavi förändring och utveckling, kan de mindre museerna idag snabbt ta initiativet och sätta igång med den demokratisering av kulturarvet som jag här talar om. Genom att tillämpa nya och kreativa metoder kan de ställa sig i täten för museiutvecklingen. Istället för att beskärma sig över de små museernas brist på professionalism och behov av vetenskapligt omhändertagande, kan man stöda dem med vård och dokumentation, och i övrigt låta dem hållas.

De små museerna har frihet och möjligheter att agera och experimentera fritt med sina befintliga samlingar, med sin insamling, sin dokumentation och utåtriktade verksamhet, på ett sätt som de “stora” inte någonsin förmår (eller vågar). De har möjligheter att lyfta upp föremålen ur sin tillvaro i “dödsriket” till en närvaro i nuet, för att tala med Adorno. De har möjligheter att skapa nya kreativa system och praktiker för kontext och dokumentation, och de kan ta till vara all slags kunskap – också den tysta kunskapen. De har möjlighet att utnyttja denna tysta kunskap i nyproduktion av föremål, både i museet och utanför. Ett viktigt led i denna ideologi är att föremålen är ständigt tillgängliga och “brukbara”. De skall kunna plockas fram ur montrar och magasin, eller också ut ur museet vid behov. Vissa av dem skall rentav kunna plockas isär, för närmare studier av teknik och annat. En ansvarskännande museipersonal kan styra detta “bruk”, t ex i pedagogiskt syfte, eller i syfte att föra hantverkskunnandet vidare.

Ytterligare ett led i strategin kan vara att föremål bara deponeras i museets lager eller i utställningen. Folk kan få hämta dit sina grejor. Om det inte finns alltför rigorösa krav på konservering och säkerhet, så vore detta fullt möjligt. Folk skulle också kunna ta hem sina prylar igen, om de ångrar sig. Föremål skulle kunna lånas ut, på samma sätt som böcker på ett bibliotek! Föremålsägarna kunde själva (vid deposition) få bestämma om besökare får ta i föremålen eller ej, låna hem dem, eller plocka isär dem om detta skulle behövas t ex för att få reda på hur de är tillverkade – så att hantverkskunnandet förs vidare.

Riktlinjerna för Framtidens Museum kommer således att utstakas i de små privatägda eller kommunala museerna, inte i de gamla, stora museiinstitutionerna. Det måste finnas liv och rörelse i museet, om det verkligen skall bli en demokratisk plats där folk får “umgås med tingen”. Det viktiga här är inte att kulturarvet, våra föregångares spår, finns – det viktiga är vad kulturarvet gör, och vad vi gör med det. För de gamla tingen ligger ju där och väntar på oss i vänligt sinnade bakhåll.


FOTNOTER

1 Den här artikeln innehåller, förutom nytt stoff från en kommande forskningsartikel “Om Saker”, också bitar av funderingar som jag presenterat i två tidigare publicerade artiklar: “Försvinnandets kultur och världens mumifiering” i Kulturella Perspektiv 1/2007, och “Om tingens mening och små museers framtidsstrategier” i boken Hembygd i fokus. Finlands svenska hembygdsförbunds jubileumsskrift, Helsingfors 2009.

2 Carl Henrik Fredriksson, 1994.

3 Tilley 1989. 

4 Adorno cit. i Douglas Crimp, On the Museum’s Ruins 1993.

5
 Agenda Kulturarv, Riksantikvarieämbetet, Stockholm 2002.


Text: Kerstin Smeds
Kerstin Smeds är professor i museologi vid Umeå universitet.