Näsa för nyheter, blick på samtiden och förmåga att pussla ihop en utställning – det är viktiga kompetenser för en utställningschef. Idag talar man även om inköpare och fria aktörer. Kommer utställningarna att bli mer varierade i framtiden, om vi får vassare inköpskompetens hos beställarna? Fredrik Söderling har talat med olika museer om utställningsprocessen.
När regeringens lagrådsremiss Kulturarvspolitik offentliggjordes på senhösten 2016 nämndes ordet ”kulturarv” många gånger, liksom samlad ”kunskap” som bas för arbetet på landets museer. Men nästan ingenstans tog den tjocka luntan upp något om det som är en av grunderna i museernas verksamhet: utställningsmediet.
Så hur står det till med utställningsverksamheten på våra museer? Hur styrs den och vilka kompetenser finns där? Var uppstår problem?
Av de anställda på landets museer har de flesta ”kärnkompetens” så som det uttrycks i statistiken från Myndigheten för kulturanalys. Det betyder att de är antikvarier, pedagoger, intendenter med mera, och uppgår till ungefär två tredjedelar av varje museums alla anställda. Museernas årsarbeten har ökat på senare år och ligger totalt uppåt 6000 – ett siffra som 500 museer (av 1700) nästan ensamma svarar för. Om det är just kärnverksamheterna som står för ökningen är dock osäkert, ingen detaljerad statistik finns på hur de olika kompetenserna fördelar sig.
Museernas utställningsverksamhet organiseras enligt snarlika modeller. Arbetet sköts från en enhet som ofta kallas ”Publik och upplevelser”, ”Utställnings- och programverksamhet”, eller rätt och slätt ”Publik verksamhet”. Storleken på enheterna varierar. Så har till exempel Regionmuseet i Kristianstad en ”publik enhet” bestående av sex personer och en ”strategisk grupp” som lägger utställningsplanerna. Regionmuseet har en lång tradition av att skapa egna utställningar, med samlad kompetens i huset. Just nu visas fyra basutställningar och tre vandringsutställningar, bland andra den uppmärksammade 100 % Kamp.
Foto: Evelyn Thomasson/Regionmuseet Kristianstad
Större utställningsenhet än Kristianstad har Malmö museer – Sveriges femte största museum – där ett renässansslott utnyttjas tillsammans med flera andra lokaler och där en ubåt och ett akvarium ingår. På utställningsenheten är 20 personer anställda, de flesta med titeln tekniker eller intendent. Museet visar 10-15 utställningar per år. Den egna produktionen består för närvarande av uppdatering av basutställningarna där sju tekniker också gör service och underhåll om så behövs.
Konstnärlig personal är sällan de som leder museernas utställningsenheter. Vill man förenkla kan man säga att museernas utställningsverksamhet på många håll styrs ungefär som tidningsredaktioner. En enhetschef – inte sällan är denne också journalistutbildad – fungerar ungefär som en redaktör, vilken leder och fördelar arbetsuppgifter åt enhetens pedagoger, intendenter med flera.
Nästan alla museer får mängder av förslag på utställningar, både från den breda allmänheten och från professionella konstnärer eller historiker såväl som från de egna leden. Utställningschefen är den som formellt bestämmer på enheten, men i realiteten växer besluten fram på slingriga vägar. Allt som oftast utses en förberedelsegrupp som tar reda på hur ett visst ämne kan gestaltas för att bli en utställning. Fram till beslut tar man sig både via ett snabbspår och via en lång process som kan ta ett par år. De snabba besluten behövs för samtidsutställningar – exempelvis reagerade många museer omedelbart på flyktingvågen till Sverige för drygt ett år sedan och passade på att ta upp problematiken i någon utställning.
Enhetschefen är spindeln i nätet med överblick över all research som behövs kring det som väntas bli en utställning. Dessutom ordnas seminarier, grupper ute i samhället bjuds in, experter anlitas.
Det kan röra sig om att bjuda in föreningar för att samarbeta med dem, som Västerbottens museum gjorde inför utställningen Prioritet: Minoritet:
– Vi bjöd in grupper från de fem nationella minoriteterna. Just detta att bjuda in och låta andra styra, att låta dem få en röst på museet, tror jag mycket på, säger museets utställningschef Helena Magnusson.
Inhyrning av tillfällig, extern personal sker kontinuerligt. Det kan vara formgivare, ljussättare, ljudtekniker och andra. En del museer har inga egna curatorer, andra har inga fotografer och måste då köpa in sådana tjänster. Egna verkstäder på museerna där saker i större format kan byggas har blivit mer sällsynta. Digitala kunskaper saknar flera museer.
– Vi behöver lära oss mer om digitala gränssnitt. I den unga generationen går ingen till museet utan att först ha tittat runt på nätet. Där måste det se intressant ut direkt om vi ska ha en chans hos dem, säger Karin Stammarnäs, chef för publik verksamhet och utställningar på Bohusläns museum där 18 personer är anställda.
Tre utställningsansvariga på museet är curatorer, andra jobbar som värdar, formgivare eller har programansvar.
Förutom att den ansvariga enhetschefen ska se till att utställningen förankras lokalt ska hen också se till att rätt personer anlitas, och att reglerna för offentlig upphandling tillämpas. Är en kommun museets uppdragsgivare kan det finnas en ”lista” på godkända fackmän som museet ska anlita. Fördelen med fria aktörer, anser många, är att variationsrikedomen på ett och samma museums utställningar ökar och att man alltid kan erhålla den nyaste kunskapen.
Kritik mot hur museerna organiserar sin utställningsverksamhet hörs sällan internt utan utifrån, ibland från de fria krafter som anlitas av utställningsavdelningarna.
– Vi är fast i ett organisatoriskt format. Det gör att bredden på utställningar krymper. Man kan också ifrågasätta ifall upphandling är det bästa sättet att få mest kvalitet för pengarna, säger Tove Alderin, konstnärlig ledare och scenograf samt styrelseledamot på Forum för utställare, sammanslutningen som varje år delar ut pris till årets bästa utställningar.
– Duktiga konstnärligt utbildade tekniker ges inte tillräckligt med tid eller mandat, säger Jonas Fridén som trots allt slår fast att många av de bästa utställningarna produceras av välkomponerade team in house.
Tove Alderin efterlyser också större konstnärlig kompetens på museernas utställningsenheter. Jonas Fridén, lektor i design på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, håller delvis med, men tror också att det finns konstnärlig kompetens på museerna som inte alltid utnyttjas.
Men om kompetensen inte finns internt har Fridén och flera utställningschefer ett annat recept: mycket duktiga inköpare, något som blivit mera angeläget då Riksutställningar – som avvecklas om några månader – sedan flera år tillbaka inte gör egna utställningar.
På Malmö museer tänker utställningschef Josefine Floberg i samma banor:
– Det behövs inköpare med koll på vilka därute som har den rätta kompetensen. Vi ska höja inköpskompetensen hos intendenter, producenter, projektledare och utställningstekniker, säger hon.
– För att få det man vill ha måste man vara extremt välformulerad, och det i sin tur förutsätter en god förståelse för form, framhåller Jonas Fridén och tar som god förebild den brittiska Welcome Collection, en stiftelse som i högt tempo producerar utställningar.
Stiftelsens kvalificerade arkitekter och curatorer arbetar alltid med externa formgivare, gärna yngre. På kort tid har stiftelsen etablerat sig som framgångsrik utställningsmakare. Kan det vara något för svenska utställningsproducenter att ta efter, en långt större användning av kunnigt yrkesfolk utanför museiportarna? Det skulle kunna vara att plocka in designers eller elever från högskolornas formgivarlinjer på museerna. Vilket inte utesluter att den övriga dialogen med samhället kan utvidgas och där pensionärer, utanförskapsgrupper eller andra får bidra med sina synpunkter och öka museets angelägenhetsgrad.
Omvärldsanalys och samhällstrender är annars utställningschefer för det mesta bra på att omsätta i format som går att ställa ut. Flyktingar, och romer är två exempel på teman som just nu används på ett flertal museer runt om i landet. När det kommer till gestaltningen betonas i dag både lärande och upplevelser, eller ”utbildning och förnöjelse” som ICOM (International Council of Museums) skriver i sin definition av vad ett museum är. Den påstådda ”disneyfiering” som debatten ibland blottar tar dock Helena Joelsson, t f chef på enheten ”Utställningar och kommunikation” på Göteborgs stadsmuseum, med ro.
Den här inställning går igen hos flera andra tillfrågade. Avdelningen sysselsätter 14 personer, bland dem utställningsproducenter, kommunikatörer, en grafiska formgivare, snickare och redaktör.
Samma positiva anda märks på Kalmar läns museum, som på enheten för pedagogik och utställningar har ett tiotal anställda. Man har medvetet strävat efter en bredd i kompetensen hos medarbetarna och här arbetar bland annat kulturmiljövetare, pedagoger, journalister, historiker, arkeologer, människorättsvetare och kulturgeografer. Däremot har man inga curatorer – formgivare anlitas externt inför varje större, egenproducerad utställning. Formgivaren arbetar då tillsammans med producent, museitekniker, marknadskommunikatör och grafisk formgivare som ingår i länsmuseets fasta stab.
– För 15 år sedan låg tyngdpunkten på utställningar där föremålen var i fokus. Kulturhistoriska föremål visar vi fortfarande men i kraftigt reducerad omfattning. Det nya tänket handlar om aktivitet och folkbildning tillsammans. Vi vill beröra och vara en mötesplats för aktuella samhällsfrågor. Just nu visar vi till exempel två mindre utställningar på temat integration, säger Maria Kanje, producent på museet.
Sammantaget kan man säga att ingen av de utställningsansvariga UEForum varit i kontakt med för den här artikeln riktar någon allvarlig kritik mot det sätt arbetet utförs. Snarare vittnar de om en organisationsform som fungerar tillfredsställande, inget någon i första taget vill ändra på. På Regionmuseet i Kristianstad tycker sig avgående museichefen och landsantikvarien Barbro Melander se ett system som hittills tett sig framgångsrikt.
– Jag har varit med länge och det har aldrig hänt att utställningsverksamheten varit så stark som idag. Våra utställningar berättar om samhället med ett historiskt perspektiv. Och intresset att komma till museet ökar, det har blivit en allt viktigare mötesplats och det är bara positivt, säger Barbro Melander och verkar rätt så nöjd.
Text: Fredrik Söderling
FS är frilansreporter med förflutet på DN Kultur.
