Reformation pågår
Domkyrkan i Västerås, 1719–171031
Utställningsägare: Samarbete Västerås stift och Västerås pastorat
Curator: Marcus Holmberg, John Rothlind
Produktion: Actit Communication/AnnMari Kastrup
Design: R.A.B.B.E./Anders Rabenius
Aktör: Qla Zetterberg
2017 är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser. I den lika gamla domkyrkan i Västerås presenteras utställningen Reformation pågår, med aktiviteter för skolklasser och presentation av dyrgripar. Plats för dialog och njutbart för ögat, konstaterar Martin Hedén och funderar vidare över vad som inte sägs.
Stora delar av världen högtidlighåller i år 500-årsjubiléet av reformationen, Västerås är en av Europas centrala platser i det sammanhanget. Det är mycket roligt att kyrkan tagit initiativ till en ambitiös och påkostad utställning, Reformation pågår. Och den har placerats exakt där den hör hemma: i domkyrkan, som av en lycklig slump stod färdigutbyggd 1517.
Att synliggöra detta kulturarv är en närmast omöjlig pedagogisk uppgift: det handlar inte bara om att visa upp de materiella spåren efter en riktigt stor, historisk omvälvning. Vi talar om en mängd händelser, sammanlänkade i ett komplext sammanhang som sprider ut över geografi, tid och idévärld. ”Reformationen” är ett behändigt begrepp, men det döljer en mångbottnad verklighet.
Reformation pågår består av två koncept, som designmässigt har en sak gemensamt: här excelleras i elegant ljussättning av mörka rum. Skuggorna har gjorts betydelsebärande. Detta är tilltalande på flera sätt: utställarna förmedlar en kontemplativ, hemlig och lite magisk stillsamhet där reformationens avporträtterade förgrundsgestalter beblandas med publiken. Visst, vi befinner oss alla i mörker.
De två delarna består av en dramatiserad/interaktiv utställningsdel som byggts i kyrkorummet för målgruppen mellanstadieelever, samt ett reformationens guldrum där de värdefulla artefakterna från 1300-talet och framåt visas. Denna senare del kommer att bli kvar när tälten i kyrkan rivs sista oktober.
Unga i halvklass kommer att möta en församlingspedagog utklädd till pälshandlaren Jörgen Buntmakare (född 1476). Han leder dem genom tre tematiska rum – Konflikt, Språk och Samtal. De provisoriska lokalerna är sparsamt möblerade, man har jobbat med förstoringar av målningar. I Konflikt-rummet finns en liten ljudstudio där eleverna kan spela in statements som visas för kommande klasser. Samtals-rummet rymmer en parallell till detta: en svart tavla där förslag på förbättringar kan kritas. Mellan dessa rum återfinns Språk-rummet, som inte blev riktigt som det var tänkt. Rummet fylls av barnröster på en mängd språk. Ljudet skulle ha levererats i plasttuber från taket, men pengarna räckte inte riktigt till för detta arrangemang. Tuberna blev hängande och ljudet distribueras istället i två vanliga högtalare.
Ungdomsdelen av Reformation pågår fungerar framför allt som en plats för dialoger och utgör en scen för den pedagog, vars ansvar det är att få igång diskussioner och tankar. Idé-innehållet här handlar om att reformationen startade i konflikt men gjorde världen bättre. Byggandet av världen fortsätter – hur gör vi det fredligt, hur kommer vi överens om vad som är bra?
Den renoverade Kapitelsalen, som under vissa tider varit pannrum, har blivit platsen för den fasta utställningen om de 200 år vi kallar reformationen. Det var just i det här rummet som Kung Gösta 1523 anklagade biskop Peder Jakobsson, gemenligen omskriven som Sunnanväder, för förräderi. Fyra år senare avrättades han. Rummet har möblerats med dunkel, spotlights, skuggor och montrar – på ena väggen projiceras diskret en serie existentiella och teologiska spörsmål som exempelvis frågan om vad helvetet är. Svagt i bakgrunden hörs två nyinspelade mansröster i en gregoriansk komposition. Flera montrar har försetts med en glödande orange bakgrund. Det är mycket njutbart.
För besökaren finns det en mängd intressanta föremål att upptäcka. Avlatsbrev, betydande dokument från Uppsala kyrkomöte 1593, reliktskrin, kors … Och en liten nattvardsklocka, som återfanns när man grävde ut Sankt Gertruds kloster. Ingen sådan ceremoniel förekom efter 1593, men just denna lilla pjäs har bevarat sin späda bjällerklang. Det är fascinerande med ett ödmjukt pling som lyckas överleva så många katastrofer.
Till dyrbarheterna hör också Martin Luthers översättning av bibeln, här i ett exemplar där både han och Philipp Melanchthon gjort anteckningar på ett par av bibelns försättssidor. Skattsamlingen sträcker sig över mer än de 500 åren: man börjar i medeltid och slutar i nuet, där Maria åter blivit intressant efter några hundra år av lutheranism.
Reformation pågår är som museal installation mer traditionell än nyskapande. Att kyrkan tagit initiativet till utställningen är berömvärt – staden och länsmuseet skulle kunnat vara aktivare. Problemet nu, kan jag tycka, är att man inte kommit vidare, eller öppnat nya dörrar, i presentationen av omvälvningen. Reformationen blir en isolerad teologisk händelse, vilket på inga sätt är det enda perspektivet.
Förändringar av den här kalibern sker ofta i tillväxttider och i det här sammanhanget kan man fundera över hur renässanshumanismens framväxt och skapandet av en ny industri – tryckerierna – har spelat in. Sociologiprofessorn Robert J Wuthnow är en av dem som pekat på hur de världsliga ledarna inte la sig så särdeles i de teologiska diskussionerna. Man ansåg att kyrkan devalverade sig själv (”desacrifized”) genom borttagandet av ritualia och markeringar mot sina gamla auktoriteter. Makten överfördes galant till de nya nationernas profana ledare.
Sådana breddande resonemang om samspel mellan olika krafter saknar jag på utställningen i Västerås Domkyrka. Liksom den direkta kopplingen till de religiösa konflikter vi upplever just nu i världen, där fundamentalister står mot varandra med automatladdningar och kalashnikovs. Den problematiken är för allvarlig att banaliseras till imperativet att vi ska vara snälla mot varandra. Man kan också sätta ett litet frågetecken för att Martin Luthers mera svårsmälta hetsande mot judar och judendom inte nämns. Dessa hans utspel var ju något som också satte avtryck i historien, något man bör påminna sig.
Kort sagt: det är inte så lätt med det historiska. Det finns så många berättelser. Nu också. Och som pedagog står man inte i ansvar bara för vad man säger, utan också för vad man inte säger. För att upprepa ett citat som ibland tillskrivs Martin Luther.
Text och foto: Martin Hedén
MH är skribent, tecknare och radioproducent.
