Korsvägar
Världskulturmuseet, Göteborg 170508 – tills vidare
Utställningsproducent: Lina Malm
Utställningsarkitekt: Luis Morais
Efter den välgjorda Tillsammans har Världskulturmuseet i Göteborg nu öppnat utställningen Korsvägar. Bra tänkt, men ojämnt genomfört, anser Iréne Karlbom Häll, som saknar det känsliga handlag som präglade den förra utställningen.
Jag älskar Världskulturmuseet i Göteborg, det som beskylls för allt från att ha knyckt resurser från syskonmuseerna i Stockholm till att vara spjutspetsen i en trend med politisk korrekthet på bekostnad av riktig kunskap, vad det senare nu kan tänkas vara. Jag känner stor sympati för ambitionen att skildra vår världshistoria efter andra parametrar än hemma – borta, nationellt – exotiskt. Vilket inte är någon lätt match för de museer som åker på denna otacksamma uppgift och vars samlingar ibland bygger på etiskt svåra premisser.
Jag tycker också att första delen av Världskulturmuseets satsning – Tillsammans av AEOW/ Kelda Bryant, Kerstin Olsson var något av det bästa jag överhuvudtaget sett, känt, hört och upplevt i utställningsväg för hela familjen. Med denna kraftfulla brasklapp i början förstår ni att recensionen nedan kommer att vara lite blandad.
Denna estetiska och vackert ljussatta utställning har nämligen på tok för många spår som varken knutits samman eller bearbetats ordentligt. Ämnet korsvägar har heller inte satt spår i själva gestaltningen på det sätt som jag tänker att det skulle kunna göra. Att hänga upp korslagda brädlappar i taket och fräsa in kors-och-tvärsmönster i de skärmar som delar upp lokalen är i alla fall inget som ger mig någon upplevelse av att befinna mig i en korsväg. Det bli lite som när någon utlyser en teckningstävling i skolorna på tema ”kärlek” och får in drösvis med bilder av hjärtan. Man gestaltar ingenting genom att dekorera med en symbol.
Den här genren av utställningar behöver vara något mer än så. Vad är en korsväg egentligen, bortom symboler? Hur känns det att vara där? Det får man mer hum om genom att ställa sig utanför museet på den plats som lustigt nog heter just Korsvägen. Utställningen hade till exempel någonstans kunnat ge en hörselupplevelse av det buller och stök som uppstår när människor färdas och korsar varandras väg – om man nu vill prioritera upplevelsedelen. Ljud tillför massor till utställningar om det är gjort för att stå för sig självt, men ljudspåret till intervjufilmen om demokrati som är det enda ljudet i Korsvägar stör istället upplevelsen och irriterar, särskilt då i alla fall den talare jag såg var obekväm i sin roll och klippet för långt.
Kvalitén mellan de sju delarna varierar stort. Delen Vägval om vatten och klimat är erbarmlig som utställning betraktad och montrarna vittnar om en oförmåga att välja och kanske framför allt vraka bland föremålen. Det blir en ”vi klämmer väl in så många som får plats”- mentalitet som inte är till föremålens gagn – titta en trappa ned! I utställningen Tillsammans har montrarna arrangerats av en mästare. Står två djur bredvid varandra har de en relation. Står en pall vid ett bord är den lite inbjudande utdragen. Det är små, små finesser som gör föremålen mer levande och utställningen rolig att besöka om och om igen. Det här handlaget saknas i Korsvägar. Men Vägvals-delen tar priset. Där borde museet göra ett omtag.
Demokratidelen har sina poänger men är innehållsmässigt lättviktig. Ämnet behöver verkligen gås in i mer om man nu ska börja nysta. Att visa Patchakuti-textilierna var väl närmast ett måste, då kan man leva med att kopplingen till temat känns lite krystad. Bäst har utställningen lyckats med den igloo med spegelgolv som visar Kongofloden, och här är också montrarna väsentligt bättre. Också delarna om Mecka och Sidenvägarna är acceptabla, medan delen Borderline verkar bestå av en film och några skyltar.
Det hade varit bra om Världskulturmuseet för tydlighetens skull förmått stryka några delar, man har helt enkelt gapat efter för mycket. Trots ett synnerligen estetiskt rum och många i och för sig starka föremål, inte minst i migrationsdelen, tycker jag att det saknas det en övergripande hand som förenar innehåll och form och vågat ta strid för en ”stor idé”.
Det saknas inte poänger. Delen ”Dikenga” om Kongofloden är en. Väven av demokratiaspekter där besökaren får välja och väva är en ovanligt lyckad och välintegrerad form av interaktivitet i utställningen och flygtrafikfilmen där små ljusspermier svischar runt över planeten är en anslående aha-upplevelse.
Text och foto: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist med ett förflutet som utställningsformgivare och producent.
