Ett nytt museum har öppnat i Bryssel, med Europas turbulenta historia i fokus. Vad är det gemensamma europeiska minnet? Mycket krig och konflikter, men även välfärdstatens framväxt. Utan ett nationellt fokus framträder de stora dragen i den europiska historien, konstaterar Sigrid Melchior.
Bakom EU-parlamentets glas- och stålpalats, i Bryssels lummiga Leopoldpark, ligger Eastmanbyggnaden. Det var den amerikanske grundaren till Kodakkameran, George Eastman, som på trettiotalet finansierade byggandet av en tandläkarklinik för fattiga Brysselbor. Idag har femvåningsbyggnaden i art déco-stil, med vackra väggmålningar av Lafontaines fabler i det gamla väntrummet för barn, blivit hem för Europeiska historiens hus.
Frågan vad det gemensamma europeiska minnet är genomsyrar hela utställningen. Och svaret är revolutioner och nationalism, industrialisering och kolonialism, två katastrofala krig följt av årtionden av kallt krig, välfärdsstatens framväxt och europeiskt enande och politisk integration.
Att se på Europas historia utan nationellt fokus gör att de stora linjerna framträder; skogen skyms inte av alla träd. Likheterna i 1800-talets nationalstatsbyggen från norr till söder framträder, illustrerade av symboler som armvärmare med Dannebrogen och en flaska prydd med Garibaldi. Och att se 40-talets finska, ungerska och tyska ransoneringskort intill varandra ger en upplevelse för vanliga människors umbäranden under kriget.
Genom den europeiska linsen framträder hur sociala rörelser i olika länder inspirerats av varandra. Affischer och bokomslag från Belgien, Nederländerna och Portugal visar hur lika kvinnorörelsen formulerade sina krav vid ungefär samma tid. 1971 hade både franska Le Nouvel och tyska Stern tidningsettor med upprop där hundratals kända kvinnor berättade att de (olagligt) gjort abort.
Europeiska unionens integrationsprocess ges en plats i historien med stort H. I en monter finns EU:s arkitekter – sju män som för den genomsnittlige besökaren förmodligen är mindre kända nunor än vad USA:s grundlagsfäder är. Även Brexit – EU:s största prestigeförlust någonsin – skildras, bland annat med valsedlar från fjolårets brittiska folkomröstningen.
Historiemuseet har initierats av EU-parlamentet och finansieras ur EU-budgeten. Det har tagit tio år att bygga upp samlingen – omkring 1500 föremål har lånats ihop från 300 museer i och utanför Europa – och museet har hittills kostat 540 miljoner kronor. Brittiske europaparlamentarikern Jonathan Arnott från EU-kritiska Ukip har kallat projektet för ett ”galet extravagant skrytbygge” och ”egennyttig propaganda”.
Även vissa historiker har befarat att projektet skulle mynna ut i en okritisk hymn till EU och dess institutioner, eller att man av diplomatiska skäl skulle släta över skillnader i synen på Europas historia. Men de förväntningarna har fått komma på skam. Museiintendenterna har fritt valt teman, texter och föremål. Och de har inte väjt för svåra ämnen, såsom hur europeiska länder hanterar arvet från kommunismen på olika sätt.
Endast i ett avseende märks det politiska inflytandet från EU-parlamentet: EU:s samtliga 24 officiella språk måste behandlas lika. Därför finns inga texter i montrarna, utan varje besökare får en surfplatta som ställs in på valfritt språk.
Denna tekniska lösning öppnar för att besökaren kan välja olika upplevelser av utställningen. Någon kan studera bilder och saker i lugn och ro och samtidigt lyssna till en sammanfattning av tidsperioden i sina hörlurar. En annan kan skippa de generella beskrivningarna och i stället klicka sig fram till specifika föremål på skärmen och läsa om just deras historia.
Nackdelen är att det är svårt att hänga med för de äldsta och yngsta besökarna. Det ständiga klickandet på skärmen blir också tröttsamt i längden, särskilt som den permanenta utställningen tar omkring två timmar att se. Och att interagera med sin privata skärm i stället för med sitt sällskap gör kulturupplevelsen fattigare.
Text: Sigrid Melchior
SM är frilansjournalist i Bryssel med EU-politik som bevakningsområdet.
Foto: Europeiska historiens hus
Fakta:
Europeiska historiens hus ligger i Bryssel, Belgien och öppnade i maj 2017,
Den permanenta utställningen täcker en yta av 4000 kvadratmeter.
En tillfällig utställning som byts ut årligen visas på 800 kvadratmeter.
