En döende glesbygd lever upp genom ett omfattande konstprojekt, med nybyggda museer och verk utplacerade i landskapet. Genom konstverken styrs blicken mot en bergssida, en havsutsikt – och samtidigt gäller också motsatsen, att verken får förhöjd intensitet genom landskapet. Det är kunnigt, raffinerat och kreativt. Konstpubliken kommer i hundratusental och bygden får nytt liv. Men inte bara ekonomiskt. Den sociala gemenskapen stärks, framtidstron och stoltheten växer. Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg blir förförda på den japanska ön Naoshima.
Ön är mindre än Lidingö och har bara 3600 invånare. 20 minuter med färja från Uno, en hamn vid innanhavet Seto på Japans huvudö Honshu.
En bergig, toppig ö, ockrafärgad berggrund, små sandstränder, ogenomtränglig skog som klättrar på bergen. Små brunsvarta hus i trä, byggda av cederträ och med rispappersväggar invändigt. De ligger tätt, tätt i de båda samhällena, Honmura och Miyanoura. Shinto-altare lite varstans. Ett smältverk är öns största arbetsgivare och ligger undangömt på öns norra del. De traditionella näringarna var saltframställning, fiske och risodlingar. Sen: avfolkning, arbetslöshet, åldrande befolkning, vikande skatteunderlag, minskad samhällsservice – alla de vanliga glesbygdsproblemen.
Då händer det här:
En företagare, Soichiro Fukutake, god för 1,4 miljarder US dollar (nummer 37 på Forbes lista över Japans rikaste personer) kom av tillfälligheter att engageras i att bygga en internationell lägerskola för barn på Naoshima. Där upptäcker han att det Japan han tillhör för Naoshimas del innebär miljöförstöring och dumpning av industriavfall. Inte så häpnadsväckande insikter kan tyckas, men konsekvenserna blir genomgripande.
På Naoshima kom Soichiro Fukutake i kontakt med människor som tyckte att man bör bygga på det som finns istället för att riva och bygga nytt på det vis som karaktäriserat Japans modernisering och urbanisering. Han mötte grannar som hade tid för varandra. Hur sant detta var är inte gott att veta – men det är den tanke som inspirerat Fukutake. Tänk om något annat än urbanisering, tillväxt och miljöförstöring kunde vara framtiden? Fukutake hade en stor konstsamling med många av de allra mest uppburna internationella konstnärerna (César, Giacometti, Hockney, Johns, Long, Monet, Pollock, Segal, Turrell, Warhol, osv.) Konst som ställer frågor om samtiden och som utmanar vaneseendet. Tänk om konst i absolut världsklass kunde locka besökare till ön och skapa inkomster och ny vitalitet. Tänk om Naoshima kunde bli en plats där man undersökte vad det innebär att leva väl. De orden, att leva väl, kom att bli motto för förnyelsen av öarna. Man använder ett påhittat latinskt ord, benesse, konstruerat från bene (bra) och esse (att leva). Det är visionen man ville skapa. Då var det 1994.
Några decennier senare finns här tre storartade konstmuseer liksom skulpturer och installationer spridda runt om på ön. (Samma process har spritts också till några grannöar, men vi koncentrerar oss på Naoshima.) Överallt möter vi besökare med konstkartan i högsta hugg. Många är ungdomar. Det är ännu alldeles för tidigt på året för badliv och vattensport. Det är alltså konsten, landskapet och ett lugnare tempo man kommer för. Tokyos skyskrapor och motorleder är oändligt avlägsna. Istället frisk luft och lukten av hav.
Förutom konst och besöksnäring innebär benesse också att restaurera förödda landskap och näringar. Alltså finns det renoverade risodlingar, med försöksverksamhet inom växtodling, och vi ser erosionsskyddade sluttningar. Att återuppta risodlingarna innebär inte bara att restaurera ett tidigare landskap utan också att väcka liv i en kultur. Ris är förknippat med traditionella föreställningar och ceremonier och odlandet förutsatte samarbete. På Naoshima odlar och skördar man nu på gammalt vis, för hand, för att återuppliva gemensamma arbetsprocesser. Det handlar alltså om att undersöka vad det är att leva väl, inte att skapa avkastning. Skolbarn deltar, pensionärer. Det är frågan om att inte bara producera sin sin mat utan också att samarbeta, ta gemensamt ansvar, dela sysslor. Alltså ungefär som i vilken stadsodling eller vilket omställningsprojekt som helst i Sverige. Man försöker återuppbygga det lokalsamhälle som eroderats av marknadsekonomi och urbanisering.
Man renoverar också byggnader. Konsten finns inte bara i de nya museerna på ön och som installationer i landskapet utan är också insprängd i ett av öns samhällen, Honmura. Sju hus/platser i förfall köptes in och konstnärer fick möjlighet att renovera och omforma dessa till konstverk. I ett av husen rör man sig försiktigt in genom mörklagda passager för att, när ögonen vant sig av vid dagsljuset, möta ett enastående ljuskonstverk av James Turrell. I ett annat exempel fick konstnären Hiroshi Sugimoto tillgång till ett förfallet shintotempel och den skogslund som hörde till templet. Han byggde ett nytt tempel, baserat på en ålderdomlig form som konstnären funnit angav ”de proportioner som är särskilt fördelaktiga för gudomligheter att vistas i”. Under helgedomen anlade han ett litet bergrum inspirerad av forntida gravkammare. Man tar sig in via en trång gång och kommer ut i ett litet rum med en trappa byggd av glasblock som leder upp mot ett ljusinsläpp. Samma glastrappa finns också upp till själva helgedomen ovanför och man anar ett gåtfullt samband mellan vad som finns i berget under helgedomen och de gudomligheter som anropas i templet. Här tycks konstprojektets och lokalsamhällets behov ha sammanfallit. Lokalsamhället hade inte medel att renovera templet, erbjöd platsen och fick en ny helgedom som visserligen inte riktigt följer utseendet på deras tidigare helgedom men heller inte avviker så mycket att man inte kunde ta till sig det. Tvärtom är det nu en del av bylivet. Det används som helgedom och man håller årstidsfester och bröllop här.
Till höger: Glastrappa och ljusinsläpp under helgedomen Go’o.
Go’o-helgedomen och de sex andra husen/platserna som omvandlats till konstinstallationer för konsten in i lokalsamhället. Museerna, däremot, bildar en värld för sig på öns södra del. Där är det oländig terräng och en tidigare knappt nyttjad del av ön har nu förvandlats till ett nytt centrum. Vad byborna tänker om att det numera går människor från hela världen längs deras vägar och i deras gränder, vet vi inte. Företrädare för konstprojektet framhåller hur engagerade byborna är, att de deltar i olika konstmanifestationer. De har också gratis inträde till museerna. Att det finns skyltar vid en del privathus i samhällena som anger ”Här finns toalett” kanske är en fingervisning om att många vill att besökarna ska känna sig välkomna. Dock är benesse ingalunda ett gräsrotsinitiativ. Det är en stiftelse och ett storföretag med rejäla resurser bakom sig som driver det hela och lokalsamhället bjuds in att delta, men initiativet och makten finns där pengarna finns. Inte desto mindre: projektet har skapat liv i en döende bygd. Det kommer besökare i hundratusental varje år. Museerna, konstinstallationerna, nya hotell och en förstklassig restaurant genererar nya arbetstillfällen. I de båda samhällena finns nu också enkla serveringar, härbärgen, cykeluthyrningar. Kommunens näringsstatisk visar att de senaste femton åren har det tillkommit 30 härbärgen, 32 matserveringar och en livsmedelsaffär. Naoshima har gått från utarmning till liv.
Till höger: Härbärge, interiör i byn Honmura. En stillsam värld, skjutdörrar med rispapper, utanför trädgård.
Man kan bo vandrarhemsliknande och sova på tatamimattor på golvet. Billigt och trevligt. Men för besökare med välfyllda plånböcker finns två mycket exklusiva hotell. Det ena är övervåningen på ett av museerna och det andra når man med en bergbana från samma museum upp till ett avskilt annex. På båda hotellen finns originalkonst av museiklass i foajéerna och på rummen. Visst finns det lyxhotell med bra konst på väggarna lite varstans i världen. Det unika här är att det är ett museum med gästrum. Vilken strålande idé. Men glädjen slocknar lite när man begriper att konsten där bara är tillgänglig för hotellgästerna. Det exklusiva blir uteslutande. Kanske är det en välmotiverad affärsstrategi, men det känns också som att det svär mot tanken att konsten ska vara motor i öarnas utveckling och involvera öborna.
Hotellen, liksom museerna, har ritats av Tadao Ando. Det är minimalistiskt vackra byggnader som både underordnar sig landskapet och ger nya möjligheter att uppleva det. Två av museerna har byggts för specifika konstverk av utvalda konstnärer och är permanenta installationer. Det tredje museet har delvis byggts på samma vis. Men inte bara; vi hör berättas om några konstnärer som tyckt att deras verk haft svårt att samsas med Adonos tydliga formspråk. Hur det än varit med det övertygar det färdiga resultatet. Just konsekvensen och enhetligheten i material och form skapar ett lugn och tillförsikt som ger verken auktoritet. Museer ska ju annars vara flexibla för att fylla många olika behov. På storstädernas museer återkommer besökare och förväntar sig att få se nya utställningar. På Naoshima är det precis tvärtom; man kommer dit för de verk som finns just här och för de byggnader som skapats för just detta landskap.
Att uppleva konst på Naoshima blir en alldeles annan upplevelse än att gå på ett konstmuseum i till exempel Kyoto eller Tokyo. Man cyklar längs bergsvägar, handlar i butikerna, äter på en hamnkrog, åker lokalbuss, letar sig fram i gränderna. Hela tiden möter man konst som gör att man stannar upp, ser det omgivande havet och grannöarna i relation till konstverken, genomtänkt och elegant integrerade med omgivningarna. Det är en alldeles osannolik erfarenhet att samtidigt befinna sig på landet, i en glesbygd, och omgiven av konst i världsklass och som vill säga något om vår samtid. Det bara svindlar.
Vi och verken är här, vi möts. När Soichiro Fukutake myntade begreppet benesse, att leva väl, tänkte han sig att mötet mellan ön, landskapet, samhället och konsten skulle ge oss besökare, och byborna, möjlighet att fundera över hur vi vill leva. Man närmar sig konstverken med fördröjning. Det är inte bara internationella besökare som färdats långt. Även japanska besökare har tillbringat timmar på tåg för att ta sig till hamnen i Uno. Avståndet till Tokyo är 700 km, till Kyoto 225 km. Sedan färjan. Sedan gå eller cykla till museerna. Det är noggrant iscensatta promenader fram till museerna och väl där är det gångar och passager in till konstverken. I en del rum släpps bara ett begränsat antal besökare in och vi köar i väntan på att de som kommit tidigare lämnar plats åt oss. Till en del rum är det ”skor av, tofflor på” som gäller. Allt det här skärper vår uppmärksamhet och våra sinnen. När vi möter konstverken är vi beredda; seende, reflekterande.
Med James Turrells ljuskonstverk accentueras detta. Han fick frågan varför det ska behöva ta så långt tid, femton minuter, att ställa om ögonen mellan solljuset och det totala mörkret inne i rummet där hans verk Aperture visas. Jo, svarade han, just långsamheten är en av kvaliteterna med Naoshima och det ville han uppmärksamma. Det finns andra verk av honom på andra platser på jorden som man kan ta del av mer direkt. Men här ville han verkligen att det skulle ta tid, att vi ska röra oss genom mörker fram mot verket. Långsamt börja ana det, sedan se det. Ja, vi förvandlas på Naoshima. Vi tar oss tid och vi kommer i dialog med verken, med ön, med oss själva. Vi börjar vara med konstverken mer än betrakta dem.
Vi är på en ö. Det som finns här är havet, bergen, konsten. Inget drar i någon annan riktning än mot landskapet och konsten. Man befinner sig i en helhet, en egen värld. Vi tänker att vi har anat något liknande några gånger tidigare. I kungagravarna i Luxor går man in i en värld helt för sig. Den medeltida konsten i en gotländsk kyrka; portalerna, valven, kalkmålningarna, skulpturerna. Världen utanför tränger inte in. Eller Fra Angelicos fresker i cellerna i San Marco-klostret i Florens. Här finns bara de nakna väggarna, tystnaden, och en fresk. Finns det något mer är det närvaron av de munkar som i århundraden här mediterat över den bild de delat cell med.
Museibyggnaderna på Naoshima är ultramoderna betongbyggnader men paradoxen är att vi här rör oss mot ett tillstånd som är närmare tuschmålningarnas, haikuns, zenmeditationens och noh-teaterns Japan än det samtida urbana Japans anime, manga och cosplay. Tänker vi när det blir kväll på det stillsamma härbärget med sina tatamimattor och rispappersväggar och vi rekapitulerar vad vi är med om på Naoshima.
Till höger: Turister fotograferar varandra framför Yayoi Kusamas Yellow Pumpkin.
En röd, stor och prickig pumpa av Yayoi Kusama, placerad på kajen i hamnen, är det första man möter när man anländer till Naoshima. Och påminner inte pumpans skaft lite om en mistlur? Verket finns i ytterligare en upplaga, i annan färg på andra sidan ön. Den avbildas på stadsbussarnas sida, på konstkartan som hjälper oss att hitta runt mellan museer och installationer och i miniformat som souvenir. Säkert en bra logga för detta väldiga konstprojekt, både för att det är ett Kusamas mest ikoniska verk och direkt annonserar att på Naoshima finns den mest uppmärksammade samtidskonsten – och för att pumpan kan representera landskapet, odlingen och för att den uppförstorad till pumpagigant kanske är ett löfte om att livnära hela samhällen, just det som Kusamas och andras konstverk nu gör på Naoshima.
Så där kan men ju spekulera, om man vill. Men man kunde också lätt tänka sig konkurrenter till Kusamas pumpor som vore lika goda symboler för konstprojektet Benesse. Vi fastnar för Bruce Naumans stora vägg med neontexter (100 Live and Die) som tänds och släcks rytmiskt. Det är 3-ordsmeningar, ett verb binds ihop med antingen ”and Live” eller ”and Die”. Det kan vara förväntat som Sick and Die, eller paradoxalt som Smile and Die. Eller Play and Live lika väl som Sleep and Live. Medan meningarna tänds och släcks, synbarligen slumpmässigt, ilar tankarna hit och dit i huvudet, allt tycks öppet och möjligt. Så, var sjätte minut, lyser alla texterna samtidigt, starkt och överväldigande. Livet tycks kunna ta precis vilken väg som helst. Verket kunde vara emblematiskt för viljan bakom Naoshima: att få oss besökare att reflektera över vad det är att leva väl, vad vi vill att livet ska vara.
Ett annat annat verk som på ett liknande sätt känns emblematiskt för konstprojektet Naoshima är Tatsuo Miyajimas Sea of time, en stor mörk vattenyta där 125 LED-upplysta små räkneverk tickar fram siffror mellan 1 och 9, i rött, gult, grönt. Tempot för varje räkneverk har valts av personer som bor i Honmura. I det mörka rummet, enbart upplyst av de små ständigt skiftande siffrorna, vet man inte vilka förlopp som dokumenteras; ser vi in i någon kosmisk tidsordning eller lär vi känna 125 öbors olika livserfarenheter eller är det rytmer i våra egna kroppar vi betraktar, eller vad? Återigen: vi får anledning att fundera över vad vi vill med våra liv, vad tillvaron kunde vara.
Konstnären berättar att samarbetet med byborna inleddes när han renoverade huset som konstverket är inrymt i. ”Folk började tala med mig. Jag förstod att de var intresserade och beslöt att engagera dem i verket istället för att ha den mer passiva hållningen att försöka få dem att förstå samtidskonst.” Förtjust ger han ett exempel på hur Sea of time används: ”Barn som betraktade ett av de digitala räkneverken, kalibrerat av deras avlidna mormor, tänkte på henne. Denna involvering blev en ny funktion som lades till verket. De digitala räkneverken blev bybornas alter ego eller deras konstnärliga uttryck.”
Verket Sea of time finns i ett av sju husen i ett av öns samhällen där man möter konst och installationer i dialog med husens historia och arkitektur. På ursprungsmuseet, Benesse House Museum, finns både installationer och stafflikonst. Man går runt och letar favoriter. Basquiat, Francis, Klein, Twombly. Var stannar vi längst? Kanske var det ändå vid Yukinori Yanagis The World Flag Ant Farm (1990) – en mer än 20 meter lång vägg med alla nationers flaggor, formade i sand på masonit och hopkopplade med små rör där det rör sig myror som sakta men säkert löser upp flaggornas konturer, blandar färgerna. Hoppfullt eller hotande?
Terasser ut mot havet och utomhusverk av Saint Phalle, Rickey, De Maria, Katase, Sugimoto. Vi går tillbaka mot samhällena, förbi en sjö och titta – där flyter många, små, lätta, vita vindflöjlar. Det är underbart och det tar inte slut.
Konsten och arkitekturen, landskapet och havet – allt bildar den enhet som gör att grundaren Soichiro Fukutakes vision Benesse, att komma underfund med vad det är att leva väl, når fram till oss besökare. I oss föds frågor om vilken värld vi önskar oss, vilka vi är, hur vi vill leva. Konsten är förstås det avgörande på Naoshima men tänkandet kring hur den valts ut och hur den presenteras är nästan lika viktigt. Museibyggnaderna är allt annat än neutrala. De är inga vita kuber där vad som helst kan visas. De befinner sig i skärningspunkten mellan konst och landskap och gör båda tydligare. Skärper vår uppmärksamhet.
Det är det estetiska. Till det kommer att vi besökare inte bara går konstronda utan också är del av ett samhälles revitalisering. Vi kommer i dialog med Naoshima utan att ens tala japanska.
Allt detta har alltså åstadkommits med hjälp av en miljardärs investeringar. I skrifterna om Naoshima kan man läsa att Soichiro Fukutake anser att ”ekonomin ska vara kulturens tjänare” och att kapital ”ska vara till för det allmännas bästa” och han vill lansera ett nytt begrepp för detta ”public capitalism”. För bra för att vara sant? Vi vet inte vad det kan finnas för hake med det hela. Kanske är det helt enkelt sant det vi ser – att en ekologiskt och ekonomiskt utarmad bygd har fått liv, öborna fått nya försörjningsmöjligheter och ny stolthet, och vi besökare rör oss i en storslaget vacker, kreativ och hoppfull värld.
Text och foto (om ej annat anges):
Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg
LL är konstnär.
WÖ är docent i socialantropologi.
