Konstbiennalen OpenART i Örebro bjuder på en mångfald av utställningar, både på museer och i stadens offentliga rum. Irène Karlbom Häll har sett installationer som väckt hennes intresse och dröjt sig kvar.
OpenART är en konstbiennal som fyller hela Örebro och har gjort staden till än mer av ett turistmål sommartid, i alla fall vartannat år. På länsmuseet, där delar av biennalen visas, ser man stora skillnader i besökssiffrorna de år OpenART äger rum. Framförallt är denna biennal känd för de ofta rätt så väl tilltagna installationerna i gaturummet och runt Örebro Slott och dess vallgrav. Här finns verk som väcker diskussion och retar gallfeber på en del. Verk som kanske inte hållit, fysiskt eller konstnärligt för att bli permanenta inslag i gaturummet får ändå gästspela, som en sorts fullskaleförslag. Tänk om det såg ut så här? Från årets OpenART kanske många främst kommer att minnas den amfiteater av stolar av Tadshi Kawamata som tog upp ett helt torg. Men mina starkaste upplevelser var faktiskt av verk jag fann inomhus, på Länsmuseet och Konsthallen.
Jag tar aldrig riktigt av mig utställningsdesignglasögonen, inte ens när jag går på konstbiennal. Kanske för att disciplinerna är väldigt nära varandra, eller borde vara det, och närmare ju mer konsten lämnar sina traditionella former tavla/skulptur och går loss på rummet. I gaturummet behövs just de överraskningar och drastiska förskjutningar som också gör så gott på utställningar av annat än konst. Så det är ju inte så konstigt att de utvecklas där.
Höjdpunkten för mig var den japanska konstnären Chiharu Shiotas rum av rött garn (flera sammanhängande) på Länsmuseet. Det är fantastiska rum att gå i, det lite luddiga röda garnet, fäst i väggar, golv och tak med oändligt många fästpunkter av smältlim, färgar ljuset och gör de få objekten (bland annat ett skrivbord) oåtkomligt. I katalogen för OpenART associeras konstnärens nät med internet, globalisering och relationen mellan människor. Och det är rimligt. Men man kan också se det som uttryck för tid. Liksom spindelnät visar att något är gammalt och inte rörts på ett tag, det vill säga bevarats orört, visar mängden av garntrådar ett långt och tålmodigt arbete som skapar en distans till föremål och en atmosfär på en och samma gång.
På länsmuseet visas också verk av colombianen Oscar Muñoz som själv beskriver sin konst som att han arbetar med frustration – och hopp. I ett par mörklagda rum möter vi svartvita porträttfoton av personer, som jag uppfattar det är en del kända, offentliga personer och andra mer privata. Porträtten projiceras ned på vita rektangulära bordsytor, tillsammans med ett handfat i varje ända. Man ser en hand komma in, plocka bort ett foto och hålla det i handfatet under en vattenkran, så att ansiktet upplöses och sugs ned med en liten vattenvirvel i avloppet. Händerna kommer in på bordet på samma sätt som mina egna skulle göra om jag sträckte ut dem, så jag får en känsla av att jag själv gör detta – vilket är riktigt obehagligt. På andra sidan borden är processen spegelvänd: en hand kommer med ett tomt blankt fotopapper, doppar det i handfatet och vips simmar pigment in på bilden och skapar ett nytt ansikte, som läggs på en tom plats på bordet. Som en tröst.
På liknande sätt visas bilder på väggarna, det är egentligen tomma ark i olika format uppställda på en tavelhylla, som fylls med porträtt genom projektion. En spökfigur dyker plötsligt upp vid besökarens sida och tar bort eller sätter dit någon. Tekniken har jag sett förr i scenografier av Josef Svoboda i Prag, det är i princip jätteenkelt men väldigt effektivt att kombinera vit skulptur och projektioner, ibland görs ”talande” skyltdockor på samma sätt, ni har säkert sett det.
Om man som jag var ung på åttiotalet får man väldigt bestämda associationer bara av att konstnären kommer från Latinamerika. Jag utgår nästan från att personerna på bilderna är eller föreställer de som försvunnit, torterats och mördats under en militärdiktatur. Det är den fruktansvärda historiska verklighet som överskuggat alla andra historier från den kontinenten under lång tid och som förtjänar att påminnas om. Men om man zoomar ut lite kan hela installationen också vara en bild av människolivets cykler, att vi föds och dör, kommer och går, tar våra platser och byts ut.
Det är jättestarkt, tydligt om man vill men inte alls låst vid en enda tolkning. Eller som en annan av de deltagande konstnärerna, Kumla-baserade Anna Viby, skriver. ”För mig är konsten en magisk portal som ger möjligheten att se på världen ur en annan synvinkel än den vanliga.” Det synsättet skulle också formgivare av kulturhistoriska utställningar kunna använda sig av mycket mer än de gör idag.
Ytterligare en upplevelse från OpenART som dröjde sig kvar var Pekka och Teijas Invalid Robots på Konsthallen. Pekka och Teija är ett finskt konstnärspar som enligt katalogen träffades redan på dagis, följdes åt genom konstutbildningar och idag bor i New York.
De självrullande rullatorerna med sina skelettliknande genomsiktliga figurer i metall med rörande detaljer som delar av hår, ett par trosor, handväskor och skor satte oväntat fart med ojämna intervaller och fick besökare att förskräckt hoppa undan.
Installationen kändes nog för många mer som en bild av oundvikligt och normalt åldrande än invaliditet. Jag stannade en stund och lyssnade på reaktionerna som i de flesta fall var ”ja, snart är man där”. Det kom inga besökare som själva använde rullator under den tiden, kanske de hade reagerat annorlunda.
Text och foto: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist med ett förflutet som utställningsformgivare och producent.
