Med lapp om halsen


Av

Med lapp om halsen – De finska krigsbarnens långa resa 
Norrköpings Stadsmuseum i samarbete med Norrköpings stadsarkiv, 170930–180429

Norrköpings stadsmuseum visar en utställning om de finska barn som kom till Sverige under kriget, ivägsända till främmande land i hopp om beskydd. Lars Bergwall blir berörd och funderar vidare över museernas roll, ansvar och möjligheter.

Flera av Norrköpings kulturinstitutioner uppmärksammar nu på olika sätt att det är 100 år sedan Finland blev en självständig stat, efter att ha varit en del av det ryska kejsardömet i drygt hundra år.

På Norrköpings Stadsmuseum har man valt att göra en utställning med fokus på de barn som kom till Sverige som en följd av de krig Finland var inblandat i. Över 70.000 barn, de allra flesta under 12 år. Bakom denna ofattbart stora siffra finns lika många personliga öden, värda, men inte möjliga, att minnas och berättas. Vad jag som besökare får ta del av är en ganska faktabaserad redogörelse av vad som hände de första åren i början av 1940-talet.

"Den svenska hjälpen under vinterkriget blev en folkrörelse. Under den statliga organisationen Centrala Finlandshjälpen låg bland annat Lottakåren, Röda Korset och Frälsningsarmén."
”Den svenska hjälpen under vinterkriget blev en folkrörelse. Under den statliga organisationen Centrala Finlandshjälpen låg bland annat Lottakåren, Röda Korset och Frälsningsarmén.”

Utställningsrummet är avlångt, funktionellt och okomplicerat på något sätt. Utställningen består till största delen av texter och bilder av olika slag och i olika storlekar. Till det kommer ett antal korta journalfilmer och några filmcollage. Texterna är sakliga och informativa. Det som tar minst utrymme i anspråk, men som enligt min uppfattning utgör utställningens centrala del, är en liten resväska och just en sådan lapp alla barn fick bära om halsen. Utan lapp blev de utan identitet. Många av barnen var så små att de inte förstod hur viktig lappen var. Snörena kunde vara gjorda av papper och det hände att de tuggade på snörena så att de gick av. 

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det känns för ett litet barn att först skiljas från sina föräldrar och tvingas ge sig ut på en lång, riskfylld och ansträngande transport och sedan komma till en helt främmande plats, med helt främmande människor som pratar ett helt främmande språk. För att få en djupare förståelse tror jag det krävs någon form av egna erfarenheter av sådana eller liknande händelser. Vad jag däremot kan, och där utställningsmediet i bästa fall kan bidra, är att försöka göra mig en föreställning om hur det kan ha varit. För att kunna göra mig den förställningen behöver jag ge ämnet tid, vilket jag också gör. Jag behöver även information och fakta om ämnet, vilket jag också får och som ger mig en bakgrund om orsakerna till varför barnen kom till Sverige.

Därtill skulle jag behöva, vilket jag inte riktigt får, gestaltningar om händelser, situationer, personliga berättelser och annat som hjälper min föreställningsförmåga och därmed min kunskapsprocess om denna exceptionella barnförflyttning. Jag tror också utställningen hade vunnit på att ha en tydligare och mer koncentrerad berättarstruktur.

"De flesta kom till bra fosterfamiljer, men i slutet av kriget upphörde kontrollerna av vem som var lämplig att ta emot barn. En del barn råkade mycket illa ut. De utsattes för övergrepp och kränkningar, andra sågs som billig arbetskraft och utnyttjades. Många tappade både sina rötter och sitt modersmål."
”De flesta kom till bra fosterfamiljer, men i slutet av kriget upphörde kontrollerna av vem som var lämplig att ta emot barn. En del barn råkade mycket illa ut. De utsattes för övergrepp och kränkningar, andra sågs som billig arbetskraft och utnyttjades. Många tappade både sina rötter och sitt modersmål.”

Vad som får mig att reflektera vidare efter att ha sett utställningen är just lappen, och då inte bara som informationsbärare. Lappen symboliserar och står för så mycket annat. Separationstrauman, utsatthet, syskon som splittrades, identitetsproblematiken med språket (80% av barnen glömde sitt modersmål vilket skapade stora problem när de återvände) och de ofta komplicerade förhållandena som blev mellan barnens biologiska föräldrar och deras fosterföräldrar. 

Med hjälp av olika kringaktiviteter kopplar museet utställningens tema till dagens situation med ensamkommande flyktingbarn. Idag kommer barnen till Sverige från mer geografiskt avlägset belägna länder, men då som nu, på flykt undan krig och umbärande i hopp om en tryggare tillvaro.

"Varje barn fick en lapp om halsen med namn, hemadress och destination. Lappen var den enda ömtåliga länken till det förflutna, beviset på vem man var och till vem man hörde."
”Varje barn fick en lapp om halsen med namn, hemadress och destination. Lappen var den enda ömtåliga länken till det förflutna, beviset på vem man var och till vem man hörde.”

I den utmärkta radiodokumentären De finska krigsbarnen (SR 2017) diskuteras begreppet krigsbarnsyndrom, vilket bland annat innebär starka känslor av rotlöshet, som många finska krigsbarn som kom till Sverige nu långt senare kan berätta om. Deras vittnesmål ger starka skäl nog för att inte sända tillbaka några barn som nu kommit till vårt land för att söka skydd.

Utställningen Med lapp om halsen är ett exempel på att museet som (bildnings)institution har ett ansvar att ta och en viktig uppgift att fylla i samhällsdebatten – nämligen att länka händelser från förr och visa på historiska paralleller till liknande händelser i vår samtid. Det som ger museiinstitutionerna en unik position är deras bild- och föremålssamlingar. Deras stora utmaning är, förutom att vårda och bevara samlingarna, att skapa angelägna och relevanta kontexter och använda materialen i magasin och arkiv till att gestalta och ge perspektiv på viktiga frågor i vår tid.

"Att resa med tåg över Haparanda ansågs som den säkraste vägen och var det vanligaste sättet att evakuera barnen. Men resan var väldigt lång och även här utgjorde ryska bombplan en fara. Ibland kunde bara tågen gå nattetid, på dagarna fick man då stå gömd i något skogsområde."
”Att resa med tåg över Haparanda ansågs som den säkraste vägen och var det vanligaste sättet att evakuera barnen. Men resan var väldigt lång och även här utgjorde ryska bombplan en fara. Ibland kunde bara tågen gå nattetid, på dagarna fick man då stå gömd i något skogsområde.”

Utställningen på Norrköpings Stadsmuseum om de finska krigsbarnen tycker jag visar på dessa möjligheter. Man lyckas också till stora delar förvalta dem när det gäller utställningens ämne, men inte alls i lika stor utsträckning när det gäller gestaltningen av det.

Text och foto: Lars Bergwall
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion.